Om man bortser från de rent kemiska egenskaperna i vissa substanser och beteenden som ger upphov till ett fysiskt beroende så tror jag, i mitt fall, att det egentligen mest har handlat om min egen attityd eller inställning till mitt känsloliv. Inser, när jag tittar tillbaka på mitt liv att jag varit onormalt, för att inte säga extremt upptagen av mina känslor. Vet inte varför det blivit så, kan bara konstatera att det varit så, ända sedan barndomen. Jag slutade supa och knarka för snart 10 år sen. Men under dessa år så har jag ägnat mig åt andra missbruk, typ mat, överdriven träning, internetporr, sex etc etc....etc. Det som drivit mig in i dessa missbruk, som ju erbjuder en kortare stund av "positiva" känslor, har ofta varit en övertygelse om att jag inte står ut med vissa känslor, ofta oro och ångest men även andra "negativa" känslor som typ hopplöshet eller att vara uttråkad, ihop med en övertygelse om att det är korrekt och logiskt agerat av mig att försöka byta ut dom. Även andra problematiska beteenden som te x prokranistering kan härledas till detta. Till och med i grunden positiva beteenden som te x att ägna mig åt meditation, träning och hälsokost, arbeta ideellt osv har använts av mig som ett medel att förändra mitt känsloliv i en viss riktning.
Det är egentligen inte, som jag länge inbillade mig, känslorna i sig som är problemet utan min attityd till dom. Det riktigt jobbiga i kråklåten har ju varit att allting jag gjort när det gäller mitt arbete med min drogfrihet, har drivits av en förhoppning om att kunna förändra mitt känsloliv såsom jag vill ha det.
Vilket är vad som hela tiden drivit mig in i olika sorters missbruk. Den karusellen går man inte av hur lätt som helst.
Det må låta som att man svär i rehabkyrkan nu men biljetten ur denna karusell, för mig iaf, tycks istället ha varit ett minskat intresse för mitt egna känsloliv. Inte i nån slags apatisk "fuck it"-mening. Känslor fyller en funktion och ska vara där, är min övertygelse. Men det finns mer eller mindre hälsosamma nivåer av engagemang i dom, är jag lika övertygad om.
Tror inte det finns någon speciell väg eller manual ur detta, då dessa tenderar att låsa fast en i problemet än mer, förutom möjligen att man kan få hjälp med att se sambandet. Det istället "bara händer" verkar det som. Jag började se sambandet, några år senare fick jag nog. Upplever det som att mitt "livsrum" har blivit betydlig större och upplevelserna av att vara instängd, som förut brukade dugga tätt, är inte längre så vanligt förekommande samt varar inte lika länge då de kommer.
Viljan att ägna mig åt mina missbruk är avsevärt försvagad därtill.
