Resor - geografiska och mentala.

(Jag var inte helt säker på ifall det här hör hemma i Filosofi eller Litteratur, så jag lät tärningen avgöra)

I litteraturens värld är resor - promenader såväl som flyg-, tåg- och bilresor; allt som innebär någon slags förflyttning - en symbol för utveckling. Man tar sig från en punkt till en annan; inte enbart rent fysiskt, utan också psykiskt. Det handlar helt enkelt om att karaktären som reser förändras, utvecklas eller kommer till insikt om någonting. Vad saker i litteratur symboliserar är taget ur vad vi associerar dem med; vilket innebär att vi associerar resor med ovanstående.
Nu till frågan: vad innebär resor för er? Känner ni att tankar klarnar, problem löses och frågeställningar besvaras då ni förflyttar er rent fysiskt? Kanske har ni lättare att tänka då ni tar en promenar eller tränar. Den logiskt kommande följdfrågan är då: varför känner vi det här?

Jag tänker själv bäst när jag rör på mig, antingen på resa eller bara under en enkel promenad. Framför allt på långresor så ser och upplever man ju mycket nytt, man lär sig nya saker och man träffar nya människor med andra kulturer och annat sätt att se på saker och ting. Att lära sig saker är att utvecklas som person. Men varför det sker bäst när man reser är en bra fråga. Kanske beror det på att det är ett av ganska få sätt att komma bort från den inrutade och vanefyllda vardagen, som innebär allt annat än personlig utveckling.

Troligt. Sedan finns det ju människor som tänker bättre enbart av att motionera, hur det än sker. Det kanske handlar om fysisk aktivitet, och inte förflyttning. Kanske en kombination.

för mig innebär resor "frihet", jag känner mig fri helt enkelt, från de vardagliga tankarna och rutinerna. jag blir avslappnad och kan tänka klarare (känns det som ) så jag kan definitigt säga att jag håller med om "tankar klarnar, problem löses och frågeställningar besvaras".. jag har tex kommit på mig själv otaliga gånger med att djupanalysera mig själv och mitt liv under långa tågresor

Att resa är att lära

både om sig själv och om det sammanhang du vanligtvis befinner dig i. Du skapar nya referenspunkter och får nya erfarenheter, ytterligare skal på löken alltså. Det skapar dessutom en distans till det egna landet, det egna livet, när du reser sätts du ständigt på prov och ofta tvingas du anpassa dig efter de samhällsnormer som råder på den ort du besöker.

De tidigaste filosoferna under antiken var alla ett resande släkte, genom resandet upplevde de nya kulturer och tog till sig nya tankesätt som sedan kom att prägla dem för all framtid. För dem innebar alltså resandet i hög grad en förflyttning både geografiskt och mentalt.
När jag kommer hem från en utomnordisk resa känner jag alltid att jag har växt som människa. Även om resan i sig kanske var jobbig och bökig tycker man i efterhand oftast att det varit värt besväret.
Efter mina två resor österut (Lettland/Ryssland) har jag kommit att omvärdera synen både på länderna jag besökte och på Sverige som nation. Jag insåg plötsligt hur priviligierade vi egentligen är.
Den människa som aldrig reser går miste om otroligt mycket.