Kan man någonsin bli så kär som första kärleken?

Det är precis som rubriken lyder.. Kan man någonsin bli så kär som man blev i sin första riktiga kärlek?

Tjejen som jag har så varmt om hjärtat men aldrig kommer kunna vara tillsammans med.. Hon som krossade mig totalt.. Det har gått 2 år sedan vi gjorde slut, det hela varade i 3,5 år jag har gått vidare men hur många tjejer jag än träffar och har varit med så har jag aldrig känt samma attraktivitet eller känslomässiga samband som jag gjorde med min första riktiga flickvän.

Det hela började när jag var 15 år och gick i 9:an. Det var en period med mycket hångel och tjejer hit och dit tills en dag då jag bestämde mig för att det skulle vara kul med en riktig flickvän som man kunde satsa på. Tankarna slutade med att jag bestämde mig själv för att nästa tjej som jag hookar upp med och som är snygg ska jag bli tillsammans med och hålla fast vid henne.

Sagt och gjort började jag flörta med en tjej som vi kan kalla¨Ida¨ och som hade en bästa kompis som vi kan kalla ¨Therese¨.
Therese och jag blev väldigt nära varandra då jag tänkte att man ska hålla sin flickväns kompisar nära sig. Med tiden så misslyckades mitt försök med att göra Ida till min flickvän och vi sa upp kontakten medans jag och Therese fortfarande hade kontakt som vänner. Jag och Therese träffades inne på söder ca 2-3 gånger i veckan under riktigt varm och fin maj månad. Minnena från denna tid är underbara, det här va första tjejen som jag kan minnas att jag verkligen trivdes att prata med om allt mellan himmel och jord men vågade inte säga något för att inte för att riskera att hon skulle bli avskrämd och sluta vilja träffa mig.

Sen kom en kväll då jag bara var hemma och tog det lugnt när jag fick ett SMS ifrån Therese där det stod att hon inte kunde träffa mig längre. Förvirrad som jag blev undrade jag såklart varför och fick svar tillbaka: Jag kan inte träffa dig längre gubben då jag börjat få känslor för dig och kan inte riskera våran vänskap för det! Genast blev jag överlycklig och skrev tillbaka att hennes känslor var besvarade!

Nu låter det som att våran kärlekshistoria precis har börjat vilket det inte alls hade gjort då vi får hålla i tanken att jag fortfarande är 15 år och ska gå ifrån att vara en ¨player¨ till att bli pojkväns material vilket jag kan lova inte hände över en natt. Jag minns att vi sa att vi skulle bli tillsammans natten mellan sista maj och första juni och jag dumpade henne för en annan tjej i oktober ca 6 månader efter en tid då vi haft väldigt mycket bråk och jag ifråga satte mig själv 100 gånger varför jag hade lovat mig själv att jag var tvungen att hålla fast vid förhållandet när det ända jag gjorde var att få skit och bråk varenda jävla dag. Så jag dumpade henne som sagt för en annan tjej men redan efter två veckor så hade jag en konstig känsla i min mage och jag kunde inte hur mycket jag än försökte släppa Therese ur mitt huvud.

Jag hade aldrig känt såhär för någon förut.. vad jag än gjorde så gick det inte att sluta tänka på henne.
Jag minns mig såväl ligga där bredvid henne i hennes säng första dagen hon träffade mig igen efter uppbrottet. Minns hur solen gick in genom hennes fönster och dammet dansade i skenet, minns hur hon sitter gränsle över mig och jag minns hennes underbara leende och jag minns att nu för första gången i mitt liv är jag förlorad jag, va dö förälskad och helt kär, fjärilarna i magen pirrade i hela kroppen... detta är ett av dem mest kärleksfulla minnena jag har i mitt liv...


Kommer man någonsin att kunna känna detta igen? Jag förstår att det är omöjligt för er andra att svara på hur det kommer bli för mig. Men dela gärna med er av erfarenheter och egna upplevelser.

Jag läste de första 2 styckena. Jag känner igen mig. Jag har inte heller känt samma kärlek som jag gjorde med min första riktiga flickvän Det var riktig kärlek det Hon var så fin, och jag älskade henne till döds! De andra tjejerna minns jag mest i tråkiga synvinklar; jag tänker på bråk och gräl, skrik och ilska, irritation och sorg,. 38 dåliga grejer och så 20 till Men min första flickvän Åh, vad jag älskade henne. Henne minns jag ömt och med glädje som stillar och lugnar.

