Otillräckligt socialt liv drar ner mig i depressiva och smått psykotiska perioder.

Ni ovan: börja plugga på högskola, pronto, så ni kan skaffa vänner. På högskolan kan alla få vänner.

Om ni inte har tillräckliga betyg, sök in på komvux och fixa dem.

Att leva som ni gör är direkt farligt för både fysisk och psykisk hälsa. Vi människor måste ha social kontakt med andra för att må bra, och nej, dataspelsvänner räcker inte. Fortsätter det i 10 år till kan man bli en "Breivik" av detta.

Om det finns psykologiska problem så uppsök psykolog som kan hjälpa er att läka så ni kan ta er vidare.

Det finns absolut inga anledningar att hålla sig isolerad under konstruktioner som det "bara är materialistiska äckel som lyckas" eftersom detta är rena fantasier som man skapar för att övertyga sig själv. Folk är generellt inte materialistiska äckel, utan det är något som ni projicerar på vanliga människor som har sina egna bekymmer, för att ni känner er bortglömda och oälskade. Ni måste först börja älska er själva, så kommer det andra följa.

Det finns nästan inga människor som har "perfekta liv" utan problem, även om det ser ut så. De flesta som lever i dagens samhälle är ofta olyckliga och deprimerade, dock bra på att dölja det.

Dessutom ska ni följa killens förslag här ovan, och göra det seriöst: Sluta titta på porr om ni gör det. Något som det inte talas om ofta är att porrens visuella stimulans + ejakulationer omprogrammerar hjärnan så att man blir en docil, handlingsförlamad grönsak full med oxytocin och låga testosteronnivåer i kroppen som gör att stressnivåer ökar och viljestyrkan mattar av. Beroendet är att likställa med kokain och man får sämre koncentrationsförmåga. Dessutom programmerar porren om hjärnan så att man kan få problem med erektion och ejakulation med riktiga tjejer. Extremporr och kvinnoförnedrande porr är särskilt farlig eftersom den programmerar om ens preferenser och det kommer både tjejen och ni själva märka, och det kan ni komma att ångra kan jag lova. Samma sak om man mot all moral skulle titta på gore och dela "sjuka grejer" på nätet, sitter uppe på nätterna och håller på med "konstiga grejer" på 4chan dylikt. Det kommer synas i era ögon till slut.

I övrigt, jättebra tips ovan. Att vara ute och röra sig i utomhus, fota, gå kvällskurser, sporta, mm.

Jag befann mig i samma situation som er i tidiga 20-årsåldern men en dag bestämde jag mig för att öppna mina ögon för världen och ta in den på riktigt. Sedan dess följde många fina år där mitt liv snabbt blev bättre och det sociala livet flyttade från datorspel till riktiga vänner och flickvänner.

Några viktiga råd som jag hoppas ska vara till hjälp.

Vägg av text från hjärtat:

Känner igen mig mycket väl i det du beskriver, är som om jag skrivit det själv. Är i ungefär samma ålder och inne i en sån period just nu som kan vara i dagar eller timmar.

Antar att det kan vara nån sorts depression, och jag verkar reagera med ilska istället för enbart nedstämdhet. Vill bara skita i allt, eller gå "bananas". Typ som i filmen "Falling down". Vill vältra mig i osocialt beteende som Snubben i "Hesher" och bara be världen dra åt helvete och jag med den för det finns ingen plats för mig här.

Eller så känner jag iallafall.

Precis som du har jag få vänner. Räknar man bort de jag är släkt med har jag en. Har heller aldrig haft ett förhållande. Trodde det var nära en gång men det var bara en fet friendzone med lite strul och senare "otrohet" då hon träffa andra samtidigt. Har försökt att träffa någon men ju fler gånger man misslyckas desto värre känns det.

Utåt är jag väl en OK snubbe, håller på och ordnar jobb och sånt nu och står väl inte still på det sättet, men känner att det bara är en side show. Som om jobb/hem är mina 1500 livs-kalorier och de precis räcker för att få mig att överleva.

Men jag vill mer än det.

Nåt som får mig att må riktigt jävla dåligt är ungdomar, typ tonåringar, som har så jävla lätt att fixa kompisar/förhållanden. Känns så jävla orättvist att någon som är så mycket yngre än mig har så mycket mer erfarenhet av sådant än mig. Blir fruktansvärt avundsjuk på just det. Kan inte fatta hur det går till, hade så gärna haft det så själv under de åren. Känner mig fan inte som en människa när jag ser hur lätt en del har det med relationer och jag vet inte hur man ska uppföra sig i personliga situationer, affärsmässigt funkar det ok som för dig.

Har alltid haft svårt för det sociala, alltid känt mig utanför, annorlunda och oförstådd. Har haft en rätt så taskig uppväxt och är väl där problemen kommer ifrån men när jag var yngre hade jag mer hopp. Var liksom säker på att jag skulle träffat nån vid det här laget och att saker skulle ordnat sig. På det sociala planet har det inte gjort det och efter ca 22 har det börjat gå utför. Har en taskig självkänsla skulle jag tro.

Men vad gör man åt det då? För mig går perioderna bara över av sig själva och hoppet om en bättre morgondag infinner sig igen. Innan det händer funkar arg musik för att lindra symtomen. Träna så att man är för trött för att vara arg, bara försöka få ur sig känslorna. ibland kan det vara så lätt som att äta mat. Rutiner har jag märkt är bra i längden.

Jag skulle förmodligen behöva en psykolog för att utröna vad fan det är så här för, vad som ligger till grund för det. I slutändan vill jag bara ha någon att älska och bli älskad av, det är den slutgiltiga medicinen. Men hur ska jag komma dit? Känns bara så jävla virrigt och vilset under dessa stunder, vet typ inte vem jag är. Mycket förvirring. Kommer jag ens att kunna bli normal eller riskerar jag att förirra mig så långt in i mörkret att jag inte hittar ut igen.

Kommer må bättre inom 48h antagligen och kommer inte känna igen mig i den här texten lika starkt och kanske skämmas lite. Men hur länge dröjer det till nästa gång och vad utlöser den episoden?

Kort och gott: Försök att hitta grunden till problemen, jag håller på med det nu. Försök hitta ett tankesätt som funkar så lindras symptomen. Alternativet är inte ett alternativ.

Du är inte ensam TS.