Den stora filmprojekts-tråden (för filmtittaren)

Filmprojekt 4: Robert Mitchum
#39 A Killer in the Family (1983)

Imdb


Donald Tison (James Spader) är en juridikstudent som tillsammans med sina två yngre bröder (Lawrence Kerwin och Eric Stoltz) hälsar på sin kåkfarande farsa (Robert Mithcum). Men livet i fängelset är tufft. Fadern riskerar att bli knivmördad närsomhelst bakom gallret. Han lyckas övertala sina söner att hjälpa honom bryta sig ut ur fängelset. Donald går motvilligt med på det hela och hjälper sina bröder i det farliga företaget. Väl ute i det fria börjar sönerna märka dock att fadern inte är lika snäll och god som de först trodde…

A Killer in the Family är en TV-produktion, alltså gjord direkt för TV, och det märks kanske främst i soundtracket och med vissa av de där TV-reklamsklippen som känns onaturliga i en vanlig film. Det är lite B över det hela, men överlag är jag ändå positiv över hantverket som sådant och tycker den fungerar okej som spelfilm.

Det är en helt annan klass av medskådespelare som Mitchum har att röra sig med nu än i förra filmen. Om det var medelålders män och några rejäla karlar i That Championship Season som han fick bossa runt så är Spader, Kerwin och Stoltz snarare att likna vid ett gäng ankungar i den här filmen. Tänk typ bröderna Herreys så har ni ett hum om vad jag menar. Lydiga små änglalika gossar som gör allt vad de kan för att rädda stackars pappa ur fängelset. Detta kontrasteras något grymt när det senare framgår att Mitchum är en brutal mördare som inte skyr några medel för att fly undan lagen. En äldre Max Cady i fårakläder m.a.o. Pojkarna kommer att behöva terapi efteråt, om de nu ens klarar sig med livhanken i behåll med dels lagen efter sig och en begynnande instabil mördarfarsa på deras halsar.

Alltså ni hör ju det låter väldigt spännande. Och det är väl filmens stora poäng att på lite drygt 90 minuter får vi följa detta dramatiska händelseförlopp utvecklas ganska snabbt och effektivt. Inte så mycket dötid utan pang på! Spader är väl den som ser igenom Mitchum tidigast och inser att han är falsk som vatten. Han är den enda som börjar säga ifrån och motsätta sig Mitchums order, mer kanske som ett sätt att skydda sina småbröder. Det känns dock som att potentialen i handlingen slarvas bort litegrann. Kanske för att det är en TV-produktion så har de inte kunnat kosta på så mycket i budget som i en spelfilm, men jag tycker att man går miste om en djupare familjetragedi-aspekt som man hade kunnat ta tillvara på istället för att rusha igenom det hela. Jag gillade verkligen den starka kontrasten mellan de hariga lydiga pojkarna och gubbiga självsäkra Mitchum och hur sönernas bild om den goda farsan går sönder. Än en gång ser jag mig i själv i storebroderns roll som Spader spelar. Han är den moraliska rösten som å ena sidan vill sin farsa och sina bröder väl, men som också vill följa lagen och ta det säkra för det osäkra.

A Killer in the Family är en helt okej film som erbjuder underhållning och spänning för stunden. Men Mitchum är lite för gubbig och inte så fängslande att titta på som han har varit tidigare. Det märks att han kör mest på auto-pilot här. Det samt att produktionen är lite B emellanåt. En solid trea blir det dock utan tvekan. Går man in med noll ställda förväntningar som jag gjorde är chansen stor att man blir positivt överraskad istället.


Betyg: 3/5


Filmer i projektet:

Filmprojekt 4: Robert Mitchum
#40 Mr. North (1988)

Imdb


Theophilus North (Anthony Edwards) kommer till Newport, Rhode Island för att hitta någon slags försörjning efter att ha tagit examen från Yale. Ung och välutbildad söker han sig jobb där han kan lära ut och läsa upp klassisk litteratur för de som kräver denna exklusiva ombesörjning. Mr. Bosworth (Robert Mitchum), är just en sådan herre som på sin ålders höst vill ha lite muntlig ombespisning av den heliga skrift, bland annat. Det som börjar som en enkel uppläsningssyssla verkar sprida oroliga förändringstendenser i staden.

