En droghistoria.

Tjena!

Tänkte försöka försöka skriva min "historia"här nu när jag äntligen bestämt mig lägga ner missbruket. Jag är ingen expert eller hardcore knarkare. Är bara en vanlig person som vill dela med mig för att kanske få andra att känna att de inte är ensama?

Jag ska försöka att inte lägga några moralkakor eller påtvingade åsikter också. Knark är som det är, upp till var och en att bestämma om det är för dem.

Men till saken nu innan jag tappar min motivation.

Allt började nog när jag som 15 åring fick diagnosen ADHD och började käka concerta dagligen.
Under många år tyckte jag det var skitbra och skolan blev som en dans på rosor. Men det medförde att jag blev mer och mer deppig och isolerad. Det var ett pris som jag ansåg rimligt för att slippa vara "Den där jobbiga jäveln" som ingen direkt gillade.

Sommaren mellan 9an och gymnasiet kontaktade en klasskompis från mellanstadiet mig och frågade om jag ville hänga med ut och röka gräs. Jag tackade direkt ja och efter det var allt salig glömska. Började gå ut och röka ett par kvällar i veckan och livet kunde inte vart bätre.

När gymnasiet började rökte jag flera gånger om dagen och gick snabbt från att ha höga betyg till att aldrig få mer än godkänt på prov och det fortsatte så genom hela gymnasiet. Efter skolan fick jag jobb på en verkstad där jag tidigare sommarjobbat och den nya inkomsten öpnnade en ny värld
för mig. Hade blivit nära kompis med de flesta säljare i staden och utöver gräs hade jag testat en hel del annat. Men med åren hade spänningen med gräs förändrats och jag gick över till att leva på tjack. Efter ett halvår hade jag blivit så fast att jag följde upp varenda rus med ett nytt för att slippa landa. Sa upp mig från jobbet för att jag var så deppig och fortsatte tjacka tills jag var helt pank.

Sen flyttade jag tillbaka hem, och förstod att nu var det slut. Var tvungen att sluta för att pengar inte fanns. Hamnade på en mörk plats, sängliggandes varje dag. Hittade min gamla concerta och började direkt med att köra flera pannor varje dag. När jag gjort slut på det jag hade så snodde jag 2 burkar ritalin av min kusin.

Idag, en tid senare mår jag fortfarande skit och ända anledningen att jag orkar skriva detta är att jag gick igen mina låder och tog reda på alla gammla cocertaskal och gjorde en liten panna på dem.
Den senaste veckan har jag steg för steg försökt att komma ur min deppression för att till slut försöka ta tag i mitt liv.

Tänker inte läsa igen innan jag postar för då kommer det aldrig bli av. Jag har själv gjort de val som ledde till att jag sjunkig lägre än jag någonsin ville vara.

Nu har jag bara uppåt att gå och känner mig ganska hoppfull ibland. Skäms över mycket jag gjort och även om jag kanske inte kommer vara helt clean kommer jag nog aldrig missbruka dagligen igen.

Hoppas någon får ut något av detta.

Mvh

Det där lät inte speciellt farligt faktiskt.

Tror det finns en hel jävla del som har haft det riktigt mycket värre.

Jag reagerade på "Skäms över mycket jag gjort och även om jag kanske inte kommer vara helt clean kommer jag nog aldrig missbruka dagligen igen." och tycker att detta är ett dumt tankesätt om jag ska vara ärlig. Inget illa menat mot dig personligen och heller inte något sätt att försöka att få dig att må dåligt, utan det jag menar är att det rent generellt är så att vi alla gör saker och sedan skäms över dem.

Det jag tycker är viktigt är att snarare än att skämmas över saker man genomgått istället försöka vända det till något bra och se det hela som erfarenheter. Kierkegaard sade att livet inte är ett problem som ska lösas, utan en verklighet som ska upplevas och mycket ligger det i det. Av allt vi har upplevt skapas och formas våra identiteter och vad vore livet om inte varje människa var den unika person hon eller han är?

För egen del har jag också haft missbrukarproblematik och under förra året var det som värst. Det innebar dagligt bruk av allehanda substanser och i synnerhet bensodiazepiner och centralstimulantia - vilket i det långa loppet försatte mig i väldigt jobbiga situationer. Nu i efterhand när jag varit ren under en längre tid är det mycket lättare att på ett nyanserat sätt se tillbaka på tiden och förstå varför man gjorde som man gjorde och bli stärkt av vad man har genomgått.

Jag tror på dig och att du kan fixa ett liv utan missbruk. Det gör vi allihopa - bara man har viljan till det. Det i särklass största hotet mot människan är när hoppet och viljan är ute och det är först då som det man gör är meningslöst. Allt däremellan är bara olika metoder vi tar till oss för att ta oss igenom varje dag. Som Kierkegaards ord var är att vi just ska uppleva alla möjliga saker i livet och utifrån dessa får man acceptera läget, ta det därifrån och försöka att finna sätt för att ta oss vidare till nästa dag.


Vad spelar det för roll?

Alla upplever vi saker och ting olika och bara för att någon har det värre innebär det inte att ens egna problem känns obetydliga.

Det är nog ganska obetydligt jämfört med många. Syftet med inlägget var bara att dela med mig av mina erfarenheter ifall det skulle vara till hjälp för någon.

Än sen? Killen är arbetslös, deprimerad, sprutnarkoman och bor hemma hos päronen.
Sök behandling är mitt råd och lyssna inte på tomtar som ovan.

Din situation känns alvarlig. Du skriver att du försökt ta ditt liv och att du skrapat ihop ditt sista för att våga skriva. Alltså skriva här på fb. Bra så det visar att du ser alvaret.

Kan föreställa mig din ångest. Delar av den är kanske kroppslig abstinens, men den stora biten tror jag är mer känslomässig. Du är kanske rädd för vad du ställt till med och skäms över det. Det enda du inte kan ändra är det som hänt. Det du kan ändra på är din framtid.

Vet inte hur mycket du berättat om din situation för dina föräldrar. Har du inte varit ärlig mot dom, tycker jag du ska bli det. Finns inget värre än att bära sånt här i smyg. Dina föräldrar kan och borde vara ett bra stöd för dig. Kanske det bästa.

Lider med dig, men det blir bättre. Kanske inte känns så nu, men det blir det.
Det sämsta du kan göra nu är att börja om med någon sorts drog eller alkohol. Låt bli det!

Frågan om du kan i framtiden ska du skjuta upp just till framtiden. Inget att fundera på nu. Tiden får visa hur det blir.

/Lycka till och blir det för svårt så var ärlig och sök den hjälp du kan få.

Finns en kultur bland hardcore-knarkare att se ner på folk som inte varit så tunga men ändå mår dåligt. Meningslöst att jämföra sig med andra och tävla i att vara mest destruktiv.

Ja, ursäkta skrev fel. Du har försökt ta tag i ditt liv. Hoppas verkligen inte du försökt ta det!