Hur kan man vara religös?

Det du menar är att man tror på det man vill tro på?

de länder som har högst utbildningsnivå har väl kristendomen som religion med dop och evangelierna om Jesus inpräntat sedan barnsben? märkligt sammanträffande.

Tur att vi har Santa/Satan på julafton så att han ställer allt till rätta med materiell lycka.

Meningen med tråden var att försöka förstå hur religiösa människor tänker, inte att mobba dem

vad är det du vill veta då ? ställ frågor.
Som jag skrev tror man på Gud är det något som bara Är.
En tro, en tro på Gud.

Jag tror att många religiösa människor snarare känner än tänker. Jag menar inte att vara elak,men jag tror att det kan vara så i många fall. Det som känns bra är sant,helt enkelt.

även när det gäller ateister, bör påpekas.

extremfallet är den som inte TROR på Gud bara för att då är det ju nån som vet om allt jävligt människan har gjort på jorden, men i normalfallet så "känns" inte Gud , för det känns mest logiskt att han inte finns.

Jag tror att alla människor kommer att VETA en dag. Frågan är kanske då vem man litade mest på. Jesus eller Muhammed eller Rael eller Buddha?

Till exempel anledningen till att man tror som man gör.

Jag till exempel tror att det finns liv på andra planeter och anledningen till att jag tror som jag gör är att det finns miljardtals planeter i universum och därför låter det rimligt med ett solsystem som är ganska likt vårat som också innehåller liv.
Det är inte ett bevis men jag har en anledning att tro på detta.

På samma sätt vill jag veta andras anledningar att tro på religion. Jag skulle till exempel inte kunna tro på något utan att ha en anledning att tro på det.

Om jag inte missförstått synvillor så är de väl ändå vetenskapligt bevisade?

det finns säkert 1000 tals anledningar till att man tror men oftast så läser man " boken om Gud " så sår man ett frö och blir mer intresserad, för andra snackar ju om denna Gud som de tror på, så växer tron.
Eller så kommer man i kontakt med andra som berättar och man blir nyfiken. Då börjar man på att läsa " boken om Gud ".

Det behöver inte finnas någon motsättning mellan vetenskap och religion eftersom de behandlar olika aspekter av tillvaron.

Det är egentligen bara när bokstavstroende inom olika religioner försöker "förklara" eller motbevisa sådant som redan har en fullgod vetenskaplig förklaring (jordens och planeternas rörelser, evolutionen m.m.) som det uppstår en konflikt.

Därför har det funnits många vetenskapsmän genom tiderna som varit religiösa, dock sällan bokstavstroende.

Om du prompt vill ha en vetenskaplig förklaring till religionen som fenomen, så finns det de som hävdar att religionen precis som andra sociala beteenden uppkommit därför att den har ett överlevnadsvärde. Människor som håller ihop som grupp har större chans att klara sig. Så sett ur den synvinkeln är religionen en produkt av evolutionen.

Det är dock en ganska omstridd hypotes, som naturligtvis är svår att bevisa då man inte kan testa den experimentellt.

Det man ser antar jag är en synvilla vilket är ett faktum. <- tydliggör gärna denna mening.

De flesta har väl helt enkelt vuxit upp med det och tar det således för givet, men de som vid vuxen ålder blir religiösa har vissa gemensamma karaktärsdrag: de är veka och kan inte acceptera verkligheten de lever i; vilken är att vi är här av en slump, kötthögar som blint evolverats under miljontals år vartefter vi fått ett medvetande, en egenskap som för alltid förstört vår sinnesfrid när vi som följd lärt oss att tänka på annat än ätande, skitande och avlande. Vi tvingas lida en hel livstid med denna vidriga "gåva" av högre medvetande om vårt öde före döden kastar oss in i ett oändligt mörker.

Detta är varken positivt eller negativt, upplyftande eller nedstämmande, detta är vår verklighet. En mardröm som för oss levande känns evig, men som får ett abrupt slut en vacker eller mindre vacker dag.

Tolstoy hade rätt, självmord är det vettigaste man kan göra (om man har viljestyrkan för det) efter att man genomskådat det enorma skämtet och spelet för gallerierna som kallas livet, annars kan man välja mellan att ignorera problemet eller att leva vidare i svag självförnekelse, väl medveten om meningslösheten i ens alla handlingar och det "hopp" man bär för framtiden.