Hej!
För att på bästa sätt försöka förklara rubriken, skall jag "briefly" berätta lite om mig. Jag är 18 år gammal, växte upp i 2 olika boenden, pappa på rättspsyk (missbrukare, ADHD) sedan jag var 2-3, bodde hos mamma (missbrukare) på heltid tills 1 år gammal, sedan familjehem när mamma inte klarade av att ha mig hemma, sedan 7 års ålder har jag bott i familjehemmet 95% och 2009 fick min mamma ett riktigt återfall och sedan dess inte bott där alls. Flyttade ut från familjehemmet för 1,5 år sedan, då jag bytte stad och skola, pga att alla kände mig, eller mamma/pappa/situationen och det var jobbigt.
Iof har jag väl aldrig haft det lätt i livet, det skall jag inte påstå, men jag kan inte säga att jag mått direkt dåligt heller. För drygt 2 år sedan föll jag rakt ner, fick hjärtstillestånd, och var död... det är väl ändå den enda gången i mitt liv då jag varit "lycklig", jag kände mig fri, såg mig själv ligga där, tom, kall, död, var lugnande, trots att jag inte hade mått direkt dåligt innan. Men när jag väl "vaknade upp" igen så har jag kunnat uppskatta livet på ett sätt jag tror att många inte gör. Jag har aldrig känt mig mer levande som efter detta, fram tills för drygt 8 veckor sedan...
Jag började gråta konstant, närsomhelst, varsomhelst, hursomhelst, kunde vara över att jag inte hittade något jag letade efter, eller en bild jag såg, någon sak jag tyckte var snygg och ville ha, lite konstigt, men så var det. Vilket resulterade i att jag började dricka väldigt mycket alkohol och gå ner i en farlig spiral, 1-2 gånger i månaden blev helt plötsligt till 20/30 dagar i månaden, jag låg nog väldigt nära gränsen till att bli alkoholist, om jag hade fortsatt dvs. Men jag slutade när jag tittade bakåt och förstod att det här går inte, tänk på din släkt/vänner/din framtid, men problemet var att när jag drack mådde jag relativ bra, om man skulle jämföra med idag.
För att idag har jag fått det lilla problemet att jag inte vet hur jag kunde ha förstört mitt liv som jag har gjort, jag klarar inte av att sova, knappt äta, orkar knappt ens gå till skolan längre och att titta sig själv i spegeln finns inte med på kartan. Skäms något kopiöst över saker jag gjort, haft samkönat sex, trots att detta är något jag inte velat nykter, tappat tron jag en gån hade, min mamma sa att hon också var besviken på hur mitt liv idag ser ut, jämfört med hur jag hade det innan. Jag har förlorat kompisar, även haft sex med tjejer/kvinnor som är 5-10 år äldre, och det känns inte som jag, men det är vad som gjort mig lycklig för tillfället, men idag vill jag bara spy på allt som varit, gråta tills jag inte har någon syn kvar, och det där med mer levande och ett större uppskattande om livet är försvunnet...
Men ett litet hopp finns kvar. Men vet bara inte hur jag ska gräva mig upp ur den här graven, under flera år av ett antal olika psykologer, BUP, Soc etc. så har det inte hjälpt, har alltid funnit tron om att jag kan lösa allt bättre själv, men nu vet jag inte längre. Känns bara som om att jag aldrig kan få ett break, ett bra betyg i ett ämne, få ett förhållande, må bra eller bara något så att hoppet stannar kvar. Vad ska jag göra? Det är frågan
För att på bästa sätt försöka förklara rubriken, skall jag "briefly" berätta lite om mig. Jag är 18 år gammal, växte upp i 2 olika boenden, pappa på rättspsyk (missbrukare, ADHD) sedan jag var 2-3, bodde hos mamma (missbrukare) på heltid tills 1 år gammal, sedan familjehem när mamma inte klarade av att ha mig hemma, sedan 7 års ålder har jag bott i familjehemmet 95% och 2009 fick min mamma ett riktigt återfall och sedan dess inte bott där alls. Flyttade ut från familjehemmet för 1,5 år sedan, då jag bytte stad och skola, pga att alla kände mig, eller mamma/pappa/situationen och det var jobbigt.
Iof har jag väl aldrig haft det lätt i livet, det skall jag inte påstå, men jag kan inte säga att jag mått direkt dåligt heller. För drygt 2 år sedan föll jag rakt ner, fick hjärtstillestånd, och var död... det är väl ändå den enda gången i mitt liv då jag varit "lycklig", jag kände mig fri, såg mig själv ligga där, tom, kall, död, var lugnande, trots att jag inte hade mått direkt dåligt innan. Men när jag väl "vaknade upp" igen så har jag kunnat uppskatta livet på ett sätt jag tror att många inte gör. Jag har aldrig känt mig mer levande som efter detta, fram tills för drygt 8 veckor sedan...
Jag började gråta konstant, närsomhelst, varsomhelst, hursomhelst, kunde vara över att jag inte hittade något jag letade efter, eller en bild jag såg, någon sak jag tyckte var snygg och ville ha, lite konstigt, men så var det. Vilket resulterade i att jag började dricka väldigt mycket alkohol och gå ner i en farlig spiral, 1-2 gånger i månaden blev helt plötsligt till 20/30 dagar i månaden, jag låg nog väldigt nära gränsen till att bli alkoholist, om jag hade fortsatt dvs. Men jag slutade när jag tittade bakåt och förstod att det här går inte, tänk på din släkt/vänner/din framtid, men problemet var att när jag drack mådde jag relativ bra, om man skulle jämföra med idag.
För att idag har jag fått det lilla problemet att jag inte vet hur jag kunde ha förstört mitt liv som jag har gjort, jag klarar inte av att sova, knappt äta, orkar knappt ens gå till skolan längre och att titta sig själv i spegeln finns inte med på kartan. Skäms något kopiöst över saker jag gjort, haft samkönat sex, trots att detta är något jag inte velat nykter, tappat tron jag en gån hade, min mamma sa att hon också var besviken på hur mitt liv idag ser ut, jämfört med hur jag hade det innan. Jag har förlorat kompisar, även haft sex med tjejer/kvinnor som är 5-10 år äldre, och det känns inte som jag, men det är vad som gjort mig lycklig för tillfället, men idag vill jag bara spy på allt som varit, gråta tills jag inte har någon syn kvar, och det där med mer levande och ett större uppskattande om livet är försvunnet...
Men ett litet hopp finns kvar. Men vet bara inte hur jag ska gräva mig upp ur den här graven, under flera år av ett antal olika psykologer, BUP, Soc etc. så har det inte hjälpt, har alltid funnit tron om att jag kan lösa allt bättre själv, men nu vet jag inte längre. Känns bara som om att jag aldrig kan få ett break, ett bra betyg i ett ämne, få ett förhållande, må bra eller bara något så att hoppet stannar kvar. Vad ska jag göra? Det är frågan