Robert Mitchum har bara en liten men betydande biroll i den här filmen. På ett sätt passar det honom ganska bra då det är en tillbakablickande roll. En äldre man som ser tillbaka på sitt liv, sin karriär, och önskar att han fortfarande kan känna sig fri. Detta erbjuder Mr. North i form av att tänka fritt och stort igen, samt att han hjälper honom att fysiskt röra på sig och därmed kunna lämna hemmet på dagarna.

So far so good. Men tyvärr verkar filmen vara slarvigt skrivet. Det är som att manusförfattaren inte tordes fortsätta något djupare på det intellektuella, filosofiska spåret utan måste lägga in lite dramatik som för mig bara känns onödigt. Å ena sidan har vi den äldre mannens livsbejakande återspegling av sitt liv, samt den här ”ny fisk i främmande vatten”-historien där Mr. North tvingas acklimatisera sig till den elitiska sociteten i 20-talets New England mijö. Detta hade räckt gott och väl för min del, men när det dras för stora växlar på att Mr. North skulle vara en slags helbrägdagörare och mer eller mindre orsaka kaos och uppståndelse i den lilla staden som hans påstådda mirakler väcker, ja då undrar jag vart fan filmen är på väg någonstans.

Man gör en höna av en fjäder och går miste om att fördjupa sig i människans intellektuella, andliga och fysiska frigörelse som Mitchums karaktär representerar. Hans karaktärshistoria hade i mitt tycke fungerat bra nog som huvudhandling. De här sidoutvecklingarna som filmen fokuserar på under andra halvan av filmen förstör bara det tidigare nämnda upplägget, i min mening. Läste någonstans om det var på Imdb eller Wikipedia att Mitchum höll på med Krigets vindar samtidigt som denna och kunde endast spela in sina scener när han hade en paus från TV-serien, så kanske det förklarar bristen/avsaknaden på hans karaktärsfödjupning.

Anthony Edwards känner jag inte till sen tidigare men han gör väl en svagt okej insats här. Saknar lite stjärnglans och hade gärna sett någon mer känd manlig skådis i huvudrollen. Mitchum är gammal här, känns som att han inte ens behövde spela någonting alls utan bara vara som han är i stort sett. En äldre bildad herre som söker mental/intellektuell stimuli på sin ålders höst. Karln var poet i vekliga livet så det stämmer nog ganska väl.
De som istället stjäl rampljuset i filmen är Lauren Bacall och Harry Dean Stanton i sina respektive biroller. De är alltid lika trevliga att titta på varje gång och gör en inte besviken.

Mr. North känns mer som en slags ursäkt för att få en gammal Mitchum att spela den här typen av äldre tillbakablickande rollfigurer. Han passar å andra sidan ganska bra till det så jag kan inte klaga. Det är väl att manuset tar onödiga vändningar med mirakelväckelse-temat som det spårar ur i mitt tycke. Jag känner dock att jag inte kan vara alltför negativ då filmen i övrigt är hyfsat okej. De två ovan nämnda birollsinnehavarna Stanton och Bacall skulle jag säga är de som egentligen gör filmen sevärd.


Betyg: 2.5/5


Filmer i projektet:

Sammanfattning #2 Filmprojekt 80-talet

Ytterligare fem filmer är avklarade och denna rundan har bjudit på ett släng av fantastisk film. Det känslosamma fotoalbumet till drama, Distant Voices, Still Lives, bländade mig i bildlig språkform och musikalisk berättarform.

Jag fick se en av de mest välspelade filmerna jag sett, nämligen Ordinary People, ett kraftfullt och emotionellt amerikanskt drama. Oliver Stones Wall Street passade mig som handen i handsken och var för mig underhållning på hög nivå!

Jag fick även se Coen-brödernas första & Robert Bressons sista film. Blood Simple & L'argent, båda filmer om män i desperation och plötsligt ändrade livsåskådningar. En lite mer blodigt våldsam och en mer subtilt aggressiv.

Kortfilmen för denna runda blev A Jury of Her Peers ett kraftfullt kammarspel baserat på en novell av Susan Glaspell.

Ranking och recensioner på filmerna jag sett denna omgång:


1. Distant Voices, Still Lives (1988)
2. Wall Street (1987)
3. Ordinary People (1980)
4. Blood Simple (1984)
5. L'argent (1983)

Sammanfattning #2 Filmprojekt 80-talet fortsättning...

Kortfilm:

A Jury of Her Peers (1980)

Alla kortfilmer jag ser i projektet finns på youtube om fler lätt vill se dem!

