Kvinnor och filosofi

Bra, äntligen möter jag en smula förståelse.
Ja, jag menar att Kvinnan har mindre utvecklade områden än män, precis som män har mindre utvecklade områden i hjärnan som är desto mer framträdande hos kvinnan.
Att vi har olika slags intellekt är jag helt övertygad om.
bevisen ligger förmodligen i neurobiologin, hjärnforskningen, ganska långt fram i tiden.
Jag vill mena att det här sträcker sig längre än bara till filosofin, det är en genomgripande inställning/kunskapskälla till gåtan om könsrollerna.

Frågan är vad som händer när eventuella empiriska undersökningar är klara? Vad det får för konsekvenser, kanske har vi redan gått så långt att forskning här inte kan påverka oss. "its a one-way street"
Om vi tankemässigt vore jämlikar så är jag övertygad om att kvinnan världen över hade haft en annan ställning än den hon nu har.

Det fina med vetenskap är att den bara finns där, den löper saktmodigt fram och bevisar det som kan bevisas, teoritiserar om det som inte kan bevisas än. Vad är det för eventuella empiriska undersökningar som en dag kommer vara klara tror du? Och menar du då att om det skulle komma fram att män de facto är intelligentare än kvinnor, att det då skulle vara för sent att stoppa den kvinnliga framfarten?

Om det kommer fram att kvinnor är intelligentare än män då? Är det då redan för sent, ett "one-way street"? Bara för att vi är olika innebär inte det per automatik att vårt, männens, är det överlägsna. Skälet till att kvinnan haft en underordnad roll är naturligtvis att fysisk styrka länge har varit det mest eftersträvansvärda attributet bland de despoter som härskat genom tiderna. När detta nu helt försvunnit är det enbart den intelletuella förmågan, intelligensen som är det viktiga. Eller nja, det borde vara så, men en god verbal förmåga är nästan lika viktigt, om inte viktigare.

Får en känsla av att du har förirrat dig i feminism alá Tiina (som förresten hade blivit en bra Hitler, om jag inte minns fel frågade du om någon kvinna kunde ha blivit som Hitler), och tror att kvinnans lösgjörelse skulle innebära en sådan värld som proklameras genom henne.

Det tror jag beror på flera orsaker. Dels tror jag, som jag nämnde tidigare att kvinnor inte har samma motivation som män att basunera ut sina teorier och antaganden i officiella sammanhang. Att de inte har det behovet, tror jag beror på att kvinnor är mer intresserade av att få livet i sig och relationerna omkring sig att fungera, än av att vinna uppskattning av en stor, obekant omgivning. Män har mycket större behov än kvinnor av att hävda sig, synas, få sola sig i glansen, göra intryck på så många som möjligt. (Det i sig har förmodligen både biologiska och miljömässiga förklaringar.)

En annan orsak är att kvinnor har mycket svårare än män att göra sig hörda, även när de Har motivationen. Vissa sammanhang anses vara så traditionellt manliga (t ex filosofiska resonemang) att kvinnor inte hörs i första taget. Själv har jag erfarit liknande situationer i livet framför allt när det gäller andra tydligen "manliga" områden som musik och film. Trots att jag är väldigt insatt och kunnig på dessa områden, har jag alltid mötts av nonchalans av män när jag försökt komma med åsikter i något av dessa ämnen. Det förutsätts att jag kan och vet mindre om detta, och för att få uppmärksamhet, måste jag först och främst "bevisa" för männen att jag har något vettigt att säga. Jag måste alltså forcera en barriär som ni män inte möter. (Det gör ni nog på andra, traditionellt "kvinnliga" områden däremot!)

En tredje orsak är att hela den offentliga debatten domineras av det manliga sättet att tänka. Jag tillhör inte dem som hävdar att män och kvinnor tänker likadant. (Livet har helt enkelt bevisat för mig att det inte förhåller sig så!). Problemet uppstår när det ena sättet att tänka (det manliga) värderas högre än det andra (det kvinnliga). Och tyvärr så förhåller det sig så att mäns sätt att tänka värderas högre, och därav följer ju per automatik att kvinnors filosoferande anses stå på en lägre nivå.





Både kvinnor och män var styrda på ett helt annat sätt innan industrialismens genombrott. Traditioner, gruppsamhörighet (grupptryck), släktband m m bestämde alla människors plats i tillvaron på ett helt annat sätt än nu. Kvinnans frigörelseprocess hänger ju samman med denna uppluckring av fasta normer, värderingar och traditioner. Förmodligen var hon "nöjd" innan för att hon inte kunde tänka sig något annat. Man saknar inte det man inte kan föreställa sig. Liksom alla förtryckta klasser tidigare accepterade sin lott, för att det tycktes vara en gudagiven ordning, uppehållen och stärkt av kyrkan och staten i tacksamt samarbete. I takt med att klasserna gjorde uppror, kyrkans makt försvagades, traditioner och bygemenskapen uppluckrades, började Alla människor tänka mer självständigt (inkl. kvinnor). Och ja, det har ju skapat en mycket större oro hos väldigt många människor, som saknar att bli "satta på plats" men det går väl lite utanför tråden här att diskutera.



