Det känns jobbigt att finns och att inte veta vart allt kommer sluta.

Du har exakt samma känslor som jag hade för 2 år sen, Jag vet att du tror att din flickvän gör dig lycklig men det är tvärtom, Jag gissar att när du var i 18-19 års åldern så hade du ett kompisgäng som du hängde med hela tiden och nu känns det som att dom undviker dig pga att du berättat för några utav dom hur du mår, Mitt tips är att du gör exakt som jag gjorde, Jag gjorde slut med min flickvän, skaffade en egen lägenhet, började träna och fick upp självförtroendet igen, dessutom så får du sparat mycket mer pengar när du är själv, du har förmodligen precis som jag fått det mesta serverat på ett silverfat hela livet, dina föräldrar har hjälpt dig istortsett varje gång du bett om pengar, så jag tycker du ska göra såhär:

1. Gör slut med din flickvän, jag vet att hon betyder allt för dig och ni behöver varandra m.m, men du är förmodligen för beroende av henne, Dessutom så gissar jag av egna erfarenheter att hon inte är den du egentligen vill vara med.

2.Börja träna, detta är kanske den viktigaste punkten av alla, när du är vältränad, du känner själv att du ser bra ut, du strålat av självförtroende så kommer du få knulla mer än du någonsin gjort, vilket bara kommer boosta på ditt självförtroende ännu mer.

3.Bo själv, jag vet att du är rädd för att du ska börja tänka i självmordstankegångar om du bor själv, men det kommer inte ske, din vilja att leva är starkare än din vilja att dö, du tror att det är tvärtom men när det väl kommer till kritan så vill du leva, tro mig.

4.Skaffa ett jobb där du tjänar hyffsat med stålar i alla fall, du ska kunna betala hyra och räkningar och ändå ha 8-9000 kvar, det kan du göra på istortsett alla sälj jobb, bensinstationer osv.

5.Spara pengar i 6 månader och känn efter hur det känns, Jag lovar att du kommer må bättre med 30-40 000 på kontot i reserv än att hela tiden gå och tänka på det också, undermedvetet så ligger det där, och har du pengar i reserv så vet du att även om du fuckar upp jobbet så överlever du 2-3 månader till, det förändrar hela dig att inte behöva tänka på det också.

6.Tänk inte så jävla mycket, skit i att rymden är enorm och att folk gör som dom gör, det är den världen vi lever i och det är så det är bara, desto snabbare du accepterar att alla är olika och att folk är dumma i huvudet desto snabbare kommer du komma tillbaka till välmående.

7. Försök inte att vara den du engång i tiden varit, du utvecklas hela tiden och du kommer aldrig kunna gå tillbaka till att vara någon du varit, Försök utvecklas mer istället, bli bättre än du va tidigare, skäms inte för den du är, för mig är det såhär; så länge jag duschar, borstar tänderna och inte äcklar folk på ett ohygieniskt sätt så får jag vara precis hur jag vill, säga vad jag vill.

8. Lär dig att bli din egen man, du ska kunna försörja och klara dig själv utan någon annans hjälp, klarar du det kommer du att må bättre och bli bättre som person.

9. Ta inte livet så seriöst hela tiden, det värsta som kan hända är att du dör och om du gör det så kommer du antingen till ett jävligt skönt ställe, eller så är allt bara slut och du känner ingenting, bara upphör att existera, det vet man inte, men du är här av en anledning, försök att njuta av det, gör saker som du inte annars vågar, hoppa fallskärm, bungyjump, VÅGA LEVA.

Jag hoppas att dessa tips kan hjälpa dig lite på vägen för det hjälpte mig.

Jadu jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskar min flickvän otroligt mycket, hon är den ända jag finner tröst hos. Jag har inte fått mitt liv serverat på ett silverfat, mina föräldrar är skiljda, sedan jag var 2. Ingen av dem har haft bra med pengar. Långt ifrån bra med pengar. Jag försörjer mig själv helt och hållet redan, jag bor själv. Jag jobbade förut men pluggar på folkhögskola just nu så kommer bara att jobba i sommar. Jag har funderat på att börja träna, men jag spelar helre dator. Datorspel är något som kan undertiden få mig att må jävligt bra och glömma bort livet.

Det är mycket troligt att vi känner likadant, men vad jag tror dig till att få dessa känslor är inte samma anledning för mig. Jag tacker verkligen för ett långt svar, det var intressant att läsa dina punkter, men jag hade nog inte levt om en vecka med dem utfärdade.

Kan även berätta att mitt "kompisgäng" jag hade från 15-18 har jag väldigt lite kontakt med idag, men det är tvärtom. Istället är det jag som undviker dem. Vi knarkade tillsammans, när jag slutade efter dem åren insåg jag att de var egentligen inga vänner.

