Tankar och handlingar är mönster i en färgpalett av känslor.
Vi använder oss ofta av gamla och invanda mönster som reaktion på en viss känsla.
Detta märks tydligt vid till exempel lycka eller aggression.
Vid stark lycka kommer ofta samma mönster upp, skrattet.
Skratten är väldigt individuella, men följer ofta exakt samma mönster som tidigare.
Att känna igen någon närståendes skratt är enkelt. Samma mönster, om och om igen.
Visa variationer av mönster finns dock.
Vi vet oftast redan innan någon är arg hur denne reagerar.
Vissa har smak för att smälla i dörrar eller andra för att skrika högt.
Invanda gamla mönster som återanvänds som reaktion på känsla.
Det är som vi har en vissa mönster för vissa känslor.
När du blir arg får du snabbt upp mönstren som passar för just den känslofärgen.
Detta gäller alla känslor. De har sina egna mönster.
Du tänker till exempel aldrig på att smälla i dörren bara för att du är jävligt glad.
Du har specifik mönsteranvändning för specifik känsla.
Mönstren kommer som reaktioner på känslan.
Som tics kan dom explodera ut utan att du ens riktigt märker det.
Men det är väldigt, väldigt ofta samma gamla reaktion.
Viktigt att se detta och lära sig att kontrollera det för att lära in de nya mönster du behagar.
Min tanke är att om du vill ändra känslan så kan du använda ett befintligt mönster som du redan vet om för att kickstarta den specifika känslan du är ute efter.
Eller att ändra reaktionen helt på känslan.
Att bygga nya startpunkter.
För nya och roligare mönster.
Jag har testat detta och det verkar funka på mig.
När jag har lagt mig för att sova så försöker jag få fram en så stark lyckokänsla jag kan.
Jag använder samma gamla "lyckomönster" som jag lärt mig att minnas.
Detta kan kickstarta olika vågor av lycka i min kropp.
Låter det vettigt eller totalt galet? För och nackdelar?
__________________
Senast redigerad av ivanivan 2015-02-09 kl. 18:52.