Det här gäller inte direkt mig, men, exets allra första pojkvän var den person hon älskade över allt annat i hela världen. Hon var så inne på honom att även när han kallade henne "gris", "fetto", "fuling", och att han fifflade med flera tjejer samtidigt, så såg hon "förbi" dessa saker och gjorde allt han ville. Till slut gjorde de slut, det var mer eller mindre ömsesidigt, då han ville dejta andra, och hon blev trött på att bli behandlad på ett sånt skitigt sätt.

Det som jag försöker säga är att vid våran uppbrott sa exet att hon har aldrig älskat någon så som hon älskade första pojkvännen.

Hon letar fortfarande efter samma "rus", dvs. att en kille kommer att få henne att känna precis som första killen.

Så som jag nu sett henne efteråt, efter uppbrottet, så kan jag rätt säkert säga att hon verkar inte riktigt ha så bra förståelse för vad riktig kärlek är...

Den första kärleken är givetvis väldigt speciell eftersom det är den första, men det finns inget som säger att du inte kommer träffa någon annan som du till och med trivs bättre med.

Jag fick också min första flickvän när jag var femton, och blev dumpad och förkrossad tre och ett halvt år senare. Precis som för dig och som för i princip alla kändes det som något man aldrig skulle få uppleva igen. Efter ett tag träffade jag dock en ny tös som numera är min sambo, och jag känner mig betydligt mer kär än förut.

Så ge inte upp hoppet!

Sitter i exakt samma sits. Det suger hårt... Alla säger att det blir bättre etc men desto längre tiden går desto tveksammare blir man. Optimist som man är lever det lilla hoppet kvar. I min personliga sits vill jag inte ens ha tillbaka mitt ex om hon nu ens så ville, men ändå vill min gärna inte sätta koncentration på någon annan heller. Jag tror att sin första kärlek är den mest spännande om man var lycklig i denna. Samma kärlek upplever man nog inte igen eftersom man nu har gått igenom alla dessa första grejer och steg och det blir inte lika spännande och inte alls ger det samma upplevelse... Men det är bara min personliga teori.

Hoppas du mår bättre snart och hittar den nya bruden som gör dig lycklig, stay strong!! *brohug*

//
Waxie

Kul att höra att man inte är ensam iallafall!
Känner igen mig i det du säger om att även om hon hade kommit tillbaka nu så vet jag inte om jag hade kunnat ta tillbaka henne då för mycket har förändrats! Men kan o ändra sidan inte känna någon glädje i tanken på att bli tillsammans med någon annan heller! känns lite som att jag har blivit känslostörd på grund utav hur det tog slut.

haha Aa vi får hålla ut o hoppas framtiden levererar en fin tös!

Kanske finns något samband mellan att bli behandlad som skit och dragningskraften?

Nu vill jag inte blotta mig själv alldeles för mycket då jag skäms över det och kanske delvis förtjänar det men dagen hon droppade bomben att hon hittat en annan kille har jag aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.. tror fan jag satt o bölade i flera timmar och fann mig själv djupt deprimerad i flera veckor men trots detta är inte det vad jag förknippar henne med utan snarare att det har ¨glömts¨ bort och att jag av någon konstig anledning bara ser det ljusa i alla minnen tillsammans med henne även fast jag vet någonstans att det fanns väldigt mörka sidor också.

Jadå, det kommer du att kunna bli - när du träffar rätt så kommer du känna o tänka att du aldrig varit så här kär nånsin förut o att du egentligen inte visste va kärlek va. Din första kärlek kommer framstå som en grå o intetsägande tid men du fick den tiden för att träna på kärleken inför den riktigt stora kärleken som kommer att komma - nån gång.

Misströsta icke mina vänner! Man kan bli vansinnigt kär flera gånger i livet - även fast man har sin allra första kärlek i minnet.

Det finns ju olika färger på kärlek dock. Det kan kännas olika från gång till gång, om ni förstår vad jag menar. Ena gången är man uppe bland molnen, kan knappt sova eller äta. Andra gånger kan det kännas mer stillsamt och jordnära, men man är inte desto mindre kär för det

Var nära 40 när jag träffade min största kärlek som fick alla andra att blekna

Livet är ingen förutbestämd bok.

Ja. Det kan man.

Tveksamt, när jag tänker tillbaka på min första kärlek var alla känslor bra mycket starkare än vad jag känt för alla som efterföljt.
Även inkluderat min nuvarande där kärleken känns "djupare" på något sätt, men inte alls lika stark och passionerad.