Inledningsvis är det viktigt att poängtera att det inte är jag - Farenhigh - som står för den här berättelsen. Jag vidarebefordrar endast rapporten på begäran av en vän. Vidare så är det hennes första rapport och ha därför det i åtanke. Kom med konstruktiv kritik.
Ålder: 19
Kön: Kvinna
Substans: MDMA
Tidigare erfarenheter: MDMA, cannabis och alkohol
16.00
Där låg det. Fina Molly. Bara att titta på det gjorde mig varm, hoppfull och exalterad. De fina brunvita kristallerna låg utspridda i en liten hög på det låga glasbordet och väntade på mig. Om några timmar smäller det. Om några timmar är jag någon annan, någon bättre, starkare, vackrare. Om några timmar är jag den jag egentligen är.
19.30
Jag satte mig på golvet bredvid glasbordet, krossade de fina kristallerna och delade upp det så att jag och min vän fick ett halvt gram var. Efter att jag hade hämtat mitt bankkort delade jag upp det halva grammet i tio lika stora delar – varje del femtio milligram. Jag hämtade två bruna filter där jag i ena lade hundrafemtio milligram och i det andra femtio milligram. Min vän kom från köket, gav mig en cider och bytte låt på datorn. Jag såg till att det inte fanns någon utväg för det magiska pulvret att smita ut från det bruna filtret och lade sedan de små bruna bollarna i min plånbok.
21.20
Jag tog upp ena bollen med hundrafemtio milligram MDMA, lade den på tungan och sköljde ner med en cider. Tunnelbanan var halvtom och jag hoppades att den sextioårige gubben som satt i sätet mittemot mig inte förstod vad vi gjorde. Förmodligen inte, han var för upptagen med att stirra på våra ben.
Vi klev av tunnelbanan och började vandra till klubben. Ungefär tjugo minuter efter intag började min vän, som bombade cirka tvåhundratjugo milligram, att känna av svaga effekter. Jag kände fortfarande inte någonting. Min vän blev mysig, kramgo och pratglad. Jag var hennes bästa vän, hennes hjälte – hennes idol! Så mjuk, vacker och fullkomligt underbar.
22.30
En timme och tio minuter efter intag började ruset smyga sig på mig också. Känslan började nere vid fötterna och färdades sakta uppåt med hjärnan som huvudmål. Den rörde sig förbi knäna, magen, revbenen, hjärtat, halsen, näsan och nådde till sist – encefalonen. Det slog till. Jag såg klart. Fjärilarna som hade flugit runt, dansat och hoppat i min mage tidigare under kvällen tog nu sats, flög ut genom kroppen och lämnade kvar känslan av eufori. En svag eufori. Allt var vackert, fint och mysigt – men inte som tidigare gånger på MDMA. Jag mådde bra, men inte underbart. Det var okej, men inte uselt.
23.40
Efter att ha suttit frånvarande, skymd och ensam i ett hörn i en av sofforna bestämde jag mig för att leta upp min vän, gå in på toaletten och bomba mina sista femtio milligram. Ruset hade varken påverkat mig positivt eller negativt. Jag var bara likgiltig och tyst, men samtidigt tillfredsställd och belåten. Vi ställde oss i den långa kön till damtoaletterna och efter sju minuter kom vi fram till en ledig toalett, klev in och låste dörren om oss. Min vän satte sig på toalettstolen och började rota i min väska efter vår fina vän Molly samtidigt som en vakt bankade på dörren: ”Girls, open up now!”. Hjärtat stannade. Nu är vi i trubbel, tänkte jag, lade tillbaka alla saker i min väska och öppnade dörren. Vakten förklarade för oss att det bara var en person tillåten i varje toalett och hänvisade mig till den bredvid.
Jag satte mig på toastolen, rotade i min väska efter Molly och lade det sedan under tungan. Jag sprang ut från toalettområdet, hittade första bästa övergivna öl och sköljde ner det beska pulvret.
23.59
”Ten, nine, eight, seven, six, five, four, three, two, one – happy new year!”, skrek glada och berusade människor på dansgolvet. Hundratals guldfärgade ballonger släpptes från taket och glitter i alla möjliga olika färger landade på min hud. Hela jag glittrade. Musiken pumpades ut ur högtalarna i samma takt som mitt hjärta som nu slog fortare och hårdare. Kroppen kändes lätt och allt jag ville göra var att dansa!
00.45
Allt var sagolikt ända fram till fyrtiofem minuter in på det nya året. Benen kändes nu tunga, nästan orörliga. Synen var suddig, inte skarp. Hjärtat värkte och ilade, slog kraftigt. Färger var inte längre färger; de var små, små fläckar på mitt synfält som smälte ihop till oklara ting. Jag rörde mig inte längre i takt med rytmen av musiken. Musiken var istället ett dånande oljud långt borta, men ändå så nära. Jag tog tag i min väns hand och knuffade mig bort från dansgolvet med mål att ta mig till ett rum där det fanns soffor. Min vän blev orolig och förskräckt över mitt beteende. Jag sa till henne att vi hade glömt dricka vatten och att det var viktigt att hon hämtade det genast. Hon sprang bort till baren och hämtade två glas med vatten till oss.