Hur jag skulle rangordna alla filmer jag sett hittills:

1. Distant Voices, Still Lives (1988) (8/10)
2. Wall Street (1987)
3. Ordinary People (1980) (7/10)
4. This Is Spinal Tap (1984)
5. Altered States (1980)
6. The Right Stuff (1983)
7. Zelig (1983)
8. Yeelen (1987)
9. Blood Simple (1984) (6/10)
10. L'argent (1983)

Kortfilmer:

1. A Jury of Her Peers (1980) (7/10)
2. Flamenco at 5:15 (1983)

En liten ändring kommer jag att göra i projektet. Tyvärr har jag stött på problem att få tag i Time Masters av René Laloux, så den kommer att bytas ut mot Missing från samma årtal. Tråkigt, men ett oundvikligt problem.

Filmer kvar att se:

Filmprojekt 4: Robert Mitchum
#41 Cape Fear (1991)

Imdb


Samuel Bowden (Nick Nolte) är en försvarsadvokat i New Essex, North Carolina. Familjefar som har sitt på det torra, t.o.m. en älskarinna vid sidan av. Helt plötsligt dyker en före detta klient upp, Max Cady (Robert DeNiro), och har otalt med Bowden efter hur han skötte fallet för 14 år sen. Full av hämnd är han besluten att förstöra livet för Bowden och hans familj.

En remake på klassikern från 1962 och jag ska vara ärlig här: jag tog med denna helt enkelt för att motivera mig själv att fortsätta med detta projekt då intresset för att se flera Mitchumfilmer var ganska lågt. Lösningen blev då att kasta in ett säkert kort med en av mina absoluta favoritfilmer, Scorsesethrillern med en glödhet DeNiro i sin kanske bästa skurkroll någonsin.

För att legitimera filmvalet så finns Mitchum med i en biroll. Även Gregory Peck och Martin Balsam från originalfilmen dyker upp. Detta är riktigt trevligt och extra roligt blir det när Mitchum är den som försöker hjälpa Nick Noltes karaktär att få fast Cady och Peck vice versa försvarar DeNiro mot Nolte. Ombytta roller från originalfilmen m.a.o.
Mitchums insats är liten men hans djupa barytonröst hörs tydligt och distinkt. Det är han som mer eller mindre hintar att man måste lura Max Cady att begå ett klavertramp så att man lagligen kan sätt dit han. Men det är såklart ett tillvägagångssätt som medför sina risker. Vill minnas att han stack ut med sin biroll när jag såg filmen för första gången utan att då veta vem sjutton han var.

Det jag fullkomligt älskar med Cape Fear (1991) är det genialiska med Max Cady som skurk. Han är den onda hämnaren med ett stort H som kreativt, diaboliskt och outtröttligt fokuserar på att förstöra livet för den som oförrättat honom. Han attackerar Sam Bowden på flera fronter. Dels fysiskt konfronterar han Bowden och skrämmer honom. Han dödar familjehunden. Han ger sig på älskarinnan för att förstöra Sams förhållande med frun, komplicera saker och ting mellan dem två. Han gör ett sexuellt närmande på dottern och lyckas krypa in under skinnet på båda kvinnorna i Bowdens liv. Han lyckas vända ett fysiskt utpressningsscenario till att riskera få slut hela Sam Bowdens yrkesmässiga karriär. Psykologiskt och mentalt sett plågar han Bowden så mycket det går med de konstanta hoten mot han och hans familj. Så vi har dels en intern konflikt inom familjen samtidigt som Cady hela tiden fungerar som ett externt hot filmen igenom. Denna anspänning byggs upp hela tiden. Max Cady kommer upp med nya hot och attacker som förstör den trygga säkerheten i Bowden-familjen utan att lagen kan röra honom. Det hela når sin grandiosa klimax mot slutet på husbåten. Det blir nästan operaaktigt med stormen, bekännelserna och den slutgiltiga konfrontationen och upplösningen.

Spårar det ur litegrann? Ja, kanske. Men jag tamigfan älskar det. Vi får känna Max Cadys vrede och oförrättade ilska i en scen där som inte legitimerar det han gör men ger det hela åtminstone en mänskligare sida. Man kan möjligen förstå och känna varför han gör som han gör. Jag gillar det skarpt och håller slutet som en av höjdpunkterna i filmen. Just för att det är där som spänningen och dramaturgin stegras och kulminerar i en face-off mellan Cady och Bowden och dennes familj. Så jäkla väl utfört både av skådisarna och teamet bakom kameran. Gåshud!