Många tack för svaret, men är rädd dina metoder inte skulle funka på mig

Du har skrivit tidigare att du känner dig äcklad och pressad av att vara social. Du skriver också att du brukar gömma dig på skolan. Är det bara för att du tycker att människor är irriterande som du gömmer dig? Eller varför gömmer du dig?

Jag tänker att om din familj ändå ser hur du mår, så kanske du kan prata med någon av dem? Ni kanske inte kommer fram till någon konkret lösning eller förklaring till dina problem, men det är alltid skönt att kunna prata med någon. Att berätta vad man känner och tänker kan hjälpa mer än vad man tror, även om allt den andra gör är att lyssna.

Din flickvän däremot verkar ha lite sämre insyn i dina känslor. Att hon säger att du beter dig osocialt och att du ska lägga av, får mig att tro att hon inte förstår att du mår dåligt. Att du bara beter dig som du gör för att det är sån du är. Om hon visste hur du mår skulle hon nog ha mer förståelse för det också. Men jag förstår att det är en svår situation. Du vet inte hur hon skulle reagera och det är väldigt hemskt.

Jag håller inte alls med han som skrev att du ska göra slut med din flickvän. Är man i ett förhållande man mår dåligt av och inte trivs i ska man givetvis inte stanna i det, men du verkar trivas med din flickvän och verkligen tycka om henne.

Jag kom att tänka på att du skrev att du hellre spelar datorspel än att träna. Hur mycket brukar du spela och hur ofta?

Jag tror inte min familj vet hur jag mår, de tror bara detta är min personlighet antar jag. Jag går undan i skolan för jag har ingen ork att lyssna på folk och jag vill bra vara för mig själv. Jadu jag började spela när jag var runt 12-13. Efter det har jag aldrig slutat, jag spelar runt 10/tim dagligen om tiden finns där. Även mer om jag inte har min flickvän hos mig och jag inte har skolarbete eller andra saker som skall göras.

Jag känner att jag inte vill tala med någon närstående om min hälsa. Detta är för jag inte vill få dem att må dåligt, eller känns sig skyldiga på något sätt. För det är dem inte. De har haft det svårt nog, de ska inte behöva gå igenom något mer.

Får man bara fråga hur du lyckades träffa en tjej?
Enligt mina erfarenheter är det helt omöjligt att träffa en Svensk tjej i din situation.
Alltså, man måste nästan ha sjukt mycket vänner och vara enormt positiv för att en Svensk tjej ens ska titta åt ens håll

Min uppfattning är inga vänner = ingen tjej
Eller, inte bara vänner, snarare : inte massor med vänner och hemmafester = ingen tjej

Tyvärr är de flesta tjejer så "normala" och extroverta
Finns knep tjejer som är som oss onormala män med de är ovanliga, du kan haft turen att träffa en tjej som uppskattat en icke mainstream kille

Vi gick i samma klass på gymnasiet, jag samlade mod och addade henne på facebook. Sedan skrev jag till henne lite diskret och frågade "när skolan börjar imorgon?" för att starta en koversation. Vi började umgås på fritiden och jag pendlade till skolan 5 mil så ibland åkte jag till henne istället för skolan. Hon kom ner på morgonen och släppte in mig sen kröp vi ner i hennes säng och sov halva dagen. Vi låg bara och myste och hon värmde mig som hade varit vaken i flera timmar redan. Det var så mysigt

Hon säger själv att jag var så mystisk i skolan som alltid satt själv och lyssnade på musik. Sedan att jag var väldigt charmig när jag började prata med henne. Jag sökte närskap och fann det hos henne, min första kärlek och jag hoppas att det blir min ända!

Jag har alltid haft vänner, av någon anledning drar sig folk runt om mig, folk jag både ogillar och gillar söker av någon anledning min sällskap. Så jag är alltid omtyckt av alla, jag tror det handlar om att jag inte dömmer någon. Jag accepterar folk även fast jag inte känner någon koppling till dem eller vad de står för. Sedan säger jag aldrig att jag ogillar någon om jag gör det, jag låter dem sitta med mig, göra mig sällskap på både lektioner, raster och lunch. Även om jag vill vara själv så kanske dem bejöver sällskapet. Jag är inge ute efter att göra någon illa. Tror jag att de mår bättre av att sitta och tala med mig låter jag dem göra det, jag kan dock vara sjukt irriterad och vill egentligen bara ställa mig upp och skrika örfila dem. Men jag hade fått sjukt dåligt samvete av att göra det ^^