Nej, hade vi varit helt lika, hade det ju inte funnits någon anledning att skapa två kön! På samma sätt som kvinnan saknar delar av det manliga intellektet så saknar mannen delar av det kvinnliga intellektet.
Problemet är att männen har bestämt sig att deras sätt att tänka är ett bättre sätt att tänka! Hur de kan motivera det, har man svårt att förstå när man tittar på hur den manligt styrda världen ser ut idag! Våld får regera över förnuftet, krig framför dialog, Starkast har rätt, etc. Det är min fulla och fasta övertygelse att världen hade varit en betydligt trevligare plats att leva på om kvinnans sätt att tänka och se på saker och ting hade värderats lika högt som mannens. Min tro är att det var avsikten. Att vi skulle balansera och komplettera varandra.... inte att det ena sättet skulle dominera det andra. Men nu hamnar jag kanske utanför tråden igen!
mvh
Terrieterrie

PS: Jag tycker absolut att du ska fortsätta med din "rappakalja"!

Så sant som det är sagt, Henkko!

Kvinnor tänker mer praktiskt och får världen att gå runt medan gubbarna sitter och flummar i det blå och blir världsberömda för en matteuträkning som "bevisar" ett svart hål. Samtidigt fostrar kvinnor barnen och svarar på deras frågor om livet, världen och universum.
Männen försöker teoretiskt förklara det kvinnorna lever med till vardags. Frågorna om födelsen, döden och meningen med livet.

När en kvinna får en insikt integrerar hon den stilla i sitt liv, medan en man ställer sig upp och skriker rakt ut att han, minsann, har kommit på något. Oh yes! Vilken karlakarl han är (säkert växte kuken också).

Ja, jag är övertygad om att kvinnor föredrar barnen framför filosofin. Praktiken (som faktiskt betyder något) framför teorin.

Att väga intelligens, något så oerhört komplext och omfångsrikt, mot varandra bör vi nog akta oss för.
Det vi väl kan komma fram till är ett steg närmare "sanningen" oss själva och våra fallenheter, genom empiriska fakta. Vad vi sedan gör utifrån dessa fakta är en annan femma.
Jag vill mena att det här kan bana vägen för en helt ny typ av ändamålsenlighet, vi kan få ett slgs kvitto på vad vi egentligen bör pyssla med, så att vi släpper de mänskliga/könsmässiga experiment vi idag upplever.

Som sagt, det är en mycket stor fråga, som flyter över den filosofiska plattformen och över i allt annan vardaglig aktivitet.

Men svaret på varför män oftare än kvinnor blir framgångsrika filosofer kan säkert handla mer om könsdrift än om ojämförligt intellekt. Frågan är om vi någonsin kan utjämna denna obalans eller om det ens är önskvärt? för, om kvinnan tar mannens plats lika bra, då är mannen i princip helt överflödig.

Katarsis, terrieterrie: jag kommenterar när jag har tid, men spontant var det mycket bra tänkvärdheter från båda håll

En röd tråd börjar synas i dina funderingar, även i andra trådar. Du vill ha en klar uppgift, du vill få det bekräftat att så och så är det liv som du skall leva. En slags ansvarslöshet, att du inte är ensam ansvarig för ditt liv, som nu är fallet i Sverige. Det är intressant, har själv gått i samma tankar, tänk japans historia, samurajer som är beredda att dö när som helst och var som helst. Galet? Kanske inte, kanske hade dom insett att fria val gör ingen människa lycklig (om man inte lyckas med precis det som man vill lyckas med förstås, om ens då, blir man nöjd?) utan det är friheten att ej behöva tänka existensiella frågor som är sann lycka.

Har du kollat upp primitivismen? Personligen är det mitt utopiska samhälle, samklang med naturen, hårt, brutalt och utan så mycket hyckleri (jämfört med dagens onaturliga samhälle där 1 är 2 och 2 är 1), men framförallt fritt från de ständiga valen som vi idag utsetts för. Eller, förvisso inte, man kunde välja att leva, eller att dö, that's about it.

Men, detta kommer aldrig att slå fäste i arten människa generellt sett. Så, det är bättre att inte tänka så mycket på det, hur livet kunde ha varit. Dock, när man väl kommer till insikten att det inte är mer synd om människor i Kambodja bara för att de lever på en materiell standard som inte är jämförbar med vår, så behöver man ej heller känna samma skuldbelagda tyngd över det.

Nu är jag inte 100 på att det är exakt det här som du känner, men, om det är det, hur kom dessa tankar fram? Mina vaknade när jag efter att ha rest en tid i fattiga länder insåg att min bild av världen var fullständigt absurd, att jag faktiskt trodde att Sverige var en oas i öknen, när jag insåg att allt var skitsnack förlorade jag mig själv en stund i tvivel, men med hjälp av filosofin hittade jag den sanning som jag precis skrivit ovanför mig, och en sten som legat på mitt bröst alldeles för länge försvann. Insikter är oslagbara. Och att frihet gör människan lycklig är struntprat.

Ja, det är drömmen om frihet som gör människan lycklig. Men å andra sidan har vi kanske inte hamnat här på jorden för att bli lyckliga? Min tro (och en del andras) är att det ligger i människans natur att sträva efter frihet, samtidigt som den skapar ångest. Det är ju t ex vad existentialisterna säger. Men jag känner att jag är väldigt OT här så kanske får starta en ny tråd kring detta!
mvh
Terrieterrie