Okej.. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, så ursäkta om det här blir lite rörigt.
Jag hade väldigt svåra ätstörningar för 12-14 år sedan. Inte anorexia (vad jag vet, för jag var aldrig hos någon läkare), men jag svalt mig själv och mådde allmänt kasst. Under åren har jag pendlat i vikt, och då "tänket" fortfarande sitter kvar innerst inne så har jag alltid mått dåligt då siffrorna på vågen dragit uppåt. Dessutom har jag varit i en del dåliga förhållanden och just under tiden jag varit tjock är då jag blivit sämst behandlad, både i och utanför förhållandet. Fått pikar, blivit förolämpad och blivit behandlad som att jag var dum.
Detta har sedan satt ett avtryck i min skalle; om jag går upp i vikt innebär det att jag saknar disciplin, vilket får mig att straffa mig själv, vilket jag VET inte är sunt, men det blir på något sätt så i alla fall.
Så.. Häromdagen på jobbet frågade en kollega mig om jag gått upp i vikt. "Du ser rundare ut i ansiktet".
Detta fick mitt inre att falla ihop i en ångestfylld klump, även om jag inte visade det för henne just då. Jag gick sedan hem och vägde mig, och insåg att jo.. Det har jag faktiskt. Jag väger nu 67,5kg på mina 172cm, vilket jag vet att vissa anser inte är så mycket. Jag jämför heller inte med andra, utan det är min syn på min kropp som är problemet.
Detta har alltså lett till ett stadie av självförakt och att jag plågar min kropp. Jag missunnar mig själv mat och är glad över att vara hungrig för att det innebär att jag inte går upp i vikt, jag väntar tills sista sekunden att cykla till jobbet så att jag tvingas cykla som en idiot, med tyngsta växeln i för att bränna mer kalorier. Jag skippade till och med min chokladkalender-tradition i år pga onödiga kalorier.
Jag har en partner också sedan några månader tillbaka. Han säger att jag är fin och att han älskar mig, men det spelar ingen roll. Det är MIN syn som är skev, och det hämmar mig att min vikt tar upp så mycket av mina tankar, även så när jag är med honom. Jag är orolig att han ska tycka att jag är tjock och sticka, typ. Jag vill ju känna mig snygg för honom med, men det är svårt när jag inte känner mig snygg över huvud taget, som det är nu vågar jag inte släppa loss i oro över att fläsket ska dallra eller dubbelhakan synas.
Min vikt har alltid varit en viktig grej för mig iom att min självkänsla hänger på det. Och nu när min kollega frågade om jag gått upp i vikt (vilket min hjärna översatte till "du är tjock") har min självkänsla åkt ner i botten. Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med detta. Jag vill inte gå på gym, av flera olika anledningar. Jag vill kunna slippa de destruktiva tankarna, men samtidigt är jag livrädd för att gå upp i vikt om inte tankarna finns där, och att jag inser plötsligt en dag att jag är jättetjock. Det enda jag vill är liksom att vara nöjd när jag tittar ner, men det verkar inte vara ett uppnåeligt mål just nu. Samtidigt vill jag inte falla tillbaka i det hål jag var i när jag hade ätstörningar sist.
Är det någon som har tips eller råd om hur jag ska bära mig åt för att komma ur tänket? Jag är trött på hur jag själv tänker, ändå känns det som att jag befinner mig i en återvändsgränd.
Jag hade väldigt svåra ätstörningar för 12-14 år sedan. Inte anorexia (vad jag vet, för jag var aldrig hos någon läkare), men jag svalt mig själv och mådde allmänt kasst. Under åren har jag pendlat i vikt, och då "tänket" fortfarande sitter kvar innerst inne så har jag alltid mått dåligt då siffrorna på vågen dragit uppåt. Dessutom har jag varit i en del dåliga förhållanden och just under tiden jag varit tjock är då jag blivit sämst behandlad, både i och utanför förhållandet. Fått pikar, blivit förolämpad och blivit behandlad som att jag var dum.
Detta har sedan satt ett avtryck i min skalle; om jag går upp i vikt innebär det att jag saknar disciplin, vilket får mig att straffa mig själv, vilket jag VET inte är sunt, men det blir på något sätt så i alla fall.
Så.. Häromdagen på jobbet frågade en kollega mig om jag gått upp i vikt. "Du ser rundare ut i ansiktet".
Detta fick mitt inre att falla ihop i en ångestfylld klump, även om jag inte visade det för henne just då. Jag gick sedan hem och vägde mig, och insåg att jo.. Det har jag faktiskt. Jag väger nu 67,5kg på mina 172cm, vilket jag vet att vissa anser inte är så mycket. Jag jämför heller inte med andra, utan det är min syn på min kropp som är problemet.
Detta har alltså lett till ett stadie av självförakt och att jag plågar min kropp. Jag missunnar mig själv mat och är glad över att vara hungrig för att det innebär att jag inte går upp i vikt, jag väntar tills sista sekunden att cykla till jobbet så att jag tvingas cykla som en idiot, med tyngsta växeln i för att bränna mer kalorier. Jag skippade till och med min chokladkalender-tradition i år pga onödiga kalorier.
Jag har en partner också sedan några månader tillbaka. Han säger att jag är fin och att han älskar mig, men det spelar ingen roll. Det är MIN syn som är skev, och det hämmar mig att min vikt tar upp så mycket av mina tankar, även så när jag är med honom. Jag är orolig att han ska tycka att jag är tjock och sticka, typ. Jag vill ju känna mig snygg för honom med, men det är svårt när jag inte känner mig snygg över huvud taget, som det är nu vågar jag inte släppa loss i oro över att fläsket ska dallra eller dubbelhakan synas.
Min vikt har alltid varit en viktig grej för mig iom att min självkänsla hänger på det. Och nu när min kollega frågade om jag gått upp i vikt (vilket min hjärna översatte till "du är tjock") har min självkänsla åkt ner i botten. Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med detta. Jag vill inte gå på gym, av flera olika anledningar. Jag vill kunna slippa de destruktiva tankarna, men samtidigt är jag livrädd för att gå upp i vikt om inte tankarna finns där, och att jag inser plötsligt en dag att jag är jättetjock. Det enda jag vill är liksom att vara nöjd när jag tittar ner, men det verkar inte vara ett uppnåeligt mål just nu. Samtidigt vill jag inte falla tillbaka i det hål jag var i när jag hade ätstörningar sist.
Är det någon som har tips eller råd om hur jag ska bära mig åt för att komma ur tänket? Jag är trött på hur jag själv tänker, ändå känns det som att jag befinner mig i en återvändsgränd.
