Komma till roten?

Hej,

Hur komma till roten till varför man missbrukar? Varför vill man fly verkligheten hela tiden?

Provat samtalsterapi? Jag tror många söker efter en anledning till att de missbrukar. Tror också att många av dom inte kommer att hitta någon direkt anledning, orsak eller utlösande händelse. Så är det för mig, jag gör det bara. Eller snarare gjorde...

Jag har ända sedan första gången jag drack alkohol i tidiga tonåren missbrukat den och jag blev senare i livet beroende av den. Att bruka alkohol eller någon annan drog har för mig aldrig varit intressant eller möjligt. Att jag blev på detta viset har jag ingen direkt orsak till. Inte genetiskt eller liknande. Jag har haft en rätt bra barndom och uppväxt egentligen, ändå är jag en beroende och missbrukare ut i fingerspetsarna. Så är det bara, jag är född så här.

Använder idag inga droger alls men jag vet att missbruket i mig aldrig är helt eliminerat då jag går igång på allt som "ger mig någonting". Idag känner jag att träningen och kosthållningen hela tiden ligger på gränsen till överdrift men jag tillåter det inte att gå till ett missbruk för det skulle jag inte må bra av. Det ena leder dessutom ofta till det andra.

Testat NA, jävla sekt rent ut sagt. Testat prata om det, kommit fram till att jag älskar att kicka en på kvällen, tror aldrig jag kommer sluta.

En kille på NA sa till och med att du kanske inte har något problem med cannabis, du har ju lyckats gå ner från 5-20g/dag till 1 och det är tydligen tecken på att man inte har ett missbruk.

En kille jag träffade som var heroin missbrukare sa till mig att man måste bli ett med sitt missbruk och inse att det är en del av dig kanske inte lösningen på alla dina problem men ändå en del av dig.

Tja, var ju något fängelse i sverige där över 50% av fångarna hade grava symptom på ADHD. Mycket grövre än de som fanns inom psykriatrin. Där har du roten. Fängelsekunder har ofta dessutom låg iq (dessa är ju missbrukare också)

Okej... Adhd är jag inte i närheten av iaf.

Jag tror inte riktigt på det där med att "komma till roten" om det inte gäller diagnoser som man kan göra något åt. Man fortsätter förmodligen bara att köra på fast man vet anledningen.
Tror mer på att lära sig leva drogfritt och därefter lära sig leva så lyckligt man kan.

Låter som min inställning är bara så jäkla svårt att uppskatta saker utan att vara påverkad känner mig nästintill apatisk mestadels av tiden, går i vågor det också.

Det finns nog lika många anledningar till missbruk som det finns missbrukare. Men det är klart att vissa mönster är återkommande, såsom oro, ångest, taskig barndom eller annat som påverkar ens normala varande negativt.

För min del har jag tidigare brukat alkohol som alla andra. Möjligen drack jag lite mer än kompisarna men var aldrig den som blev kanonfull och gjorde galna saker. Jag var bara lite mer förtjust i ruset än vad andra verkade vara.
Missbruket kom först långt senare i livet och började (om min efteranalys är riktig) med en olycklig kärlek och en ständig gnagande oro som behövde dämpas. Det var då jag insåg att det gick att dricka alldeles på egen hand, hemma, utan sällskap. Det var ingen bra idé såhär i efterhand.

Det lustiga är att jag druckit ungefär lika mycket "per gång" från start till nu. Det är rätt många år och min dagsdos är fortfarande densamma. Ångesten har faktiskt minskat betänkligt under den tiden och jag är på många sätt en friskare människa, i alla fall mentalt. Däremot mår inte kroppen särskilt bra.

Nu går jag hos en psykolog och har fått några preparat utskrivna av en läkare. Hjärnskrynklaren tycker jag inte hjälper nämnvärt. Jag vet redan varför jag dricker. Delvis är det oron och delvis fyller jag ett tomrum. Medicinerna hjälper desto mer och jag har lyckats minska drickandet rejält på sistone, även om det tyvärr fortsätter. Förhoppningsvis blir det bättre och bättre. Mitt intresse för själva fyllan är helt borta och jag dricker bara för att antingen lugna mig eller för att döda den ensamma tiden i hemmet. Jag längtar inte längre efter ruset och det känns väldigt befriande och ett stort steg i rätt riktning.

Att gå till en psykolog kan knappast skada så det rekommenderar jag. Sen är det inte alls säkert att det hjälper. Men det kan kanske få dig att börja nysta i vad som ligger bakom om med lite tur så förstår du hur du lättare ska kunna låta bli att fortsätta. Det finns andra saker i livet än droger. Själv har jag svårt att finna dem, men jag vet i alla fall att det går. Små dörrar här och där har gläntats på som förr kändes som om de var låsta.

Lycka till!

