Jag rökte idag. Jag hade tagit 3-meo-pcp för cirka 12 timmar sen. Sovit senast för cirka 34 timmar sedan. Jag tog en stilnoct 5mg för att jag började nojja ur att jag skulle dö. Jag tänkte att hjärtat slår i 200 bpm men stilnocten kunde lugna mig. Innan det riktigt hade verkat så fick jag en tanke, och en början av en insikt.
Jag chattade i flashback #droger och kände mig klockren. Jag började garva åt mig själv först för jag insåg när jag väl tänkte att jag skulle dö vilken jävla pajas jag är... Jag började med droger för ca 4 år sedan. Jag föll ner i träsket rätt hårt. Hamnade i fel umgängeskrets. Jag spelade en roll om en person som jag inte alls känner igen i nuläget. Jag har verkligen funnit mig själv ikväll på ett sätt och på ett annat sätt förstår jag att jag befinner mig just nu i goda tankar för att jag refekterar och jag känner en viss förståelse för min egen brist på förmåga att handla mina tankar, för jag erkänner. Jag tänker för mycket.
Jag knarkar och jag tänker och tänker. Grubblar grubblar grubblar. För att förstätta på min historia så var jag deprimerad innan idag och ville dö (tänkte jag) och mår piss för att jag önskar att jag vore död. Men samtidigt mediterade jag, och ibland i en liten sekund, var livet fan inte så jävla pjåkigt...
Jag var hos morsan idag, ca 6 timmar efter sista dosering av 3-meo-pcp, 10 mg en väldigt liten dos bara för att hålla mig vaken. Jag hade käkat 2 stilnoct innan utan att lyckas få en blund. Jag var som sagt rejält ubränd och sleten. Där ligger jag och tänker och mediterar får blandade tankar med blandade känsloreaktioner och jag kommer på tankar som "morsan är bredvid och allt är är perfekt", "moff (en hund) lägger sig bredvid mig och myser med mig, riktigt mysigt" men samtidigt tankar som väcker längtan efter död dvs riktigt mörka och dystra tankar, eller kanske kan till och med kalla det demoner som manifesterar sig och tar över mig och för mig till helvetet. Där ligger jag och pendlar mellan helvetet och himmelen.
Jag gick en promenad men hunden också. Jag hade tankar om Jesus och att han skulle frälsa mig, var faktiskt en mysig tanke att tänka tillbaka på när jag gick i folkkyrkan som min dåvarande flickvän var "kristen" och gick där men tror hon gjorde mest för att ha någonstans att passa in fast då omedvetet kanske. Alltså fan jag erkänner jag är bäng och kan inte hålla en röd tråd för fem ören så om du fortfarande läser så vill jag tacka dig ödmjukast, eller tja, kan lika gärna säga dra åt helvete... ta mig med en nypa salt. Jag är ganska splittrad i mina tankemönster och jag ser i alla fall nu mycket klarhet över min identitet och vem jag är. Jag antar det är självförtroende? Om än tillfälligt självförtroende?
I alla fall, så var min dag väldigt lång och full av väldigt många olika känslor för att inte nämna när jag tog ketamin dagen innan för första gången IM i låret. Det var skevt. Jag har fan rätt mycket skevheter för mig i dagens läge och idag så reflekterade jag över att att jag kanske ska ta itur och gå till AA (det finns inget NA här nere dessvärre) och ta 12 stegsmetoden mest för att passa in men också för att engagera mig och jag är redan andlig av mig så det passar nog mig ändå.
Med detta erkänner jag ett 6 års långt missbruk som började med ett förhållande min första tjej, hon var min första drog. Jag älskade henne. Jag ljög för att få behålla henne. Jag förstod inte bättre. Jag har aldrig älskat någon (inklusive mig själv) förut. Jag kan förstå nu hur jag levde i en lögn och jag trivdes där i lögnen och ibland vill jag tillbaka dit, haha! Men livet går framåt och jag kan inte fästa mig längre. Jag är visare än förut.
När hon försvann blev det mary jane, i följd av hallucinogener och blandmissbruk för att sedan sluta i hallucinogener och röka. Drogerna förde mig ner i träsket men jag är färdig nu. Tror jag. Jag är fortfarande påverkad när jag skriver det här men jag vet att jag får ta kontakt med AA nu och skärpa mig. Jag sitter fast som det är nu. Jag ska visa det här inlägget för min psykolog och min mamma och pappa och syster. Jag älskar alla dom som funnits vid min sida vid denna vägen till min fantastiska insikt. Mitt mål. Mitt öde. Dit jag börjar vandra mot idag. Född i en tanke. Integritet kallas det. Kärlek. I alla fall för tillfället. Vi får se imorgon bitti när jag vaknar. Meditation och frukt och bra mat får planeras. Massa jobb nu. Önska mig lycka till.
