Min pappa håller på att dö, men vill inte prata om vad som håller på att hända.

Väl skrivet.
TS, jag kan ej bidra med så mycket. Många har redan sagt det jag vill säga.

Denna tråd fick mig att må dåligt. Önskar dig verkligen all lycka, säger det med tårar rinnandes.
Alla mina sympatier med dig.

Du utgick i ditt förra inlägg från att TS far var desperat och i en förnekelseprocess. Det var det jag invände emot. Det behöver inte vara så.

Topic handlar om varför TS 30 år reagerar så starkt och hans far, förmodligen runt 60 ger sken av att vara mer oberörd än TS.

Jag menar att en förklaring kan vara att en person som är 60 generellt är mer förberedd på tanken att livet har ett slut, redan innan ett cancerbesked, än en människa som är 30.

Om du inte tror att det finns människor som är 60år och ända uppåt 91år som har förlikat sig med att dom kommer att dö och kan ta emot ett besked om att så kommer ske med någorlunda ro, även om det kommer tidigare än väntat, är det din uppfattning om verkligheten som failar.

Mitt bidrag i tråden, i ts svåra stund, är inte att tjafsa, utan syftar bara till att ge ett perspektiv på saken där det kanske faktiskt är mer rätt att lyssna på hur personen själv vill ha det, ut i från erfarenheter jag har.

Det låter som en väldigt tuff sits för dig. Finns det ingen stödpersonal ni kan prata med??

Vad gäller det du säger, att du vill att det skall bli rätt. Jag tycker inte man kan tänka i såna banor när det gäller svåra situationer som denna.

Vad gäller din pappa, att han inte vill prata om det. Jag tycker du skall respektera det. Det kan vara så att han försöker skydda sig själv genom att inte prata om det.

Du har så rätt så. Fick reda på igår av min mamma att när hon pratat med om: "Låt mig vara, jag orkar inte. Det är ju en dödsdom jag har fått. Det finns inget att göra.". Sen somnade han strax senare sängen. De kommer inte att operera/stråla honom eller etc. Det har gått för långt, vilket är både sorgligt och lättande. Det finns inget hopp.

Jag funderar många gånger varje dag på detta, men kan inte fokusera tankarna och inte ens hitta de underliggande känslorna hos mig själv. Hjärnan är busy helt enkelt. Kännande kommer väl efter döden då gissar jag. Det är som hjärnan letar efter en lösning på ett problem hela tiden. Sanningen är väl den att naturen ska ha sin gång bara, nu råkar den heta cancer. Jag vill inte ligga på dem och vara överdrivet social. Det skulle han genomskåda direkt.

Jag eller vi börjar svagt kanske acceptera att vad som helst kan nu hända när som helst. När jag läser tråden så märker jag hur lika vi alla ändå är i botten, och att det är allmänmänskligt att våra nära faktiskt dör, och sorgen och traumet runt det. Det har gått väldigt fort. I somras hade han ingen cancer.

Jag och mina syskon har nyss tagit upp hans båt och lagt på presseningen osv inför vintern. Alla vet ju att han har åkt sista gången med den, och alla minnen i den. Men som min äldre bror sa. Upp måste den i vilket fall! Hur fan det sen ska bli med allt vet jag inte. Det blir väl bli att ta hand om morsan och integrera henne mer i våra liv på ett mera konkret sätt.

Ibland är hopplöshet inte något dåligt, nu kan han/ni verkligen fokusera på att göra det bästa med hans sista tid i livet!

För övrigt så verkar ni vara en jäkla fin och trevlig familj!

Hej TS.

