Ta hjälp av psykiatrin vs. Klara sig själv

(Hoppas denna tråd är rätt placerad)

Jag har under senaste åren hängt en del på slutenpsyk och öppenvården, och till en början kände jag mig "trygg" eller nåt, att jag trodde det fanns läkare som hade större kunskap om mig och min diagnos (borderline) och vad jag behövde för att må bra och därför lät dem göra som de ville. Slutade med att jag var inlagd, blev utskriven, hamnade på psykakuten två veckor efter och sen inlagd - och så upprepade sig proceduren. Jag vart totalt jävla nermedicinerad till den punkten att jag fick lära mig att gå igen, kallsvettades, andades för lite eller för mycket, kändes som myror på hela jävla kroppen och tillslut hade jag inga känslor längre då jag bara var som i ett psykofarmaka-vakuum och kunde inte bry mig om någonting som hände. Ett flertal vänner slutade umgås med mig för att de var rädda för mig (fick jag höra i efterhand) för att jag inte var det minsta lik den jag egentligen var/är...

Hursomhelst, det har varit en asbra (medicinfri!) sommar. Känner att höstdeppen (och allt vad det innebär) kommer och jag vet förloppet alldeles för väl. Men i år pallar jag inte med den här jävla cirkusen. Efter insikten att psykiatrin är totalt inkapabel och en vetenskap i småbarnsstadiet, tänker jag inte slösa bort en massa tid och energi på allt det där. Jag funderar över teorin att klara sig själv. Hitta nya vägar. Och fort som fan. Eller, ja.. någorlunda iallafall.

Hur bra tror ni chansen är att man klarar sig? Och några tips på hur att gå till väga?

Psykedeliska droger

Tja............................................... .....

Vad är dina mål i livet, utan dessa har du inget.

Kämpa för dessa så slipper du psykofarmaka.

Behöver du snacka dra iväg ett PM.

Mycket bra skulle jag säga förstår dock inte varför folk är rädda för folk med borderline tjatas om det hela tiden. Inte fanns hjälper man någon genom att sluta umgås med den på grund av en sådan sak.


Lycka till hoppas det löser sig.

Jag håller med, konstig reaktion.. det är väl att vissa uppfattas som starka hela sitt liv och sen om man rasar så blir folk rädda för att deras trygghet rubbas :/

Tack

Jag tror definitivt att du klarar dig bättre själv än med "hjälp" av "sjukvården". Sjukvården är sjuk, och är i behov av vård. Och jag håller med dig om att den, vad gäller psykiatri, befinner sig i ett tidigt stadium av expertis. Det får mig att tänka på 1700-talsläkarna som åderlät folk... Suck... Hur tänker man när man SER att patienterna mår sämre av ens "behandling" och ändå fortsätter?!
Sen hur just du ska göra är en fråga som jag tror är själva pudelns kärna i problemet med psykiatrins bristande expertis; och det är att det finns inga generella svar på lösningen till individuella lidanden. Du måste ta reda på det själv, och det är en del av läkeprocessen Där är vi också inne på en annan sak som är fel med psykiatrin; att nästan ingen VILL hjälpa.
Men om du VILL hjälpa dig själv, och om du VILL ta reda på svaren till dina gåtor, så är du åtminstone inne på en spännande väg med massa personligt att lära

vilka mediciner gav dom dig?

Förstår att det måste kännas befriande att slippa alla dessa mediciner, men svårt om man har kroniska psykiska problem att stå omedicinerad en längre tid.

Att psykiatrin skulle vara i något småbarnsstadie rent forskningsmässigt bestrider jag däremot, dagens psykiatri vilar på evidensbaserad behandling och det finns enormt mycket forskning och studier som hjälpt till att ta fram olika behandlingsmetoder/mediciner mot de flesta psykiatriska tillstånd som finns inom psykiatrin. Däremot så är psykiatrins organisation i Sverige ett stort problem, enorm brist på psykiatriker och även av de som finns är det många som behärskar det svenska språket väldigt dåligt, brist på vårdplatser, psykologer (som väljer att jobba i landstingets regi) vilket går ut över patienterna.

Hur djupt deprimerad brukar du bli höst/vintertid? Om du bara blir lätt/måttligt deprimerad så går det ändå att hantera hyfsat om du däremot blir suicidal och svårt deprimerad ja då är ofta mediciner ett "nödvändigt" ont.

Blir suicidal kanske 80% av gångerna, senaste åren iaf. Det är problematiskt, jag vet.. dock tror jag att jag har större motståndskraft nu då jag fick något slags "uppvaknande" sist jag försökte ta livet av mig då jag verkligen var en millimeter från döden och insåg att det inte är så himla kul. Tror att chansen är större att jag orkar fortsätta även om de tankarna troligtvis kommer.

flouoxetin, propavan, oxascand, atarax, theralen, truxal, imovane, olanzapin, nozinan, lergigan ... det är de jag kan minnas iaf.

För borderline patienter finns ju fungerande psykologisk terapi som kan vara till hjälp.

I övrigt skulle jag rekommendera att du läser om borderline och försöker inse på vilket sätt det stämmer in på dig och därmed förstår vad du måste arbeta med.

Något som också kan vara trevligt är att läsa självbiografier av borderline personer och se hur dom bar sig åt för att överleva och bli mer hela som personer.

Lycka till!