Deckare - vad måste läsas?

Karin Fossum. Intressanta människor.

Vad jag nu kommer att tänka på är inte precis en deckare, men en crime story. Med brottslingen som antihjälte.

Patricia Highsmith: The Talented Mr. Ripley. 1955.

Jag kommer att avslöja en del av intrigen här så -- spoilervarning -- om det behövs för en 70 år gammal bok.

Det var filmen med Matt Damon och Jude Law från 1999 som förde mig till boken. Som jag läste när jag sett filmen på TV för cirka tjugo år sedan. Och tyckte var OK men inget uppseendeväckande.

Nu har jag läst om boken. Och funnit att den var ännu bättre än jag minns den. Jag läste antagligen noggrannare nu, läste praktiskt taget hela. Jag kan ge tipset att det hela tar fart från cirka sidan 50, från det att Ripley anlänt till i Italien och mött den snubbe (Dickie Greenleaf) han ska övertala att resa hem till Staterna, på uppdrag av fadern.

+++

Ripley förs gradvis in i Greenleafs värld, det går automatiskt, utan plan eller illvilja från Ripleys sida. Denna fas av romanen är en utmärkt sedesskildring av "amerikaner i Italien på 50-talet": detaljer som mat och husrum mm är elegant inlemmade i berättelsen.

Huvudströmmen i handlingen är att Ripley är en gråzonsfigur: en nolla, en psykisk vampyr som bara lever upp i karismatiska personers närvaro, som Dickies.

Halva boken har gått utan att något brott begåtts, utan att Ripley framställs som ond. Men han blir brottsling och sedan utförs än fler brott. Och hans väg utför skildras både effektivt och med insikt, stundom med värme. Ripley framstår bland annat som en kulturellt intresserad genomsnittstyp som bara råkat begå brott. Men han är också en antihjälte: vi får veta att han ibland känner sig jagad av demoner. Detta, bara antytt då och då, är högst motiverat och ruggigt. Det driver hem argumentet: Ripley är sjuk.

+++

På den här tiden, 50-talet, började det bli tillåtet med amoraliska hjältar. Som James Bond. Han begår iaf hor. Och Ripley -- en dråpare. Men Highsmith får som antytt även med det moralisk tveksamma i sammanhanget.

Utöver det har vi det rent roande elementet, som intrigen med sin förväxlingshistoria. Ripley antar ett tag Dickies identitet, sedan upphör han med det, och de spår detta lämnar förvirrar lagens väktare.

Det finns fler Ripley-romaner men jag kommer nog inte att läsa dem. Denna första har styrkan i att Ripley inte är kriminell från början men att han osökt förs in på brottets bana. Och hans undvikande av lagens arm är iaf formellt framgångsrik.

+++

Filmen från 1999 gjorde vad den kunde med materialet, ibland kreativt, men den var intrigmässigt lite väl reducerad. Anser jag.

Tack för inlägget. Älskar boken och filmen med Matt Damon. Highsmith skrev även en bok om att skriva, en handbok, men jag har glömt vad den hette.

I en annan tråd här på forumet (Sjöwall-Wahlöö) har jag uppmärksammats på en central text i svensk deckarkritik.

1985 hade nämligen Theo Kallifatides en streckare där han diskuterade den svenska kriminalromanens elände.

https://www.svd.se/a/MgGMp5/den-svenska-kriminalromanens-sju-brister


På en punkt hade han rätt. En deckare ska ha tajt tempo. Och svenska deckare har ibland en tendens att gå för sakta.

Där har han rätt.

Men att det i svenska deckare förekommer sådant som skenbara oväsentligheter, såsom samtal om sådant som inte direkt hör till intrigen, är inget stort fel. Till en viss gräns tål romanformen som sådan att man stoppar in allt möjligt som inte direkt motsäger huvudstoryn. Detta kallas även bakgrund, miljö, atmosfär, livsstilsmarkörer. Dvs. det som är stapelvara i alla romaner.

Sedan sa Kallifatides att den svenska kriminalromanen anno 1985 var för konservativ. Idag är det ju rakt motsatt; proggighet à la Sjöwall-Wahlöö är norm.

+++

Sedan så sa Kallifatides att personskildringen var undermålig. Den var minsann bättre hos Chandler och Christie...! Men också deras figurer är föga djupa. De är smarta brottslösare, Chandlers med någon marginell själisk dimension därtill. Men svenska deckare av idag har snarast för mycket personskildring, tillgjort djupsinnigt terapeut-pladder om hur synd det är om hjälten pga magsår/skilsmässa/sten i skon.

Sedan sa han att svenska deckare saknar humor. Det gör mig föga. Jag läser inte deckare för att ha roligt. Men OK, visst myser man åt ordvitsar, eleganta dragningar. Och vissa svenska författare har denna gåva, andra inte.

+++

Det dricks mycket kaffe i svensk kriminalroman. Sa Kallifatides 1985. Och det stämde förvisso in på Hans Holmérs debutdeckare Loppan från 1991. Polisverksamhet kräver kaffe var ett subtema i denna bok. Men i en senare roman (Krysset, 1998) var kaffeinmundigandet högst begränsat. Det finns alltså hopp.

Summa summarum: Theo K. var för sträng. Han ansåg att hela genren var sjuk. Han satte finlitteratur som norm för allt som ska sägas om brott. Men jag anser att genren "svensk kriminalroman" har ett eget existensberättigande.

Man bör dock ta ner den från den piedestal den numera har. Den är inte jordens sjunde underverk, även om "Schwedenkrimi" förvisso säljs bra internationellt i vissa fall.

