Den stora filmprojekts-tråden (för filmtittaren)

Filmprojekt 4: Robert Mitchum
#35 The Yakuza (1974)

Imdb

Harry Kilmer (Robert Mitchum) är en pensionerad polis med ett förflutet i Japan. När en av hans närmaste vänner hamnar i trubbel med Yakuzan tvingas Harry återknyta sina kontakter i Japan. Resan dit bjuder på kärt återseende men också våldsamma uppoffringar.


Sydney Pollack är regissören för dagen och det blir min fjärde film av honom. De tidigare jag har sett av honom är Tootsie, Out of Africa och The Firm. Verkar vara en okej regissör då jag måste säga att även den här filmen är hyfsad stabil och klanderfri. Handlingen är ganska enkel: Micthum har en kompis vars fru blir kidnappad av Yakuza. Besvärligt nog måste Mitchum åka till Japan och försöka reda ut det hela via sina kontakter i den undre världen där. Komplikationer uppstår.

Robert Mithcum känns gammal här och Pollack har beskrivit honom ganska träffande som en väldigt kraftfull men lat häst som vill gå så sakta som möjligt och bidra med enklast tänkbara. Pollack fick tydligen pusha och kämpa med honom men när han gjorde det kunde han också bjuda på guld i sitt skådespeleri. Och det är känslan man får här. Mitchum är den äldre luttrade gubben i gänget som sett allt och varit med om allt. Det mesta är besvärligt och jobbigt är intrycket man får, men på något sätt ger han sig ändå in i konflikterna och delar ut en känga här och skottsalva där. Överlag är det ändå en helt okej och faktiskt positiv upplevelse att se Mithcum spela här. Litegrann som en blandning från Eddie Coyle-karaktären i förra filmen och de lite mer skjutglada snubbarna han har spelat tidigare.

Förutom Mitchum brukar det alltid vara något annat som jag tar med mig från de här filmerna och denna gång är det de vackra japanska miljöerna. Filmen utspelar sig mest i äldre hus eller inomhusmiljöer dekorerade och designade efter äldre japansk snitt. Väldigt klassiskt och fint och lägg till de där typiska tillhörande utomhusmiljöerna med en dam och trädgård och suget att åka till Japan växer sig större och större. På ett sätt känns därför Mitchum väldigt malplacerad med sin väldiga pondus och kroppsform bland alla japaner och de för honom för korta dörrarna och taken. Ska tydligen ha varit ett riktigt problem under inspelningen av filmen att han slog sig i huvudet flera gånger.

The Yakuza är en helt okej film. Måste medges att jag hade låga förväntningar vilket gjorde att jag blev positivt överraskad av det habila hantverket och Mitchums insats. Trots den något urvattnade och utslitna storyn blev jag ändå fängslad under filmens gång. För det är den enda kritiken jag kan ge: att handlingen inte bjuder på något som vi inte har sett sen tidigare. Kanske tack vare Pollacks och Mitchums gemensamma insats lyckas de ändå göra filmen trots det sevärd. De japanska miljöerna är ett stort plus i filmen och kanske det som verkligen räddar och utmärker den från liknande hämnd- och kidnappningsfilmer. Lägg till Robert Mitchum och det blir en helt klart godkänd film att lägga till listan.

Betyg: 3/5




Filmer i projektet

Filmprojekt 4: Robert Mitchum
#36 Farewell, My Lovely (1975)

Imdb

Privatdetektiven Philip Marlowe (Robert Mitchum) får i uppdrag att leta rätt på en före detta kåkfarares fru som varit försvunnen i över sex år. Han hittar henne snabbt, men när det framgår att det är fel identitet på kvinnan inser han att det hela bara var en rökridå för någonting annat som mäktiga män med skjutvapen vill åt. Ju mer Marlowe gräver i fallet desto farligare blir hans livssituation.

