Vad är en släkt
Inledningsvis nämndes att släktvapnets funktion är att vara ett kännetecken för släkten och dess medlemmar. Hur begreppet släkt ska definieras är det för närvarande mest intressanta debattämnet inom heraldiken.
Den princip som har gällt i Sverige från 1500-talet fram till 1900-talets mitt är den agnatiska principen. Den har sina rötter i den romerska rätten och innebär att alla tillhör sin fars släkt men inte sin mors. En släkt består alltså av en stamfader, hans söner och döttrar, sönernas söner och döttrar, etc., men inte döttrarnas barn. Döttrarnas barn tillhör respektive faders släkt. Att sedan dessa är släkt med varandra (kusiner, sysslingar, etc.) är en annan sak.
Sedan 1983 (namnlagen 1982) gäller den agnatiska principen inte längre för släktnamn. Om föräldrarna har olika efternamn kan de bestämma vilket av dem barnet ska få. Svenska och de flesta utländska adelskap följer fortfarande den agnatiska principen, vilket beror på att dessa förlänats med den agnatiska principen som förutsättning.
Hur ärvs vapen idag
Frågan om hur vapen ärvs uppkommer oftast när en person upptäcker att en förfader har fört ett vapen. Personen kommer då kanske att undra om han med stöd av god heraldisk sed får använda det som sitt. Det finns i huvudsak två olika åsikter på detta område.
Den ena åsiktsriktningen är, enkelt uttryckt, att den agnatiska principen gäller generellt för alla vapen och därmed även för nyantagna vapen. Argumentet för denna linje är att den agnatiska principen har hävd inom heraldiken och att den ger enkelhet, klarhet och tydlighet.
Den andra åsiktsriktningen är att man måste se till varje vapens uppkomstförutsättningar. Rätten till ett vapen som förlänats eller antagits under den period då den agnatiska principen var allenarådande måste anses följa denna princip. Vapen som tillhör en adlig ätt får därför endast användas av ättens medlemmar. Vilka dessa är framgår av adelskalendern. Också vapen som antagits fram till 1900-talets mitt bör antas följa den agnatiska principen. För vapen som antagits därefter råder, enligt denna åsiktsriktning, större frihet.
Det finns talrika exempel på att vapenantagare under 1900-talets andra hälft har uttalat att vapnet ska få användas av hans eller hennes agnatiska ättlingar, hans eller hennes ättlingar som för ett visst släktnamn, hans eller hennes samtliga ättlingar, etc.
Eftersom rätten till vapnet uppkommer genom inarbetning finns inget som hindrar antagaren att medge andra rätten att också använda vapnet. Enda begränsningen är att det fortfarande i någon rimlig mening ska vara fråga om ett släktvapen.
http://joomla.heraldik.se/joomla/index.php/artiklar/vapenraett/276-den-svenska-vapenraetten