Det kristna predikandet av Cady tillsammans med den våldsamma hämnden kan verka paradoxal. Fast jag kan inte hindra mig själv från att tänka på de där skjutglada prästerna som Mitchum spelat tidigare i projektet och undrar om det inte är en liten gliring man gjort här, med DeNiro i Mitchum-rollen. DeNiros Max Cady ser sig själv som en hämnande ängel med Guds allsmäktiga kraft eller befallning som ska bestraffa Sam Bowden, eller rädda honom i sin snedvridna moralsyn. Och är det en kritik man kan ge till filmen är det väl hur osannolik/orealistisk DeNiros karaktär är. Han citerar Bibeln och religiösa mystiker hur lätt som helst. Han läser Nietzsche på sin fritid och kan lagböcker utantill. Han är fysiskt vältränad och oerhört smärttålig – kroppen i sig själv är ett dödligt vapen. Vad kan stoppa honom? Inget! Han kommer att fortsätta och fortsätta tills antingen han själv dör eller målet är nått. Och det är väl detta att Max Cady blir som en slags maskin, eller övermänsklig superkraft som gränsar till det orealistiska. Kritiken är legitim, men alla vi som älskar DeNiro ser det bara som en positiv fördel. Det går inte att få en bättre skurk, måhända att han är någorlunda orealistisk men vad fan. Det är så jäkla underhållande och fängslande att man bara sitter med öppen mun och fascineras över hur den annars inbundna DeNiro fullkomligt glänsar i rollen som sydstatsvåldtäktsautodidakten Max Cady. Jag älskar det!

Hela filmen är som en steroidblandning av Hitchcock och Southern Gothic. Scorsese kör hårt med fotot, klippning, den klassiska musiken av Bernard Herrmann och såklart skådespelarprestationerna av alla inblandade. Slutresultatet blir den ultimata psykologiska skräckthrillern imo. Det är spännande, fängslande, läskigt och ack så förbaskat underhållande att titta på. En av mina tveklösa favoriter och topp-10 filmer. Kan inte bli annat än en solklar 5/5.


Betyg: 5/5!


Filmer i projektet:

Länge sen, sen sist men nu har ännu en film setts.

The graduate. 1967 En av Dustin Hoffmans tidigare filmer. En ung kille har nyligen tagit studenten. Han har ingen aning vad han vill göra med livet. En sexuell affär med en hans föräldrars bekanta inleds.



Filmer kvar i Projektet


sedda




The graduate, en ung kille som nyss tagit studenten har ingen aning vad han ska göra med livet. Hans föräldrar är stolta över hans topp betyg och förväntar sig mycket av honom. Under en fest som hans föräldrar anordnat stötar han in i en av deras familjevänner som är nästan dubbel så gammal. Som han skjutsar hem under kvällen. Efter det så inleds en sexuell relationer. Även de inleder en relation. Hans föräldrar försöker para ihop honom med hennes dotter. Sen börjar han falla för henne istället och hon blir avundsjuk.

Helt ok rulle, bra skådespeleri från de 2 huvudrollsinnehavarna men var inte allt för indragen in i rullen. Helt ok story, men inte helt min typ av rulle.

topplistan

Nästa film

möjligtvis gone with the wind

Filmprojekt 4: Robert Mitchum
#42 Dead Man (1995)

Imdb


William Blake (Johnny Depp) beger sig till sitt nya jobb långt hemifrån. Väl där stöter han på problem. Jobbet han blivit lovad är redan taget och efter ett missöde på det lokala hotellet råkar han döda arbetsgivarens yngsta son och dennes fästmö. Snart börjar en flykt (resa?) genom USAs vidsträckta landskap där Blake guidas av indianen Nobody (Gary Farmer) samtidigt som John Dickinsons (Robert Mitchums) lejda lakejer spårar och jagar honom.

Så var sista filmen för projektet sedd. Äntligen! Kul att det återkopplar med den första filmen i projektet iom att det är en svart-vit westernfilm. Fast de kunde egentligen inte ha varit mer olika. Där West of the Pecos (1945) var en ganska standard massproduktions-Hollywoodstudio-westernfilm med en ung, glad och käck Robert Mitchum som räddar dagen har vi här istället en väldigt mörk, smal, spirituell westernfilm med en slags antihjälte i Johnny Depps huvudkaraktär.