Fick tårar i ögonen nu
jag är lycklig just nu i alla fall. Vill egentligen inte sluta skriva för att jag vill livnära mig på dessa positiva tankar ett tag till men vet att sånt tar tid. Haha nej nu får jag skärpa mig.
Puss på er och god natt flashback
Jag chattade i flashback #droger och kände mig klockren. Jag började garva åt mig själv först för jag insåg när jag väl tänkte att jag skulle dö vilken jävla pajas jag är... Jag började med droger för ca 4 år sedan. Jag föll ner i träsket rätt hårt. Hamnade i fel umgängeskrets. Jag spelade en roll om en person som jag inte alls känner igen i nuläget. Jag har verkligen funnit mig själv ikväll på ett sätt och på ett annat sätt förstår jag att jag befinner mig just nu i goda tankar för att jag refekterar och jag känner en viss förståelse för min egen brist på förmåga att handla mina tankar, för jag erkänner. Jag tänker för mycket.
Jag knarkar och jag tänker och tänker. Grubblar grubblar grubblar. För att förstätta på min historia så var jag deprimerad innan idag och ville dö (tänkte jag) och mår piss för att jag önskar att jag vore död. Men samtidigt mediterade jag, och ibland i en liten sekund, var livet fan inte så jävla pjåkigt...
Jag var hos morsan idag, ca 6 timmar efter sista dosering av 3-meo-pcp, 10 mg en väldigt liten dos bara för att hålla mig vaken. Jag hade käkat 2 stilnoct innan utan att lyckas få en blund. Jag var som sagt rejält ubränd och sleten. Där ligger jag och tänker och mediterar får blandade tankar med blandade känsloreaktioner och jag kommer på tankar som "morsan är bredvid och allt är är perfekt", "moff (en hund) lägger sig bredvid mig och myser med mig, riktigt mysigt" men samtidigt tankar som väcker längtan efter död dvs riktigt mörka och dystra tankar, eller kanske kan till och med kalla det demoner som manifesterar sig och tar över mig och för mig till helvetet. Där ligger jag och pendlar mellan helvetet och himmelen.
Jag gick en promenad men hunden också. Jag hade tankar om Jesus och att han skulle frälsa mig, var faktiskt en mysig tanke att tänka tillbaka på när jag gick i folkkyrkan som min dåvarande flickvän var "kristen" och gick där men tror hon gjorde mest för att ha någonstans att passa in fast då omedvetet kanske. Alltså fan jag erkänner jag är bäng och kan inte hålla en röd tråd för fem ören så om du fortfarande läser så vill jag tacka dig ödmjukast, eller tja, kan lika gärna säga dra åt helvete... ta mig med en nypa salt. Jag är ganska splittrad i mina tankemönster och jag ser i alla fall nu mycket klarhet över min identitet och vem jag är. Jag antar det är självförtroende? Om än tillfälligt självförtroende?
I alla fall, så var min dag väldigt lång och full av väldigt många olika känslor för att inte nämna när jag tog ketamin dagen innan för första gången IM i låret. Det var skevt. Jag har fan rätt mycket skevheter för mig i dagens läge och idag så reflekterade jag över att att jag kanske ska ta itur och gå till AA (det finns inget NA här nere dessvärre) och ta 12 stegsmetoden mest för att passa in men också för att engagera mig och jag är redan andlig av mig så det passar nog mig ändå.
Med detta erkänner jag ett 6 års långt missbruk som började med ett förhållande min första tjej, hon var min första drog. Jag älskade henne. Jag ljög för att få behålla henne. Jag förstod inte bättre. Jag har aldrig älskat någon (inklusive mig själv) förut. Jag kan förstå nu hur jag levde i en lögn och jag trivdes där i lögnen och ibland vill jag tillbaka dit, haha! Men livet går framåt och jag kan inte fästa mig längre. Jag är visare än förut.
När hon försvann blev det mary jane, i följd av hallucinogener och blandmissbruk för att sedan sluta i hallucinogener och röka. Drogerna förde mig ner i träsket men jag är färdig nu. Tror jag. Jag är fortfarande påverkad när jag skriver det här men jag vet att jag får ta kontakt med AA nu och skärpa mig. Jag sitter fast som det är nu. Jag ska visa det här inlägget för min psykolog och min mamma och pappa och syster. Jag älskar alla dom som funnits vid min sida vid denna vägen till min fantastiska insikt. Mitt mål. Mitt öde. Dit jag börjar vandra mot idag. Född i en tanke. Integritet kallas det. Kärlek. I alla fall för tillfället. Vi får se imorgon bitti när jag vaknar. Meditation och frukt och bra mat får planeras. Massa jobb nu. Önska mig lycka till.
Fick tårar i ögonen nu
jag är lycklig just nu i alla fall. Vill egentligen inte sluta skriva för att jag vill livnära mig på dessa positiva tankar ett tag till men vet att sånt tar tid. Haha nej nu får jag skärpa mig.Puss på er och god natt flashback
