Ungdomar: Har ni det lika jävla hopplöst som jag?

För det första verkar du ha fått uppfattningen av att jag talar om mig själv här. Jag kan själv fixa min egen situation, men jag inser, till skillnad från dig, att alla inte klarar av det. Och det handlar inte om att "rycka upp sig lite". Vi pratar om totalt nedbrutna människor utan mening och mål i livet. Och nej, varje människa får inte ta ansvar för sitt eget liv; alla är inte kapabla till det. Tvärtom har vi människor som sitter på resurserna ett ansvar att hjälpa dessa. Jag fullkomligt spyr på den individualistiska ideologin som du håller fram!

Speciellt vidrigt blir det när människor i Sverige sitter och klappar sig själva på axeln för hur bra de har ordnat det för sig själva när allting bygger på att de fötts i ett land där de fått allting serverat redan från barnsben i form av ett stabilt samhällssystem, effektiv infrastruktur, och allmän rikedom. De lever de facto ett liv som bygger på att det redan har ramlat ner stekta sparvar från himlen åt dem, i detta läge i form av tidigare generationers arbete.

TS, jag förstår dig och bannar dig inte det minsta.

Tror att en del av sjukan består i det från familjen sociala trycket "att bli något". Svenskarna är lutherska av sig och det är enklast när man själv har sitt på det torra. Du har för mycket tid att studera massinvandringen. Det är naturligt att må dåligt i din situation och det blir inte värre av att sakna verkligt stöd.

Du har en fördel och det är att du fortfarande är ung. Lägg upp en plan, ha en målsättning att nå någonstans där du trivs 10 år från och med idag. Jag tror på dig. Kan du skaffa dig kunskaper sådana att du kan påbörja en sjuksköterskeutbildning? Du kan komma ut stark och självständig då.

Fan vad nice det vore om detta resonemanget hade varit det rådande i världen. En person blir kidnappad och vi bara: "Nä, jag kommer inte att hjälpa den där personen. Varje människa får ta ansvar över sitt eget liv. Göra det bästa av det. Det är väl bara att köra lite mental karate i huvudet i några år och sedan, när gisslantagaren kommer för att tömma latrinen, bara BAM, kapa hans huvud med baksidan av vänsterhanden! Jag menar, jag befinner mig inte i den situationen själv, för jag råkar ha haft turen att inte bli kidnappad, men hur svårt kan det vara? Nu ska jag gå hem till mig och äta ostbågar."

Fy in i helvete! Att vi inte har infört medborgarlön ännu är så jävla sinnesstört att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Varför måste världen vara fylld med en massa lallande idioter?

Jag är glad att jag föddes här men bedrövad över att jag ska leva här.

Det svenska folket idag har ingenting att vara tacksamma för längre. Inte med massinvandringen som saknar ett stopp och som inte har ett genuint folkligt stöd.

Nu lät det bättre. Jag håller med Dig, gällande sista stycket. Dock inte det första. Människor har olika förutsättningar och utifrån det får man anpassa sig. I Sverige skall alla ha det lika bra, det är normen, men det blir inte rätt i slutänden. Olle, som pillat navelludd hela sin ungdom kan inte kräva att ha det lika bra som Ulla, som studerat och jobbat extra för att slippa ta studielån. Det måste löna sig att anstränga sig, vad är mödan värd annars? Tyvärr känns det som vi är på väg åt ett håll där mödan inte är värd något. Ett kravlöst samhälle skapar ingen utveckling, folk blir förlamade. Människan behöver piska och morot. För djävlar i havet vad det känns bra när man lyckas med något man förutsatt att genomföra, inte sant? Och du! Människor är i grund och botten egoistiska individualister, med få undantag.

Ja, det var en djävla jämförelse. Jag kan också: Fan vad nice om alla människor delade på sina löner. Varje månad blev det en jättepott som alla delade lika. För folk är ju inte funtade enligt devisen "bäst att ta medan det finns". Vilken ljuvlig tillvaro det skulle vara? För människor litar ju på varandra och är inte avundsjuka.

Det är fullt möjligt att argumentera att det utifrån ett pragmatiskt perspektiv är bra att låta en viss delmängd av befolkningen lida för att samhället på det stora ska gå bra, ja (även om jag är tveksam till dess sanningsvärde i just detta fallet, men skit i det för ögonblicket). Om man dock läser kommentarerna i den här tråden (som i mitt tycke på det stora hela speglar de rådande attityderna i samhället på ett rätt bra sätt) så ser man att människor i många fall genuint tycker att de som inte "tar tag i sig själva" är moraliskt ansvariga för sin situation också, att de förtjänar att lida så länge de inte ålägger sig en viss personlighet eller inre motivation (som om detta var någonting man kunde bestämma sig för att bara ändra på). Det är alltså inte frågan om en inställning som i grunden är sprungen ur en slags utilitaristisk omtanke såsom den du ger uttryck för i det citerade stycket. Och det är detta som stör mig någon så oerhört.

Saken är att jag aldrig har sagt att vi ska ha ett helt lika delande av allting. Du kom däremot med ett ganska kategoriskt uttalande och det var endast detta som jag ställde mig emot i min jämförelse. Det betyder inte på något sätt att jag förespråkar den raka motsatsen.

Det stora problemet här är att det sitter en massa människor och försöker att tänka sig in i hur TS känner sig utan att lyckas. De tänker: "Hmm... Om jag skulle bli av med mitt jobb så skulle jag göra x och y och z för att få ett nytt." Det handlar dock om en oförmåga att verkligen förstå en annan människas situation, någonting som i deras försvar är väldigt svårt att göra.

Det är lite som en attraktiv person som tänker "Vad skulle jag göra om jag blev dumpad av min partner? Då skulle jag ta tag i mig själv och gå ut och hitta en ny." Men för en person som av andra har setts som attraktiv hela sitt liv så är det omöjligt att verkligen förstå känslan av att vara en oattraktiv person. Den kan uppleva isolerade små delar av den andra personens känslor men kan aldrig komma i närheten av något slags helhetsperspektiv.

Om du inte har anlag för att ge upp, för att känna dig värdelös, för att regera kraftigt på avvisanden, et cetera, så kommer du aldrig att förstå en sådan människa på riktigt heller. Jag kan till exempel inte ens föreställa mig hur det är att vara pensionär och känna mig svag i kroppen. Jag har aldrig upplevt någonting liknande, och om jag drar en jämförelse med att jag också minsann kan bli trött när jag har gymmat i några timmar så är jag bara hjärndöd ("Jag menar, vad är det pensionärerna klagar över? Jobbigt att gå i trappor? När jag har sprungit tre mil så är jag helt död i hela kroppen, men jag pallrar mig minsann ner till affären för att handla ändå!" <- Om någon inte förstår varför den här analogin är helt befängd så säg gärna till så kan jag förklara).

Om du syftar på att folk känner sig utanför och trängda så bottnar det i en lögn ifrån våra politiker. De försöker genom retoriska krumbukter invagga folk i tron att samhället ska ta hand om Dig. Men det är ju inte sant och det kommer inte att hända. Var och en är ansvarig för sitt eget liv och de beslut man fattar. Jag pratar nu om friska människor. Väljer man att vara indifferent, dvs sitta hemma och vänta på att någon annan skall göra något för att förbättra sin situation så lär det helt enkelt inte hända. Man måste lyfta sig själv ur träsket, tänka positivt och göra handlingar själv. Om du tycker det är störande så är det beklagligt.

Du säger att Ditt exempel var dåligt m.a.o.? Liksom mitt svar?