Robert Mitchum finns med i början som den mäktiga chefen John Dickinson. Han har långt vitt hår och dominerar totalt de två-tre scenerna han är med i. Den djupa barytonrösten som jag älskar kör han hårt med. Det är hans ord som gäller. Bara att acceptera eller få sig en dos hagel. Gubben verkar mer hetlevrad än vad han var tidigare i projektet. Detta ska vara Mitchums sista stora filmroll innan han dog då han mest verkar ha gjort TV-serie/TV-filmsroller mot slutet av sitt liv. Passande nog är det en tuff, hård och beslutsam mäktig gubbe han spelar här. Lite throwback till alla de kriminella typerna han spelat under sin karriär som kämpat för att bli något så har han äntligen kommit högst upp i hierarkin. (Jämför gärna med DeNiro i Mean Streets, Goodfellas och Casino i en liknande karaktärsutveckling från gatugangster till maffiaboss.)

Men själva filmen då? Ja, den är ojämn skulle jag vilja påstå. Det finns mycket jag gillar i Dead Man, framförallt det metaforiska och spirituella med William Blake som en reinkarnation (?) av den engelska poeten med samma namn. Filmen känns stundtals som en roadmovie fast till häst: en slags inre och yttre resa där Johnny Depp ska finna sig själv; den skjutande poeten William Blake som skriver poesi genom sitt dödande, passande den våldsamma tid de lever i. Samtidigt är han jagad av ett gäng prisjägare som tävlar om att vara uddare, konstigare och hemskare än den andra. Finns väldigt mycket jag kan sitta och fundera över, suga på efteråt som man säger. Jag är inte så bevandrad i William Blakes poesi men blev väldigt inspirerad att ta fram min samlade dikter-utgåva av honom och börja läsa på studs.

Det negativa jag vill anmärka på är två saker. Dels klippningen med alla dessa otaliga svarta övergångar. Ja, vi fattar. Det är en väldigt mörk film. Allting pekar på att Johnny Depp är ”död”, eller att han är på väg mot sin död. Redan från början när han sitter i tåget och vi ser resenärer komma och gå men han sitter kvar ända till slutstationen. Titeln på filmen och citatet i början "It is preferable not to travel with a dead man". Lägg till alla dessa svarta övergångar och det blir helt enkelt för mycket. Det störde mig redan under de första fem minuterna och hela vägen fram till slutet. För mycket och för ofta!
Den andra kritiken är musiken, som går hand i hand med klippningen. Ett ständigt återkommande gitarriff som stör mer än det hjälper, imo. Lägg till det med de svarta övergångarna och det blir helt enkelt för mycket. Det tar fokus ifrån storyn och berättandet om jag hela tiden ska bli varse om stilen.
Jag kan inte komma ifrån att musiken tillsammans med klippningen och Johnny Depps unga utseende med det svarta långa håret ger en stark känsla av typ 90-tals edgy goth/emo stil. Trots att det är en westernfilm är det så pass starkt påtagligt vilket årtionde den är gjord i, upplever jag det som.

Jag ska inte påstå att jag har sett massvis med westerns (och ännu mindre svart-vita sådana) men av alla som jag har sett så tävlar Dead Man om att vara den snyggast fotade som jag har sett. Den visuella poesin kompanjerar den muntliga/verbala poesin av Blake på ett vackert sätt. Riktigt jäkla snyggt svart-vitt foto!

Det finns mycket mer att djupanalysera om man kan Blakes poesi och kan dra paralleller mellan dem och diktaren och Johnny Depps karaktärsutveckling/resa här, men det är mig övermäktigt. Dead Man fick mig att tänka och försöka tolka in så mycket jag kan av det jag ser i filmen. Hade gärna gett den ett högre betyg, men det bli för mycket stilistisk onani med musiken och klippningen för att jag ska kunna ge den det. En stark trea blir det dock för allt tankegods den ger mig och det vackra ögongodiset som fotot bjuder på. En lite udda men intressant och tänkvärd film att avsluta projektet med.


Betyg: 3.5/5


Filmer i projektet:

Länk till start av projektet: (FB) Den stora filmprojekts-tråden (för filmtittaren)

Startdatum: 2015-09-02.
Slutdatum: 2016-08-28.