Kanske var jag lite för trött för att hänga med i den här detektiv/noir-historien, men jag måste säga att filmen misslyckas med att fånga och underhålla mig. Kanske är det Robert Mitchums berättarröst filmen igenom som gör att det blir för mycket? Rösten är det väl egentligen inget fel på, fast det verkar inte vara den klassiska djupa barytonrösten Mitchum kör med. Försökte han på någon slags gammal västkust/L.A.-dialekt kanske? Nja, tror att det istället är alla dessa hårdkokta repliker och finurliga och ironiska vitsar som är så typiska för de här deckar-filmerna som jag stör mig på. Det brister i trovärdighet när alla ska försöka låta så coola och tuffa som möjligt.

Ah, jag klagar kanske lite väl lättvindigt, men Farewell, My Lovely känns litegrann som den amerikanska noir-versionen på våra Beck-filmer (eller polisfilmer överlag). Mediokert och gäspande förutsägbart. Kul med en throwback till 40-talet och det ska den ha cred för hur den gestaltar den gamla tidskänslan med alla kostymer, bilar och miljöer. Men förutom det så bjöd den på väldigt lite. Till skillnad från de senaste filmerna i projektet känner jag att det inte finns något jag riktigt kan ta med mig som gör filmen sevärd. Det skulle väl vara 40-talskänslan då men det känns som en klen tröst då man kan se riktiga 40-tals filmer istället. Ja okej, en väldigt ung Sly Stallone kan man också se i en av statistrollerna, det här var väl innan Rocky t.o.m.
Både Harry Dean Stanton och Charlotte Rampling gör bra birolls-prestationer i filmen, men då brukar de sällan misslyckas eller göra en besviken de gånger jag sett dem.

Farewell, My Lovely är en film som passar folk som verkligen gillar den gamla sortens noir-filmer och kan ta den mer som en slags homage till hela den genren/formen. Som spänningsfilm betraktad är tristess och gäspfaktorn för hög för att den ska få godkänd. Tyvärr, men Mitchum var lite för lat den här gången. Kanske att han hade behövt en Sydney Pollack eller någon annan mer krävande regissör som kunnat pusha honom att bidra lite mer känsla och engagemang i filmen.


Betyg: 2/5


Filmer i projektet:

Filmprojekt 4: Robert Mitchum
#37 The Big Sleep (1978)

Imdb


Philip Marlowe (Robert Mitchum) är en privatdetektiv som flyttat till England. Väl där får han ett fall att lösa. En gammal rik general (James Stewart) har blivit utsatt för utpressning involverande explicita bilder på en av hans döttrar. Marlowe får i uppdrag att ta reda på vem som utpressar generalen. Ledtrådarna för Marlowe in i en härva av interna konflikter mellan olika karaktärer som leder till mer än ett mordfall.

Okej, det här var snäppet bättre än förra Chandler-filmatiseringen. Mycket tack vare de engelska miljöerna som väckte anglofilen i mig till liv. Intressant cast också måste medges. Förutom de två bekanta Ryan’s Daughter-skådisarna John Mills och Sara Miles så ser vi även James Stewart, Edward Fox och Oliver Reed, varav den sistnämnda uppvisar en jävulsk närvaro: snacka om att dominera en scen! Jaja, de manliga skådisarna är helt okej och godkända, med Robert Mitchum i spetsen. Han ser bättre ut här, mer fräsch och stilig, än i den trötta Farewell, My Lovely. Systrarna Sternwood gestaltade av Sarah Miles och Candy Clark ger jag dock inte mycket för. Är väl lillsyrrans utspel som stör mest, typ klassisk bokstavskombination tillsammans med allt som ingår i uttrycket "det fria 70-talet" som gör att hon spelar över och är lite väl vild och galen.

Jag sticker inte under stol med att jag inte riktigt hängde med i handlingen. 40-talsfilmen med Bogart är väl känd för att vara svår att fatta vem det var som dödade vem, och här är det väl samma sak. Ett mordfallsmysterium som pekar på bakomliggande faktorer med en karaktär som alla pratar om men vi aldrig får se, den mystiske försvunna ”Rusty Reagan”. Mitchum är hyfsat nöjd (tror jag) med att ha fått sin version av hur det hela gick till och vill inte låta sig luras in i något mer komplicerat, men dras liksom ändå in det hela djupare. Jag tycker tyvärr att handlingen blir för invecklad samtidigt som skådespeleriet är för enkelt, åtminstone i vissa fall med Candy Clark som typexemplet.

