Illusionen om att man är odödlig, hur bryta sönder denna?

Detta är nog något som en kraftig majoritet av människorna i den civiliserade världen lider av. Även om var och en av oss självklart är införstådda med att vi kommer en dag att dö och att livet inte är evigt, så känns det ändå som att man inte förstår eller känner detta. Vetskapen om att vi kommer att dö och att livet är väldigt skört, är något som många i västvärlden är medvetna om på ytan, men knappast på någon djupare nivå. Jämför detta med människor som lever i krigshärjade och oroliga länder, där personer tvingas konfrontera och möta döden hela tiden i olika former.

Finns det något sätt att påminna sig om livets skörhet och ändlighet? Utan att behöva bosätta sig i Irak eller i Syrien. Ska man varje dag upprepa ett mantra för sig själv för att ständigt påminna sig om detta? Men hjälper verkligen detta? Blir det inte bara en ständig påminnelse på en ytlig nivå i form av ord? Jag vill känna detta. Jag tror detta hör ihop med att jag vill börja leva i nuet, för det är det som jag tror att många i de krigshärjade länderna gör (åtminstone mer än vi). Samtidigt som vi i västvärlden hela tiden tänker framåt och glömmer att det kanske inte finns någon framtid för oss några dagar framåt.

Det är väl knappast svårt? Titta på stjärnhimlen och inse hur små och bräckliga vi är. Titta på en kyrkogård och inse att där ligger före detta levande och ruttnar. Gå till ett sjukhus och se bräckliga människor som är skadade, sjuka och döende. Besök ett ålderdomshem för att se gamla, svaga människor.

Det viktiga är förstås att inte distansera sig från vare sig gamlingar, sjuka eller döda utan att istället identifiera sig med dessa helt och hållet och inse att "snart är detta jag".

Enda sättet är nog att känna sig hotad på ett eller annat sätt. Det är ju dock ångestframkallande.

Njut av illusionen istället.

Besök en kyrkogård eller om möjlighet ges ett bårhus.

Balansera på kanten av ett högt hus brukar även ge de flesta människor en insikt om sin dödlighet.

Att visa folk döda människor brukar vara effektivt.

Ett allseende öga,har alltid rätt!

Jag blev av med den känslan redan när jag var 18-20 och det var inte speciellt kul, det tog ett tag innan jag kom att acceptera det. Anledningen till att jag blev av med den var att jag ensam flyttade utomlands och var nära att stryka med ett flertal gånger (undvek t.ex. ett terrorattentat med nöd och näppe). Det har dock lett till det bättre, jag är idag extremt reaktiv och tvekar inte inför beslut eftersom jag vet att jag tyvärr en dag kommer att dö. Jag är en extremt händelserik person som det konstant händer mycket omkring, nästan för mycket enligt vissa. Om det har lett till något negativt så är det att jag inte längre firar mina födelsedagar, känns som en klocka som tickar ner.

Var dock försiktig med vad du önskar, när illusionen krossas så känns det lite som att hela din värld faller samman för en stund (1000 slag i magen samtidigt) ...

Det enda och makabra svaret är:
Ta livet av dig.
Om du kommer på dig själv med att vara död.
Ja, då.. ehhh.... Är du iallafall dödlig.
Sen vad betydelsen av dödlig är...
är en annan fråga.

Det fetade tror jag nog väldigt mycket på. Att faktiskt se väldigt gamla människor som knappt kan ta hand om sig själva, borde kännas tillräckligt verkligt för att man ska ta det till sig mer än ord. Att se upp på stjärnorna eller besöka en kyrkogård känns värdelöst, iaf för mig, för jag skulle aldrig dra den kopplingen. Jag känner mig obetydlig när jag ser upp mot stjärnorna ja, jag är medveten om jag kommer att dö när jag besöker en kyrkogård, men det känns nog fortfarande på en ytlig nivå.


Säker på att det inte var just traumat du upplevde som negativt, och inte nödvändigtvis just insikten i sig? Visst båda lär ha en stark korrelation eftersom folk som upplevt terrordåd, krig osv lär ha en djup medvetenhet om sin dödlighet, men tror det inte krävs för att utveckla en djupare medvetenhet om sin egen dödlighet.

När jag var 7 år dog min farfar. Det var mitt i sommaren och jag var hos min farmor och farfar hela dagarna under sommarlovet.

När jag for därifrån på kvällen så satt han och åt smolanedi och var pigg och glad.

På morgonen när jag kom dit så sov han, det gick inte att väcka honom. Det gick aldrig mera att väcka honom, han var borta.

Jag hörde sedan hur dom sa att jag hade fått en sådan chock av detta så att jag pratade aldrig mera om farfar.

En slags chock var det ju naturligtvis och jag pratade inte om farfar, men det var mest för att jag såg att de vuxna var så upprörda. Jag ville inte strö salt i såren.

Det var någonting med det där som framkallade en tystnad. Inte förstod jag det, men jag kände det.

Och någon illusion om att vara odödlig, det har jag nog inte haft sedan den dagen.