Antal: 42 filmer, varav 2 sedda sen tidigare: The Night of the Hunter (1955) och Cape Fear (1991).

Genomsnittsbetyg: 2.87/5

Årtiondestatistik.
40-tal: 11 st med 2.64/5 i genomsnittsbetyg.
50-tal: 12 st med 2.96/5 i genomsnittsbetyg.
60-tal: 8 st med 2.87/5 i genomsnittsbetyg.
70-tal: 6 st med 2.75/5 i genomsnittsbetyg.
80-tal: 3 st med 3.17/5 i genomsnittsbetyg.
90-tal: 2 st med 4.25/5 i genomsnittsbetyg.


Kommentar: Det här var ett långt och stort projekt. Onödigt stort kan tyckas, fast samtidigt så har Robert Mitchum över 130 credits som skådis på Imdb. Mitt projekt täcker knappt hälften av alla dessa filmer. Jag har försökt välja ut dem som jag tyckte på förhand såg ut att vara de mest kända filmerna och rollerna som han har gjort. Vissa har varit nitlotter och några överraskande pärlor. Mina stora favoriter, den tidigare sedda Night of The Hunter och båda Cape Fear-filmerna, infriade mina förväntningar som projektets bästa filmer. Utöver dessa så imponerade That Championship Season (1982) och Out of the Past (1947) med de enda två fyrorna utöver de som jag mer eller mindre förväntade mig skulle leverera i projektet.

Projektet drog ut på tiden. Inte så mycket på grund av Robert Mitchum eller att filmerna var jättedåliga: mest av allt kändes de flesta nitlotterna i projektet bara väldigt mediokra och oerhört generiska. Utan den egentliga boven i dramat är alla dessa inofficiella filmprojekt som har kommit och gått under de senaste 12 månaderna. En djupdykning i 40-talet, World-cinema filmer av Satyajit Ray, Antonioni och Tarkovskij samt några andra. Alfred Hitchcock och både Ingrid och Ingmar Bergman litregrann. Jag är dessutom mitt uppe i ett Naruto-projekt av allt möjligt…

Så Robert Mitchum har haft konkurrens, vilket han också hade i sitt yrkesmässiga liv genom att oftast (imo) hamna i skuggan av de mer tunga namnkunniga stjärnskådisarna som var verksam samtidigt som honom. Men på något sätt tycker jag att Mitchum ändå har behållit mystiken och en slags tidlös charm som de andra saknar. Det där lite farliga i ansiktet och den kolugna, något dryga och slöa uppsynen som tillsammans med de breda axlarna och den djupa barytonrösten får honom att stå ut utan att behöva vara lika macho-kaxig som sina kollegor. Det har oftast varit väldig kul att se Mitchum spela olika variationer på denna persona. Det som chockerade mig mest var hur han kunde byta dialekt så enkelt. Från det australiensiska i The Sundowners till den irländska dialekten i Ryan’s Daughter, samt alla sydstatsroller han spelat där han fixat Southern drawl så fantastiskt bra vilket jag fullkomligt älskar. I The Friends Of Eddie Coyle kör han t.o.m. med en slags Bostondialekt som lät förvånansvärt naturlig för att komma från Mitchum. Men det bästa har utan tvekan varit alla de gånger som han kört med sin djupa barytonröst.
Varför låter inga manliga skådisar såhär nuförtiden? Endast Idris Elba som jag kommer på har en liknande bra djup röst, kanske någon till men just nu står det ganska still i huvudet.

Jag är nöjd med projektet och allt vad det inneburit, även om genomsnittsbetyget inte var så högt. Jag känner att jag har plöjt igenom en massa typiska Hollywoodfilmer under de här 50 åren från första projektfilmen till den sista. Om man bortser från 80 och 90-talets höga genomsnittsbetyg (lägre antal sedda filmer från de årtionderna) så verkar 50-talet ha varit hans bästa årtionde. Det var där han gjorde sin bästa insats med The Night of The Hunter och också där som han imo såg som snyggast ut. Inte lika ung som på 40-talet, där han kunde se nästan för ung ut i början, och inte lika medelålders som i 60-talet och 70-talet. Hans karaktärer under 50-talet känns som en stark stil-ikon/föredöme för hela den kommande Mad Men och Don Draper-generationen som skulle dominera på 60-talet.