Jag har knarkat på alla känslor. Glädje sorg ilska tristess...Började missbruka som väldigt ung pga tristess nyfikenhet o dåligt mående och fortsatte efter att jag passerat 30 för att jag inte kunde hantera känslor. Inte så konstigt om man aldrig lärt sig för att man valt att knarka o supa.
Och när man efter en kort tids drogfrihet inte alls mår bra så har man tappat tron på existensen av välmående och därav valt att börja knarka igen

Jag förstår helt och hållet varför jag gör det, även fast jag såklart helst inte skulle vilja ha det så och det är inget jag borde göra. Men jag mår för dåligt helt enkelt, därmed är det väldigt enkelt att för mig att förstå.

Hade du frågat Freud hade han förklarat att det är något underliggande som härstammar från din barndom. Hela våra liv baseras enligt den psykoanalytiska beteendeteorin på vad vi upplevt och formats till som barn. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att du var menad till att bli en missbrukare, utan det kan handla om att du varit med om saker som skapat en undermedveten känsla som senare har tagit sig i uttryck att du missbrukar psykoaktiva substanser. Substansmissbruket är således bara en tillfällighet att det förekommer - men har senare under ditt liv kommit att bli en allt större faktor i hela din livsstil. Slutligen bottnar hela ditt liv i just att du har tillgång till drogerna.

Det stora problemet med psykoanalysen är att den fokuserar alldeles för mycket på just vad du har genomlevt under din barndom och för lite på vad du har genomgått senare i livet. Att du kom att använda droger behöver alltså inte alls ha något att göra med något i din barndom - det kan vara helt skilt från det. Statistiskt sett så är dock psykoanalysen ofta tillämpbar för missbrukare. Det vi genomgått som barn och under adolescensen formar ofta vår personlighet till vilka vi kommer komma att bli under senare delen av livet.

Har du haft en problemfylld uppväxt? Har du någonsin känt dig stämplad redan som barn; haft problem med skolan, med föräldrar och nära relationer, kriminalitet och dylikt?

Vad vi lever som under våra liv baseras otroligt mycket på hurdan vår självbild är. Normativt sett anses det vara så att alla människor bör ha en bra självbild, där vi vet hurdana samhällsnormerna är och att vi aktivt strävar efter att må både bra som individer men också förutsätta att vi gör rätt för oss utåt sett. Har vi däremot en dålig självbild så blir det problematiskt. Den dåliga självbilden är väldigt svår att ändra på eftersom att vi då agerar på ett sätt som försöker att bekräfta att den självbilden som vi har är korrekt - eftersom att det är sådan jag är.

Om en person har en självbild av att man är mindre värd, att man tillhör en skara av människor som är oönskade och att man förväntas göra dåliga val - då kommer vi undermedvetet och medvetet att göra handlingar i syfte för att provocera. Provokationen eftersträvas för att bekräfta att självbilden man har stämmer, oavsett hur dåliga handlingarna faktiskt är för den egna individen. Detta tillhör en teori som kallas för avvikelsespiral. Självdestruktiviteten kommer att bli en del av missbruket och självdestruktiviteten utgör en lika viktig faktor för fortsatt missbruk som drogerna i sig. Det beror på att man som person har kommit att identifiera sig med vad det innebär att missbruka droger så hårt att man lärt sig förlika sig med tanken att; så är det, jag är missbrukare och därför förtjänar jag detta. Självbilden är alltså i fullständig samhörighet med det fortsatta missbruket och oftast också anledningen till att man i första hand hamnar där.

Självbilden kan som nämnts tidigare handla om både primär och sekundär avvikelse som sedan inneburit en stämpling av dig som individ. Läs mer om stämplingsteorin för att få en inblick i vad det innebär.

Det finns oftast ingen uttalad principiell orsak till varför man missbrukar droger utan oftast handlar det om ett samband av flera orsaker som sedan mynnat ut i olika självdestruktiva beteenden - missbruk av droger inkluderat.

Känner igen det ni berättar, började oxå dricka i tonåren, aldrig varit den som gjort dumma saker blev bara gladare och trevligare när jag drack. Just nu dricker jag inget alls tycker inte det är värt det, dragit ner mitt blandmissbruk till 1-2g gräs 1 dag i månaden vilket jag iaf tycker är strongt efter 8år dagligt missbruk. Kontaktade ett behandlingshem strax innan jag slutade och ville lägga in mig själv men dom sa att det var omöjligt om jag inte ville betala det själv.

Insåg att det är ok med återfall så länge det inte blir flera dagar i sträck. Ingen är perfekt!!

Har precis som ni antagligen fyllt ett tomrum efter en rätt skev barndom. Livet är inte lätt alltid alla mina släktingar hade gått bort innan jag var 21.

Försöker göra rätt saker i livet men är tufft att komma tillbaka faktiskt inte bara själsligt men också för att man får en stämpel som är svår att bli av med. Man är ju lite udda....

har aldrig gillar samtalsterapi osv. Bara drygt att förklara för en person med utbildning men ingen direkt livserfarenhet om sina problem och tankar.