Det var kul att se James Stewart och Oliver Reed. Tror det var första gången (åtminstone i de filmer jag har sett av Mitchum) som han får spela mot gamle Jimmy. En kort biroll men roligt att se honom. Oliver Reed har en sån otrolig närvaro att man förstår lätt att han kan bära en film på sina egna axlar. Måste kolla upp vad mer karln har gjort. Mitchum gör en inte heller besviken utan verkar lägga an en slags extra värdighet i sin gångstil. Cool som alltid, den gamle Mitchum.

Musiken är ett litet minus då det där 70-talssoundtracket inte var något vidare. Som tur är spelas det inte alltför ofta. Annars tekniskt sett är det väl en helt okej film. Foto och klippningen sticker inte ut någon nämnvärt utan det är mest kul att se alla de klassiska engelska herrgårdsmiljöerna och den där typiska brittiska småstadskänslan.

Jag blir tyvärr inte helsåld på filmen. Mitchum rör sig runt med ledtrådarna och det pratas om ”Rusty Reagan” men… jag vet inte. Det känns som att jag inte riktigt behöver bry mig i alla trådar och namn som nämns här och var eftersom det är så självklart att vår hjälte på något sätt klarar alla hindren och kommer ut ur det hela med livhanken i behåll, oavsett hur komplicerat det hela är. Det blir därför en stark tvåa, svagt godkänd.


Betyg: 2.5/5



Filmer i projektet:

Skönt att höra att jag inte är den enda som är väldigt oimponerad av originalversionen av Big Sleep. Den är för rörig, känns som en Agathie Christie roman på steroider. Låter som att inte heller 78 versionen är något för mig :P

Mm, det är som att man vill tycka om dem men det går liksom inte. I 40-tals versionen har vi ju stjärnparet Bogart och Bacall, typ kungaparet inom film-noir, regisserad av Howard Hawks och med självaste William Faulkner som manusförfattare verkar det ju som bäddat för succé. Men jag fattar ändå inte hur det hela går ihop mot slutet.
Här är det något enklare och jag tror jag förstår vem det var som mördare vem här, men det är ändå ett större mysterium som gäckar Mitchum och oss mot slutet. Gillar dock de engelska miljöerna och Mitchum gör en av sina bättre äldre rollfigursgestaltningar här. Så för mig personligen faller 70-tals versionen bättre i smaken än den alltför hårdkokta 40-talsfilmen. Men det är knappast så att jag skulle rekommendera någon av dem.

Snart är du i mål och jag är imponerad över att du orkat ta dig igenom alla filmerna. Plus i kanten för läsvärda omdömen. Själv var 10 stycken filmer (som jag skrev i inlägget ovan) nästan för mycket för mig. Försökte mig på att se The Big Sleep när den TV-visades för många år sen, men somnade (titeln är träffande) och har inte tagit mig an den på nytt. Dock lät '78-versionen desto intressantare bl.a. då både Mitchum och Stewart medverkar i samma film på ålderns höst.

Tackar! Jo det var en slags ökenvandring ett tag med en massa mediokra filmer han gjorde på raken. För att behålla motivationen la jag till en av mina favoritfilmer, Cape Fear (1991), mot slutet för att ha en extra morot att se klart projektet. Tror det har gjort susen.

Éric Rohmer måste sägas att jag inte visste ett smack om karln förrän du drog igång ditt projekt. Ser tyvärr väldigt lite fransk film. Har dock börjat göra en lista på intressanta regissörer och filmer från det landet att beta av kanske nästa år. Rohmer kommer definitivt att vara med efter att ha följt ditt projekt.

