Svårast att lära sig? Thai eller Japanska?

Vilken av dehär två språken skulle ni säga är svårast att lära sig? som infödd svensk?

Ytterst svår fråga att svara på hörrudu

Gå en kurs på typ 1 månad i varje språk och känn efter själv, alla har olika förutsättningar för att lära sig språk.

Jag skulle inte rekommendera dig att lära dig dem samtidigt, däremot, kolla youtube på klipp och bestäm dig för det du har störst behov av. När du behärskar det någotsånär, ta nästa. Språk bör läsas noga. Grammatik däremot är överskattat om man har språköra.

Ja men det måste ju finnas ett svar på vad de flesta svenskar tycker är svårast av de två? vilket av de brukar ta längst tid för de flesta att lära sig?

Thai lär vara svårast rent fonologiskt, medan japanska har ju å andra sidan sitt vansinnigt komplicerade skriftspråk.

Thailändska består av mycket betoning i tal och grammatiken i talskriften är väldigt svår att lära sig.
Växt upp med Thailändska i både tal och skrift men jag skulle knappast säga att kan tala rent och flytande, låter mer som en utlänning som har lärt sig thai.

Japanska har jag ingen aning om tyvärr förutom att de har väldigt mycket tecken.

Tänkte du lära dig läsa/skriva språken också? Eller bara prata/förstå?

Tack för svaren! tänkte mest lära mig språken, att prata. Inte läsa(för det ser jag som en omöjlighet)

Jag har ingen egen erfarenhet av att lära mig varken thailändska eller japanska, men jag är ganska säker på att båda kräver stor investering av tid och arbete. Samtidigt är jag övertygad om att de går utmärkt väl att lära sig till en acceptabel nivå - både i tal och i skrift (nej, du kommer inte undan skriften så länge vi lever i ett modernt samhälle) - om man bara besitter möjligheten och motivationen som krävs. Mitt optimistiska budskap till dig är att ditt mål absolut inte är en omöjlighet!

Men frågan är vilket av de två som du känner dig mest motiverad att lära dig. Denna faktor spelar en enorm roll i språkinlärning även om den inte uttalas så klart alltid. Min åsikt är i alla fall att det är helt centralt:

Varför vill du lära dig [språket]? Tror du att du kan ägna flera hundra timmars råplugg bara för att lägga 10 000 unika ord och uttryck på minnet bara för att [din personliga anledning]. Har du ett bra svar på varför du vill försöka dig på ett sådant mycket kostsamt (i tid) projekt?

Skulle säga att japanskan är svårast. Har själv pluggat thai i ungefär 2 år, och har också lite erfarenhet av japanska.

Grammatiskt är nog japanskan svårare. Japanska följer (generellt) en SOV-ordföljd (subjekt-objekt-verb) medans thailändskan följer en SVO-ordföljd - precis som engelskan och svenskan. Varken thailändskan eller japanskan (tror jag) har ordböjningar men är istället rika på grammatiska partiklar. Jag kan inte så mycket om japansk grammatik, men när jag skummar igenom wikipediasidan om det så verkar det väldigt annorlunda från de språk vi är vana vid. Men någon annan får gärna flika in här. Av egen erfarenhet tycker jag den thailändska grammatiken är mycket enkel (särskilt om man väljer att bortse från det formella (skrift)språket).

Skriftmässigt är japanskan överlägset svårare med sina tusentals kanji-tecken. Det thailändska alfabetet har 44 konsonanter + lite vokaltecken och kan pluggas in ytligt på en vecka. Och att lära siga skriva och läsa är väsentligt för att kunna förstå bägge språk.

När det gäller uttal är nog thailändskan mycket svårare. Språket har en del exotiska uttal, och fem toner att hålla reda på. Japanskan är fri från bägge.

Thai har jag ingen erfarenhet av, men har varit i kontakt med japanska och det är definitivt svårt. Meningarna byggs inte på samma sätt som vi är vana vid och det finns t ex en del komplexa grejer för räkneord. Olika ord för vilken typ av objekt man avser. Kanske nån redan nämnt det, har inte läst alla svar.

Formläran när det kommer till verben är i alla fall enkel, inga 1:a, 2:a, 3:e person eller så. "Kasus" om du nu kallades så där, märks ut av små ord efter respektive huvudord.

Finns tre skriftspråk som jag redan antar har sagts. Du kan komma en bit på att bara kunna hiragana (skrivs ut under kanjitecknen i tunnelbanan för stationer och så om jag inte minns galet). Kanjin måste man lägga mycket tid på om man ska komma någon vart med att läsa tidningar eller böcker eller skriva något själv förstås.

Fonologisk är det enkelt.

Jag gillade att lära mig kanji, men hiragana gick direkt till mitt hjärta. Så mysigt och fint på något vis.

Beror på var du kommer ifrån... Kanji är inget annat än kinesiska tecken, hanzi. Såsom kulturen, är skriften från Kina. En kines o en japoner kan kommunicera utan problem genom att skriva kanji/hanzi. Katagana var en beställning från de styrande att de dumma folket skulle lära sig skriva men med förenklade tecken; man slaktade kinesiska tecken till några få streck. Kallas för 'kvinnoskrift'. Hiragana är till att skriva västeländska ord till japoner, en senare konstruktion såsom katagana.

Thai-skriften är sanskrit vilket thai-kungen (en kines) valde som nationell skrift. Alternativet var kinesiskan eftersom den härskande klassen, även idag, var/är kineser, även kunga-dynastin.

Lärdom: lär dig kinesiska o du kan kommunicera med hela östasien. De styr i alla Asiens länder