01.00-01.45
Minneslucka...
01.45
Jag hade svårt att andas och mina händer skakade. Mina armar var avdomnade, benen bortom räddning och medvetandet snart borta. Vad är det som händer? Kommer jag att dö? Jag andades tyngre och tyngre och pulsens slag blev snabbare och snabbare. Jag hyperventilerade och rädslan slog mig ännu hårdare. Min vän fick upp mig från soffan där jag låg och vi tog oss till garderoben för att hämta våra saker.
Jag lyckades ta mig från garderoben till baren för att hämta mer vatten – som aldrig någonsin hade varit så gott och svalkande – och gick sedan tillbaka till min vän i kön. Jag såg hela världen ur ett musikvideo-perspektiv. I slowmotion passerade jag människor som ovetandes dansade och skrattade. Var femte sekund blixtrade det till i ögonen och för några hundradels sekunder varje gång, förlorade jag kontrollen över mig själv. Snälla, svimma inte. Snälla.
02.30
Några minnesluckor senare befann vi oss utanför klubben. Jag höll hårt i min väns hand. Jag var livrädd och hon stannade för att krama om mig och sa att allt skulle bli bra igen. Jag var fortfarande säker på att jag skulle dö. Jag tänkte på min familj och hur de hade reagerat om jag plötsligt hade gått bort, försvunnit. Jag tänkte på hur deras hjärtan hade stannat, deras liv hade pausats, när de fick beskedet. Beskedet; droger var orsaken. Jag blev rädd för mina egna tankar och fruktan för döden gjorde mig illamående. Jag vill inte dö.
02.45-03.15
Minneslucka...
03.15
Nästa minne av kvällen får jag kvart över tre. Vi hade gått till bussen som äntligen skulle ta oss hem. Skakningarna och smärtan i bröstet hade lagt sig, men illamåendet och rädslan satt fortfarande kvar. Jag hallucinerade att vår tredje vän satt på övervåningen i samma buss som oss. Jag hörde hennes röst och kände hennes närvaro. När jag slöt ögonen transporterades min kropp till övervåningen och jag satt bredvid henne. Jag såg henne. Jag pratade med henne.
Jag öppnade ögonen, sprang upp för trapporna och märkte till min förvåning att hon inte var där. Jag ropade hennes namn och frågade de andra passagerarna om de hade sett henne, men de kollade bara på mig som frågetecken. Jag blev hysterisk och min vän försökte lugna mig. Vi gick och satte oss längst bak i bussen igen, och jag somnade i hennes famn. "Snart är allt över", lovade hon mig, och kramade om min hand.
Ålder: 19
Kön: Kvinna
Substans: MDMA
Tidigare erfarenheter: MDMA, cannabis och alkohol
16.00
Där låg det. Fina Molly. Bara att titta på det gjorde mig varm, hoppfull och exalterad. De fina brunvita kristallerna låg utspridda i en liten hög på det låga glasbordet och väntade på mig. Om några timmar smäller det. Om några timmar är jag någon annan, någon bättre, starkare, vackrare. Om några timmar är jag den jag egentligen är.
19.30
Jag satte mig på golvet bredvid glasbordet, krossade de fina kristallerna och delade upp det så att jag och min vän fick ett halvt gram var. Efter att jag hade hämtat mitt bankkort delade jag upp det halva grammet i tio lika stora delar – varje del femtio milligram. Jag hämtade två bruna filter där jag i ena lade hundrafemtio milligram och i det andra femtio milligram. Min vän kom från köket, gav mig en cider och bytte låt på datorn. Jag såg till att det inte fanns någon utväg för det magiska pulvret att smita ut från det bruna filtret och lade sedan de små bruna bollarna i min plånbok.
21.20
Jag tog upp ena bollen med hundrafemtio milligram MDMA, lade den på tungan och sköljde ner med en cider. Tunnelbanan var halvtom och jag hoppades att den sextioårige gubben som satt i sätet mittemot mig inte förstod vad vi gjorde. Förmodligen inte, han var för upptagen med att stirra på våra ben.
Vi klev av tunnelbanan och började vandra till klubben. Ungefär tjugo minuter efter intag började min vän, som bombade cirka tvåhundratjugo milligram, att känna av svaga effekter. Jag kände fortfarande inte någonting. Min vän blev mysig, kramgo och pratglad. Jag var hennes bästa vän, hennes hjälte – hennes idol! Så mjuk, vacker och fullkomligt underbar.
22.30
En timme och tio minuter efter intag började ruset smyga sig på mig också. Känslan började nere vid fötterna och färdades sakta uppåt med hjärnan som huvudmål. Den rörde sig förbi knäna, magen, revbenen, hjärtat, halsen, näsan och nådde till sist – encefalonen. Det slog till. Jag såg klart. Fjärilarna som hade flugit runt, dansat och hoppat i min mage tidigare under kvällen tog nu sats, flög ut genom kroppen och lämnade kvar känslan av eufori. En svag eufori. Allt var vackert, fint och mysigt – men inte som tidigare gånger på MDMA. Jag mådde bra, men inte underbart. Det var okej, men inte uselt.