Filmprojekt 4: Robert Mitchum
#38 That Championship Season (1982)

Imdb


Det är i Scranton, Pennsylvania och borgmästaren George Sitkowski (Bruce Dern) valkampanjar med sina gamla basketspelarkompisar James (Stacy Keach) och Phil (Paul Sorvino). Tom Daley (Martin Sheen), lillbrorsa till James och en av de som var med och spelade i den vinnande basketturneringen, kommer tillbaka till staden för att vara med på återföreningen med det gamla gänget. De samlas hos sin tränare, coach Delaney (Robert Mitchum), som ledde dem till segern 1957. Men under den glada ytan börjar det visa sig mörka hemligheter och minnen som varit gömda tills nu, vilket återföreningen avslöjar.

Herrejävlar vilken skådespelarfilm! Detta ska tydligen vara en filmadaption på en pjäs och man kan förstå det då väldigt mycket utspelas och centreras kring tränarens hus där allting utmynnar i ett känslostarkt skådespeleri. Det vi får i That Championship Season är en fenomenal uppvisning av skådespelarprestationer av några av den äldre generationens finaste amerikanska skådisar. Det låter kanske som rövslickeri men bortom storstjärnor som DeNiro, Pacino, Jack Nicholson, Robert Redford och Paul Newman och andra mer kända affischnamnsskådisar så visar dessa fem herrar att man inte behöver ett hyllskåp full med oscarsstatyetter eller en lång radda nomineringar för att leverera mästerliga prestationer. Talang, vilja, kemi och ett sjuhelsikes bra samspel mellan alla inblandade räcker för att övertyga oss om att dessa karaktärer och deras levnadsöden är verkliga.

Bruce Dern spelar den något hetlevrade borgmästaren George som lever lite i sin egen bubbla och överskattar sin förmåga och popularitet. Litegrand ledaren i gänget som ibland är svår att kontrollera. Tarantinos uttryck ”Dernsie” får vi prov på här. (YouTube-länk). En ny favorit nästan som jag deifinitivt kommer att kolla upp vad mer gubben har gjort.
Paul Sorvino spelar Phil, den i sällskapets mått mätt framgångsrika entreprenören som lever fint och har dyra kläder och bilar. Störst är han och man förstår varför han fick spela maffiabossen i Goodfellas. Han har en auktoritet och pondus som kan utmana självaste Robert Mitchum.
Stacy Keach spelar James, storebrorsan till Martin Sheens karaktär. Likt de flesta äldstasyskon har han fått tagit ansvar och uppoffrat sig själv och därmed gått miste om sina chanser att bli något mer än en underbetald rektor på den lokala grundskolan. Han är det lojala kugghjulet, limmet som håller ihop det hela, men till vilket pris? En sympatisk roll som jag identifierar mig starkt med.
Martin Sheen spelar den yngsta killen i gänget. Han flyttade ifrån staden tidigt och har levt ett minst sagt kringflackande liv sen dess. När han väl kommer tillbaka är en han en slags alkoholiserad författare som dricker sig full för att slippa hantera dramat och de besvärliga minnena. Känns som att Sheen får spela ut mest genom sin berusade karaktär. Inte så vidare djup men rolig att titta på.
Robert Mitchum är ”The Grand Old Daddy”, typ. Alla känner vi personligen en odiskutabel patriark som tveklöst dominerar släktträffarna: en äldre morfar eller farfar som är det självklara familjeöverhuvudet i släkten. Här spelar Mitchum precis den karaktären. Han är den gamla coachen som drillat och tränat grabbarna under hela deras skolväxt och gjort det så framgångsrikt att de vann den prestigefyllda mästerskapsturneringen i basket. Hans auktoritet är solid och ingen, inte ens Paul Sorvino, vågar gå emot Mitchum. Han spottar ur sig tidlös visdom varvat med vinnarskapsmentalitet med en portion allvar och en portion humoristisk självklarhet. När det hela börjar spåra ur är det han som får lugna ner pojkarna med sin lugna, trygga säkra stil. Cool och stabil, som alltid.