Har läst tråden och tänkte komma med lite egna tankar och funderingar om detta, då jag har gått igenom samma sak själv.
Min pappa gick bort i våras i sviterna av en hjärntumör. Under större delen av sjukdomsförloppet (som utspelade sig över ca 2 år) så var pappa mer eller mindre symptomfri, utan smärta osv, kroppen fungerade helt enkelt. Detta gjorde att han kunde leva ett mer eller mindre normalt liv i den meningen att han kunde ta bilen till affären, komma till min stad och hälsa på mig och såna saker. Sjukskriven var han på 100 % och detta medförde att han hade mycket tid över. Han pratade i princip aldrig om sin sjukdom, och när han gjorde det så var det i termerna av att han bara skulle klara av den här grejen lite snabbt (som en förkylning typ) för att sedan återgå till arbetet. Det var hans sätt att tackla sjukdomen, och det var på gott och ont. Som nära anhörig kände jag mest att jaha, det är ju bra att han har en fighting spirit, och jag ville inte gå in mer på sjukdomen i rädsla av att han skulle på nåt sätt förlora sin kämparglöd om jag tog upp det. Så här i efterhand har jag förstått att den inställningen han visade dels var en förutsättning för att orka kämpa, men samtidigt någon form av förnekelse. Oavsett vad, så är jag övertygad om att detta gjorde att han levde längre än vad han hade gjort annars.

Tiden gick och pappa blev successivt sämre. Små men regelbundna förändringar i hur kroppen fungerade ledde till att vi förstod att detta går åt fel håll och behandlingarna verkar inte hjälpa. I julas började han bli riktigt dålig, få problem med att gå osv. Vid detta laget hade vi inte fått någon "dom" av läkarna, utan behandlingen fortsatte som vanligt. Innerst inne förstod man nog vartåt det hela ledde, men eftersom vi inte fått "domen" så fortsatte man att hoppas. I mars kom beskedet från läkarna att inget mer fanns att göra. Pappa tacklade detta besked som alla tidigare besked, närmast med en axelryckning. Han var en riktig kämpe och visade i princip aldrig utåt hur ledsen/rädd/förbannad han var. Trots detta är jag 100% säker på att han har haft sina moments, men då i ensamhet.
Under hela sjukdomstiden, och även den sista tiden när vi fått beskedet, har min och min familjs inställning varit att ta tillvara på tiden man hade. Och det gjorde vi verkligen. Pappa var pigg ibland, dålig ibland, men tiden vi fick tillsammans var ändå kvalitetstid. Så här i efterhand så önskar jag att han hade pratat mer om sjukdomen och hur han själv egentligen mådde, men det gjorde han knappt alls och när han väl gjorde det så handlade det mest om ytliga, korta konversationer. Man förmår sig heller inte att ta upp det på egen hand, av naturliga skäl.
Jag tror det är naturligt. Pappa visste att han skulle dö, och det enda han ville var att hans sista tid skulle bli så bra som möjligt. Han höll väldigt av mig och mina syskon, och för honom blev det helt enkelt för jobbigt att prata om insikten att han skulle dö. Jag har inga barn själv, men insikten att man är tvungen att ta farväl av sina barn måste vara bland det svåraste som finns. För min pappa var det nog helt enkelt för svårt. Och vad gör en människa då? Jo, den kliver in i något slags förnekelsetillstånd, mestadels för att bara kunna överleva.
För min pappa var det nog det enda möjliga alternativet.

Känslorna jag har nu i efterhand är fortfarande att det hade varit önskvärt om jag hade fått prata med pappa mer om detta. Men jag har kommit underfund med att den känslan mer handlar om mig än om honom, att jag vill prata för MIN skull och inte för hans. Och som tur är så finns det ju folk som är där just av det skälet. Vänner och familj såklart, men jag tror det kan vara bra att ta professionell hjälp också. Inte för att man egentligen kommer må så mycket bättre, men just för att man behöver prata. Att prata blir i sig själv vinsten liksom, man måste få ur sig vissa saker.

Den sista tiden vi hade med pappa var naturligtvis ganska ångestfylld för mig och de närmaste, men vi försökte så gott vi kunde att trycka bort detta när vi var med honom. När vi var med honom gjorde vi saker som han gillade, det kunde handla om att ta en tur med bilen nånstans, kolla på nåt tv-program eller bara umgås generellt. Två dagar efter beskedet att det inte fanns nåt mer att göra så satt jag & pappa och tog en varsin öl och kollade på fotboll t. ex. Vad ska man göra liksom?
Det jag försöker säga är att mitt i all bedrövelse så tror jag det viktigaste är att bara vara där med honom och spendera tid tillsammans. Att prata om det faktumet att han kommer gå bort är av sekundär betydelse.
Det viktigaste är att han har det så bra som möjligt utefter förutsättningarna, och att ni som familj får tid att finnas där för honom och för varandra genom detta svåra.