Om jag skulle rangordna alla filmerna i projektet skulle det nog se ut såhär, från bäst till sämst:

Ber om ursäkt om jag inte orkar skriva någon utförligare topp-10 eller bottom-10 lista.
U-fig körde en härligt Best-of lista på sitt krigsprojekt som jag istället snor rakt av till den här sammanfattningen. Hoppas han inte har något emot det.

Bästa rollprestation: The Night of the Hunter. Makalöst bra. Alltså bara hur han sjunger Leaning är helt enastående. Sättet han levererar sina repliker och spelar mot barnen är gåshudsscener. Gaah, SE DEN!!!

Snyggaste Mitchum: Måste nog säga två filmer här. Både Foreign Intrigue och Thunder Road är där han är som snyggast. I den förstnämnda med den stiliga Don Draper-looken och den sistnämnda kör han det mer ruffigt, vilt och farligt med 50-talsfrillan. The man crush is strong.

Farligaste Mitchum: Max Cady i Cape Fear -62. Var mellan denna och The Night of the Hunter men Cady känns snäppet farligare. Mördarpastorn kan ibland bli lite full i fan och fåna sig, då är Cady mer iskallt rå i sin hämnd. Utan den skulle vi inte heller ha DeNiros förträffliga tolkning på samma karaktär 30 år senare.

Mysigaste Mitchum: Holiday Affair. Julfilm med ett barn inblandat, farlig kombination vad gäller familjevänlighet/mysighet. Annars nedan nämnda romantiska Mitchum kan passa bra in här också.

Romantiska Mitchum: Heaven Knows, Mr. Allison. En gentlemannasoldat som hövligt och respektfullt beskyddar Deborah Kerr från de japanska soldaterna i denna romantiska (?) krigsfilm.

Fulaste Mitchum: Måste bli någon av skäggrollerna. Antingen ovan nämnda krigsfilm eller Track of the Cat. Vi kör på den sistnämnda som lämnade mycket i övrigt att önska. Behövde ett slags worst-of för att kompensera alla de andra best of.

Bästa regissör: Svårt. Charles Laughton måste jag nog säga då det är svårt att säga nej till The Night of the Hunter. Annars är väl Scorsese den odiskutabla mästaren. Kanske att Sydney Pollack borde lyftas fram för sin insats att pusha och tvinga fram bra skådespel ur den äldre lata Mitchum.

Bästa motskådespelare, kvinnlig: Jag säger nog faktiskt Jane Russell. Jag tycker att hon och Mitchum fick till den bästa kemin med varandra, trots att Deborah Kerr skulle ha varit hans personliga favorit. Marilyn Monroe är ju så klassisk och känd det bara kan gå, men jag blev inte helsåld på kemin mellan dem två.

Bästa motskådespelare, manlig: Kirk Douglas känns litegrann som att han kompletterar Mitchums och dennes laidback stil. Där Douglas är He-Man och alltid drivande och på så kan Mitchum kolugnt bara följa efter med sin tystlåtna attityd. Annars kanske Gregory Peck i Cape Fear -62 är väl den mest klassiska och kända face-off han har med någon av alla sina filmer. Äh, jag säger Douglas!

Bästa Noir-film: Out of the Past, tveklöst. Om man nu inte ska räkna in The Night of the Hunter som en Noir-film vilket jag inte riktigt tycker att den är, samt att andra filmer än den kan få lyftas fram på listan. På andraplats blir nog Vincent Price-rullen His Kind of Woman.

Bästa westernfilm: The River of No Return och The Way West har både två storslagen dramatiskt landskap och natur som jag älskar att se på film. Färgsprakande och fängslande. Skulle jag tvingas välja en blir det väl Kirk Douglas-filmen The Way West. Dead Man var faktiskt väldigt intressant som en annorlunda westernfilm lite men för udda klippning och musikval för att jag till fullo ska uppskatta den.


Tack alla som visat intresse och följt projektet. Alltid kul att veta att folk läser det man skriver och får lite feedback. Jag tror jag kommer att ta det lugnt med projekt i den här tråden framöver. Endast ett mindre skräckprojekt i oktober men annars sparar jag mig nog till efter årsskiftet. Vill mest se på filmer jag verkligen vill titta på nu och inte binda mig till ”måste-se” filmer.

Tack än en gång alla som följt mig på Bob Mitchums äventyr och hoppas ni har en fortsatt trevlig söndagseftermiddag!

/Chessjamt.

Gone with the wind, en dramatisk kärlekshistoria under det amerikanska inbördeskriget.