Början av filmen är en härlig uppvisning av gemytlig skojfrisk atmosfär. Man verkligen känner den genuina glädjen de här karaktärerna har över att få träffa varandra och bara umgås och prata gamla minnen. Älskar när de flockar kring Mitchum och han bara får ur sig den ena kommentaren efter den andra som grabbarna äter upp och njuter av den sociala samvaron.
Men ganska snart börjar den idylliska bilden att krackelera. Politik är smutsigt, vilket vi inte behöver bli påminda om såhär i presidentvalstider. För att Dern ska få behålla borgmästarposten överväger han att utnyttja en mörk familjehemlighet som hans politiska motståndare har i sin garderob. Rasism är en faktor i det hela och detta besvärar några av vännerna, samtidigt som en betydligt hemskare skandal blossar upp i det egna lägret under återföreningen. Jag vill inte avslöja för mycket utan låter resten vara osagt.

Jag fullkomligt njuter av att se hur skådespelarna interagerar med varandra och hur deras karaktärer utvecklas genom filmens gång. Vad skulle man inte ha gett för att få vara en fluga på väggen under inspelningen! En liten kritik man kan ge är väl bristen på kvinnliga karaktärer här. Det är endast dessa fem till åren komna vita män vi får se som planerar hur de ska behålla makten i staden. De få gånger kvinnor nämns är det som en utlösande faktor för det negativa som komma skall. Feminister lär väl kräkas på en sån här film, men se det skiter vi i. Här är det karlar och deras bekymmer och glädjeämnen och minnen och mål som är i fokus. Elefanten som det görs en stor grej av i början av filmen är ju inget mindre än en bokstavlig symbol för ”elefanten i rummet” som hela filmens upplösning handlar om. Gevär står bokstavligt talat hängda på väggarna i tränarens hus. Just sayin’… *host host*.

Jag blev positivt överraskad av den här filmen och även om den kanske tappar i några scener så är helhetsintrycket ändå så förbaskat bra att jag känner mig generös nog att ge den en fyra. Skådisarna fullkomligt gör den här filmen och lyfter den till en minnesvärd berättelse om uppoffring, vänskap, svek, samarbete och vinnarskalle. En film jag kommer se om framöver, helt klart.


Betyg: 4/5


Filmer i projektet:

Den lät skitbra! Helt i min smak. Blev ett köp direkt från Amazon, tack för tipset!

Kul man inspirerar! Det är ju en väldigt teaterinspirerad film så det mesta som händer är att vi får se skådisarna spela mot varandra under i stort sett hela filmen. Mitt betyg ska väl kanske ses ur det perspektivet: att det är en väldigt bra skådespelarfilm som är oerhört välspelad.

Har för mig att filmen ska finnas på youtube uppdelad i över 20 avsnitt, fast det fattas ett avsnitt som jag förgäves väntat på att uppladdaren ska lägga till. Fick beställa mitt ex från Amazon också: en billig spansk DVD-utgåva.

Ja, det var mest det som inspirerade till köp. Det blir ofta riktigt bra när stora amerikanska skådisar får spela mot varandra i något kammarspelsliknande. De triggar varandra och blir som bulldozers energimässigt; real powerhouse performances. Exempel kan ses både i 12 Angry Men (1957) och nyinspelningen från 1997 med George C. Scott, eller varför inte Glengarry Glen Ross (1992)?

Betalade knappt en hundring med frakt för en amerikansk DVD-utgåva, helt okej pris.

Tänkte också på Glengarry Glen Ross, fast de svär och skriker inte lika mycket här. 12 Angry Men passar också bra in som jämförelse. Du vet inga fler liknande filmer? Carnage påminner litegrann men där är det ju mer parbråk: föräldrar som kastar ifrån sig ansvaret på varandra.

Ah, är själv låst vid region 2 så kunde endast välja bland de europeiska utgåvorna. Ska överväga och se om jag kan hitta en bättre version då jag verkligen saknade subs på min DVD.