Skicka gärna pm om du undrar över något, eller om du bara vill prata. Kram!

Ett fantastiskt inlägg, tack. Det gjorde mycket för mig. Men grejen är att han tydligt signalerar att ALLT ska bara vara normalt, även t o m besöksfrekvensen... Jag är redo att följa hans önskningar. Det är ju ändå han som är i traumats center. Visst vi andra kan må dåligt, men det är inte vi som dör. Jag vet inte vad han tänker på och känner, men han måste som många här påpekat ha rätten att få vara privat på det sättet han vill i detta.

Men det är också tydligt att han signalerar att det är okej att fråga hur det är - utan att vara för långrandig och detaljnyfiken. Men man får alltid ett blandat besked - som att han försöker kompensera det negativa med något positivt: ja idag var han tvungen att öka morfinet igen, men han har varit iväg och kollat på Z som spelar (barnbarn) hockey. Z var duktig och gjorde ett mål och så ler han upp! Helt befriad från cancern plötsligt.

Han klagar aldrig och ler när han få se de små. Fastän man ser att han knappt kan gå p g a smärtorna.

Det är som du säger själva samvaron som nu räknas på allvar, och att man delar den underliggande vetenskapen om att döden är nära, och man är tillsammans i detta (om än tyst) och bryr sig om varandra. Det finns en respekt i det. Själv skulle jag nog inte klara av att stänga av dödsångesten som han gör. Men som du säger, jag kan ju bara se det jag gör. Och som andra påpekat så kommer han från en stam av fäder där smärta var något man fick räkna med typ.

Trots allt så är jag glad att jag har en far som är som han är, hittills. Jag vette fan hur jag hade fixat det och se honom upplösas i ångest...?????? Han är ju på något sätt fattar jag nu tydligare än någonsin "ledaren" och att vår ångest delvis grundar sig på det faktumet att vi blir ledarlösa. Han kan ju bara leda sin död, och det är det han gör. Men han kan ju inte leda det som är efter sin egna död, det är ju att begära för mycket liksom....

Jag ska försöka prata mer med mina syskon, men ett av dem är ju helt "blockerat", och min mamma är så inbegripen i skeendet så att hon är ju ett victim helt klart i detta också. Då återstår det jag och mitt äldre sýskon - och han är klok. Jag måste prata med honom. Den ende jag kan prata med, men det räcker nog.

Döden kommer att kännas som en befrielse för din far när smärtan blir alltför stark. Det du kan göra nu är att försäkra honom om att du kommer ta hand om allt och alla han kommer att lämna inom en snar framtid. Glöm inte heller att säga att du älskar honom något jag inte gjorde och som fortfarande plågar mig i viss mån.

Livet går vidare.

Cancer är en jävla skitsjukdom som drabbar alla omkring den som fått diagnosen. Kan rekommendera sidan naracancer.se

Känner tydligt igen vad du skriver , min man sedan 20 år gick bort i samma sjukdom 2011. Han var likadan.
Min kunskap om detta och allt annat blev i vissa fall tydligare-tex gör det som gör livet förgyllt, bakåt i andra fall-han vägrade konsekvent att tala om döden. Hur bra det än må vara kom han inte någonsin med det korta förloppet som var, till annat än förnekelse. Vilket var helt ok.

Som du skriver är det inte vår egen förestående död som det gäller och den utsatte bestämmer takten för samtalet och innehållet. Hoppas ditt inlägg hjälper TS.

SKRIV ETT BREV TILL HONOM O FÖRKLARA HUR DU KÄNNER. KANSKE HAN SKRIVER TILLBAKS. IBLAND ÄR DET LÄTTARE ÄN ATT PRATA. Kram [12148]