Filmer kvar i Projektet


sedda



Gone with the wind, den stor slagna klassikern som ses som ett måste för filmälskare.

släppt 1939 Handlar om en ung kvinna och hennes kärleksliv innan under och efter inbördeskriget. Hon är kär en i viss man som redan ska gifta sig med en annan kvinna. En annan omtalad man fattar intresse för henne.

Kriget bryter ut och en historia om kärlek och överlevnad tar plats. Filmen är väldigt snyggt filmad. Imponerande för denna tidsålder verkligen storslagen bara att se scenerna. Skådespelarna är också riktigt duktiga och en bra presentation överlag. Nästan 4 timmar lång är denna film, måste erkänna lite långdragen på slutet. Men en intressant historia om manipulation och svek. Även om hopplös kärlek och relationer. Som sagt väldigt snygg och väldigt intressant på många sätt.

3/5

topplistan

Nästa film

i sista minuten kanske? vi får se

Naturligtvis inte! Kul läsning.
Kan inte påstå att jag bistått med feedback men har läst en del och vill dessutom berömma dig för din imponerande avslutning av projektet - halva projektet återstod väl i slutet av juli.

Mitt projekt fick ta en liten paus då jag inte hade tillgång till min dator i augusti (förrän förra veckan). Ska försöka se ett par filmer nu i veckan, om dygnets begränsade timmar tillåter.

Tack och kul att det uppskattas! Ja jag slutspurtade ganska hårt. Ville undvika att det skulle ta över ett år med projektet.

Aha, kul att det återupptas! Ser fram emot att läsa vad du tycker om Kubrick och Malick. Har ej sett de två första Kubrick-filmerna som du recenserat då jag hört att de inte ska vara lika bra som hans senare filmer. The Killing (1956) är dock hyfsat bra och ett slags mästerstycke i typ B-film eller Noir-film.

HWAL'S SKRÄCKHÖST 2016!

Ruggigt ovälkomna skall ni vara till en höst fylld med vålnader, levande döda, voodoo-präster och sataniska sekter! I detta skrämmande projekt bjuds vi på allt från ryslig dimma med okända varelser till modiga fribrottare som slåss mot onda vetenskapsmän och vampyrer. När höstens vindar slår hårt mot fönstren, finns det inte mycket annat att göra än att skrämmas från vettet i sitt eget hem. Detta blir en resa utan dess like och kommer man våga ta sig igenom alla dessa 30 RYSLIGA, OHYGGLIGA skräckfilmer? Eller kommer man löpa ur projektet i ren fasa? Följ med från denna dag; 2 september, fram till projektets sista: 6 November. Två månader fyllda med ångest, skrik och mord. Låt portarna till helvetet öppnas och djävulens lakejer sprida skräck i våra vardagsrum!


Filmer representerade i årets skräckhöst:

1. Dr Caligaris Kabinett (1920)
2. Vampyr (1932)
3. Vit Vålnad (1932)
4. Svart Mystik (1943)
5. Vaxkabinettet (1953)
6. I Draculas Klor (1958)
7. The Ghost of Yotsuya (1959)
8. Mumiens Hämnd (1959)
9. At Midnight I will take your Soul Away (1964)
10. A Lizard in a Woman's Skin (1971)
11. Dödlig Skörd (1973)
12. Santo y Blue Demon c. el Dr Frankenstein (1974)
13. The Hills Have Eyes (1977)
14. The Grapes of Death (1978)
15. Världsrymden Anfaller (1978)
16. Terror Train (1980)
17. Hämnd ur det förflutna (1980)
18. Härskarinnan (1981)
19. Next of Kin (1982)
20. From Beyond (1986)
21. Night of the Demons (1988)
22. Pumpkinhead (1988)
23. Bride of the Re-Animator (1990)
24. Nightbreed (1990)
25. Jurtjyrkogården 2 (1992)
26. Dellamorte Dellamore (1994)
27. Joy Ride (2001)
28. Bloody Reunion (2006)
29. Trick 'r Treat (2007)
30. The Mist (2007)

Här är listan också på letterboxd för den som enkelt vill se: https://letterboxd.com/hwal/list/autumn-of-horror-2016/

Fram med kudden, nu smäller det. Vi ses i Transylvanien alla monsterdiggare.

“You know that part in scary movies when somebody does something really stupid and everyone hates them for it? This is it.”