Bönen som alkisar läser upp är ju kontraproduktiv.

Helt fel.
Om man gör de 12 stegen som de faktiskt ska göras så står man verkligen för det man gjort.
Stegen går ut på att ta ansvar för det du sagt och gjort för att sedan ställa skiten tillrätta om det går och se till att inte gör samma idiot saker igen. Helt tvärtom mot vad du säger alltså.

Varför har jag då träffat så många som gått igenom det här och avslutat det för att dom tycker att det är allt för sektliknande, religiöst?
Dessa människor har lyckats blivit drogfria ändå utan att gå igenom alla 12-steg.

Kan nog skilja sig en hel del beroende på vilken församling man tillhör..

Övriga droger --> Drogrehabilitering
/Moderator

Steg 4 Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk självrannsakan.

Steg 5 Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska alla våra fel och brister och
innebörden av dem.
Steg 9
Vi gjorde upp en förteckning över alla de personer vi skadat och var beredda att
gottgöra dem alla.

Steg 10 Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt det var oss möjligt,
utan att skada dem eller andra.
Steg 11 vifortsatte vår moraliska inventering och erkände genast när vi hade fel.

Låter det som att man inte vill stå för vad man gjort och inte begått några fel?
Angående att man inte kan ändra på att man är alkoholist. Det går inte att bota min alkoholism/narkomani då hade jag kunnat lära mig att använda kontrollerat.

Varför kan bara du svara på för ditt resonemang är totalt obegripligt.

1) I AA och NA måste du ta ansvar för det du gjort. Gör du inte det så har du inte följt programmet.
2) Organisationerna har, med all rätt, kritiserats mycket för att vara sektlika.

Det ena motsäger inte det andra.

3) En del personer har ett religiöst eller iaf teistisk gudsbegrepp.
Andra (som mig själv) är ateister.

Jag gillar bönen, den säger mycket. Men jag gillar inte att man sätter en stämpel i pannan på sig själv och kallar sig "alkoholist" eller "narkoman"... Jag har en beroendepersonlighet är mer korrekt. Men inte ens det är produktivt. Bättre att välja livet för att man insett att beroendet leder bara till misär och att livet har i alla fall en chans än att välja livet för att man inte kan supa.. Då känns det ju som att man lever en lögn, och att man egentligen borde dricka men man "klarar inte av att hantera det".

Personligen är jag helt övertygad om att jag är en beroende. På allt vad sinnesförändrande droger som finns.
Tar jag är jag fast igen. Klockrent, provat alltför många gånger med samma förödande resultat.

Det kan jag fan inte förändra. Den som hittar en medicin som tar bort det faktumet, räddar en väldig massa människor. Människor som inte fattat och tror dom kan droga.

Sjukdom, det kan diskuteras i oändlighet. Samhället ser beroende som en sjukdom, det räcker för mig.
Finns en rapport om detta:

http://www.hjarnfonden.se/diagnoser/beroende__26

Man kan se människor som två olika ting; subjekt och objekt. Subjektet talar för människor som förlitar sig till den fria viljan och står som ansvarig för de effekter det innebär och således också hanterar följderna av sina handlingar. Objektet däremot talar för motsatsen - det handlar om att människan är styrd av handlingar bortom den egna förmågan att handskas med situationen hon eller han försatts i.

Nils Bejerot talade om missbrukare som en sjukdom för samhället, styrd av sina kemiska begär och som inte förmådde att kunna kontrollera sina egna begär. Han såg missbrukare som rena objekt, som människor som saknade egen förmåga i att själva bestämma över sina egna livsöden och som behövde tvångskontrolleras med integritetskränkande metoder för att stävja deras missbruk som riskerade att sprida sig till ännu missbrukarfria individer.

Anonyma Alkoholister talar enligt mitt tycke för mycket om objektet och för lite om subjektet. Jag personligen tycker att missbrukare (och vanliga människor också för den delen) är en kombination av båda två, av flera faktorer som i det långa loppet kräver att man ser missbrukaren som sjuk men som fortfarande förmår att tänka och agera själv. Kemiskt beroende är något som styr tankarna hos en missbrukande människa men det finns fortfarande en innevarande tanke och medvetenhet om vad deras agerande leder till i slutändan. Det är viktigt att ha i åtanke att våra handlingar måste basera sig i både det vi själva förmår att ändra på men också att våra handlingar sker till följd av vad vi inte förmår att alltid styra över.

Det stora problemet med missbrukare och deras livsstilar är att de identifierar sig med självdestruktivitet och det levnadssätt det innebär att vara en drogmissbrukare blir deras egen identitet. Däri ligger det största problemet med att bryta ett missbruk; missbrukare är inte bara de facto en missbrukare av narkotika - han är missbruk i sig själv. Drogerna eller alkoholen är bara en sidofaktor som lätt går att plocka bort. Det räcker att du låser in honom eller henne i ett rum utan substanserna och låter vederbörande avgiftas så har du tagit bort den akuta fasen av missbruket; den fysiska abstinensen. Problemet kvarstår ju dock även när den postakuta abstinensen inträder och detta beror på att missbruket lever kvar inom personen, även om drogerna för stunden är borta ur bilden. De finns dock fortfarande kvar inom honom eller henne och det är här som subjektet når sin primära fas.

Missbrukarens personlighet måste revideras och detta kan endast göras genom den fria viljan - viljan om att bli helt och hållet ren från narkotika och alkohol. Den som inte vill ha hjälpen kommer heller inte att kunna leva sitt liv i symbios med avhållsamheten. Just därför är objektet undermåligt eftersom att subjektet också måste tas i vida betingning för att missbrukaren rent psykologiskt sett ska kunna lära sig att leva med sig själv.

Din tes låter som standard anti-religion propaganda. Som "alkis" kan man få för sig sjukt nog och även leva en hel livstid med övertygelsen om att bara X förändras så är allt löst och mitt problem är löst och jag blir nykter bums och imorgon får jag tala inför FN och mottaga Nobelpriset i "bästhet på allt".

En del av sjukdomsbilden, om du vill kalla det för sjukdom, är verklighetsförvrängning och då framstår det oföränderliga som högst föränderligt och det föränderliga som permanent.

Sinnesron är att få tyst på den inre röst som förvränger verkligheten så att man kan koncentrera sin energi på det man faktiskt förmår att förändra och släppa kontrollbehovet för det som man inte kan förändra.