23.40
Efter att ha suttit frånvarande, skymd och ensam i ett hörn i en av sofforna bestämde jag mig för att leta upp min vän, gå in på toaletten och bomba mina sista femtio milligram. Ruset hade varken påverkat mig positivt eller negativt. Jag var bara likgiltig och tyst, men samtidigt tillfredsställd och belåten. Vi ställde oss i den långa kön till damtoaletterna och efter sju minuter kom vi fram till en ledig toalett, klev in och låste dörren om oss. Min vän satte sig på toalettstolen och började rota i min väska efter vår fina vän Molly samtidigt som en vakt bankade på dörren: ”Girls, open up now!”. Hjärtat stannade. Nu är vi i trubbel, tänkte jag, lade tillbaka alla saker i min väska och öppnade dörren. Vakten förklarade för oss att det bara var en person tillåten i varje toalett och hänvisade mig till den bredvid.
Jag satte mig på toastolen, rotade i min väska efter Molly och lade det sedan under tungan. Jag sprang ut från toalettområdet, hittade första bästa övergivna öl och sköljde ner det beska pulvret.
23.59
”Ten, nine, eight, seven, six, five, four, three, two, one – happy new year!”, skrek glada och berusade människor på dansgolvet. Hundratals guldfärgade ballonger släpptes från taket och glitter i alla möjliga olika färger landade på min hud. Hela jag glittrade. Musiken pumpades ut ur högtalarna i samma takt som mitt hjärta som nu slog fortare och hårdare. Kroppen kändes lätt och allt jag ville göra var att dansa!
00.45
Allt var sagolikt ända fram till fyrtiofem minuter in på det nya året. Benen kändes nu tunga, nästan orörliga. Synen var suddig, inte skarp. Hjärtat värkte och ilade, slog kraftigt. Färger var inte längre färger; de var små, små fläckar på mitt synfält som smälte ihop till oklara ting. Jag rörde mig inte längre i takt med rytmen av musiken. Musiken var istället ett dånande oljud långt borta, men ändå så nära. Jag tog tag i min väns hand och knuffade mig bort från dansgolvet med mål att ta mig till ett rum där det fanns soffor. Min vän blev orolig och förskräckt över mitt beteende. Jag sa till henne att vi hade glömt dricka vatten och att det var viktigt att hon hämtade det genast. Hon sprang bort till baren och hämtade två glas med vatten till oss.
01.00-01.45
Minneslucka...
01.45
Jag hade svårt att andas och mina händer skakade. Mina armar var avdomnade, benen bortom räddning och medvetandet snart borta. Vad är det som händer? Kommer jag att dö? Jag andades tyngre och tyngre och pulsens slag blev snabbare och snabbare. Jag hyperventilerade och rädslan slog mig ännu hårdare. Min vän fick upp mig från soffan där jag låg och vi tog oss till garderoben för att hämta våra saker.
Jag lyckades ta mig från garderoben till baren för att hämta mer vatten – som aldrig någonsin hade varit så gott och svalkande – och gick sedan tillbaka till min vän i kön. Jag såg hela världen ur ett musikvideo-perspektiv. I slowmotion passerade jag människor som ovetandes dansade och skrattade. Var femte sekund blixtrade det till i ögonen och för några hundradels sekunder varje gång, förlorade jag kontrollen över mig själv. Snälla, svimma inte. Snälla.
02.30
Några minnesluckor senare befann vi oss utanför klubben. Jag höll hårt i min väns hand. Jag var livrädd och hon stannade för att krama om mig och sa att allt skulle bli bra igen. Jag var fortfarande säker på att jag skulle dö. Jag tänkte på min familj och hur de hade reagerat om jag plötsligt hade gått bort, försvunnit. Jag tänkte på hur deras hjärtan hade stannat, deras liv hade pausats, när de fick beskedet. Beskedet; droger var orsaken. Jag blev rädd för mina egna tankar och fruktan för döden gjorde mig illamående. Jag vill inte dö.
02.45-03.15
Minneslucka...
03.15
Nästa minne av kvällen får jag kvart över tre. Vi hade gått till bussen som äntligen skulle ta oss hem. Skakningarna och smärtan i bröstet hade lagt sig, men illamåendet och rädslan satt fortfarande kvar. Jag hallucinerade att vår tredje vän satt på övervåningen i samma buss som oss. Jag hörde hennes röst och kände hennes närvaro. När jag slöt ögonen transporterades min kropp till övervåningen och jag satt bredvid henne. Jag såg henne. Jag pratade med henne.
Jag öppnade ögonen, sprang upp för trapporna och märkte till min förvåning att hon inte var där. Jag ropade hennes namn och frågade de andra passagerarna om de hade sett henne, men de kollade bara på mig som frågetecken. Jag blev hysterisk och min vän försökte lugna mig. Vi gick och satte oss längst bak i bussen igen, och jag somnade i hennes famn. "Snart är allt över", lovade hon mig, och kramade om min hand.