+++

Man bör, tycker jag, tillåta sig att se även svensk kriminalroman som hackwriting-charmig. Man måste inom vissa gränser älska klichéerna. Såsom naket kvinnolik som start för storyn, psykopatmördare, och kaffepimplande poliser som utan föga djupsinne ringar in mördaren och till slut fångar honom.

Detta och andra intrigrelaterade klichéer hör till hantverket. De bör såklart varieras men vissa saker klarar sig svensk kriminalroman inte utan. Som gråväder. Och automatkaffe.

Hoppet för svensk kriminalroman står i tajta, spännande romaner utan alltför mycket djup. Faran är istället alltför mycket känslopjunk och vänsterism.

Vad bör läsas? i deckarväg. Detta är trådens ämne.

Och kanske har jag redan nämnt den. Men Holmérs första -- Loppan, 1991 -- slår mig som nästan optimal.

Den må vara en aning banal men den är bra nog för "near great" status.

Den har ingen politisk predikan, inget ovidkommande känslopjunk.

Och vad den däremot har: kunskap om polisarbete, fokus på lösande av brottsfall.

En kriminalroman på under 200 sidor med tajt intrig och stram men inte stel -- "tight but loose" -- stil, detta är sällsynt.

Loppan är minst lika bra som andra Stockholmskrimis i litteraturhistorien, som Svedelid, Sjöwall-Wahlöö och Trenter.

"AB Hor & Mord", även känt som "det svenska deckarundret", går snart i konkurs... så alla deckardrottningar och annat "kungligt patrask" får börja se sig om efter en ny födkrok.

Jag är iofs tolerant. Att skriva en deckare med X antal klichéer i intrigen är inget brott. Det är en kreativ syssla. Men vad gäller tidsandan så är deckaren på väg att bli otidsenlig ganska snart. Det bara är så. Inget varar för evigt.

Med det sagt, härmed några snabbrecensioner i ämnet.

David Nessle. Herr Nyman och kröningsstenen. 2022. -- En retrodeckare som utspelas i Stockholm år 1909. Pluralformer på verben förekommer inte men annars är språket tidstypiskt. Det är ganska träffsäkert, pajasen Nessle kommer till sin rätt här. Och persongalleriet är ganska varierat. Intrigen är annars stapelvaru-deckare, tidsfärgen till trots (ett hemligt sällskap efterspanas). Och Nessle har missuppfattat att "Mora sten", titelns kröningssten, försvunnit; den finns än idag som en berghäll, strax söder om det stenhus öster om Uppsala där de separata "Mora stenar" förvaras, alltså de behändigare artefakter som inristades för varje medeltida kungaval. Men han är inte ensam om denna felaktighet; hela Sveriges lärdomssamfund misstar sig på detta. -- Jag skulle gärna läsa fler Nessledeckare, de tre till om Herr Nyman samt Döda fallet, som efterhärmar svensk 40-talsdeckare. Någon liknande språkkonstnär har vi garanterat inte i svensk deckarlitteratur.

Jan Mårtensson. Häxhammaren. 1977. -- Välgjort mysrys om antikhandlaren Henrik Homan som löser ett mysterium. Det hela är ockult och avfärdas doktrinärt av det rationella författarjaget, men i övrigt öppnas episka djup av ondska och mörker. Ämnet är för stort för en mysdeckare. Men annars är språket spänstigt och miljö- och tidsskildring träffande. Och sidekicken i form av en katt är lagom som "minnesvärd bifigur". Jag ska genast läsa fler i denna serie: mord och mysterier utan politisk predikan, utan överdrifter i hor och sadism, men ändå faktamässigt korrekta i skildring av hur det svenska samhället fungerar.

Liza Marklund. Paradiset. 2000. -- Lovordad i alla tonarter. Rätt välgjord också. Ett minus är det alltför spretiga berättandet med följandet av flera personers drama i sammanhanget. Sådant oskick tycks mig endast gjort för att skapa tegelsten; jag bläddrade förbi det mesta bifigursbabblet. Men detta är ett generellt drag i all romankonst sedan 1800-talet: följ bifigurer och se hur sidantalet magiskt växer till sig... När hjältinnan Annika Bengtzon, journalist på Kvällspressen, är i fokus är det dock ganska väl berättat. Och hennes kärlekshistoria med en i intrigen inblandad man är trovärdig; här fungerar det annars krampaktiga draget "måste ge huvudpersonen mänsklig dimension" eftersom det hela är inlemmat i intrigen i stort. -- Ett minus är den naiva synen på systemmedia som en god kraft som uppdagar orättvisor och skyddar de svaga; så är det ju inte alls numera. Till exempel: när någon i folkdjupet har fel åsikter så krossas vederbörande brutalt av media, av just den kvällspress Marklund höjer till skyarna. Det har vi sett många bevis på de senaste åren, som när Expressen jagat Sverigevänner och hängt ut dem.

Rättelse: figuren heter Johan Kristian Homan, tilltalsnamn Johan.

Och författaren skriver sig Mårtenson och inget annat.

För övrigt inhämtar jag att Mårtenson gav ut 52 böcker om Homan mellan 1973 och 2024.

Över femtio...! Det måste vara svenskt deckarrekord. I den någorlunda stilsäkra delen av genren. Jag menar, nog kan Kjell Genberg och Bengt-Åke Cras ha skrivit lika mycket om inte mer i spänningsgenren -- men har de gjort det om en och samma figur, och med Mårtensons nivå av bildning och snits?

I gråvädrets proggsverige är Mårtenson något av dark horse för salongskonservatism i deckarform. Hans hjälte Homan är Trenters Harry Fribergs andlige arvtagare med ledord som: borgerlig, icke-polemisk, gourmet, en amatör som löser brott på frilansbasis.