Citat:
Jag har läst Svedjedals bok och håller inte alls med om att Svedjedal tecknar den bilden av Boye. Dödsmärkt, dödsvurmare, djup dödsdrift, liksom ödesbestämd att begå självmord?
Nej, det är precis tvärtom. "I slutet av april 1941, mitt i andra världskrigets bistraste mörker, tog hon sitt liv. Men detta slut var inte hennes livs mål". ”Döden är inte hennes facit”.
Svedjedal skriver en del om mytbildningen kring Boye och den offentliga bilden som på något sätt ville (och kanske vill?) ha henne till världsfrånvänd och dyster. Eller går så långt som du gör här och påstår att andra världskriget och nazismens förföljelse av homosexuella inte spelade någon roll för hon var redan "du och bror (???)" med Döden. Han tecknar en mångfasetterad bild av en författare, lärare, nattklubbsbesökare, tennisspelare, skidåkare, feminist och politisk aktivist som log mycket men alltid lät sig fotograferas med allvarlig uppsyn. Det kanske var en miss. Åtminstone om det påverkar bilden av hennes poesi (och orsaken till självmordet).
"Alla som läst hennes verk vet att det inte var natten som lockade mest, utan den gryende nya dagen", skriver Svedjedal.
Hm. Har du verkligen läst hans bok om Boye?
Nej, det är precis tvärtom. "I slutet av april 1941, mitt i andra världskrigets bistraste mörker, tog hon sitt liv. Men detta slut var inte hennes livs mål". ”Döden är inte hennes facit”.
Svedjedal skriver en del om mytbildningen kring Boye och den offentliga bilden som på något sätt ville (och kanske vill?) ha henne till världsfrånvänd och dyster. Eller går så långt som du gör här och påstår att andra världskriget och nazismens förföljelse av homosexuella inte spelade någon roll för hon var redan "du och bror (???)" med Döden. Han tecknar en mångfasetterad bild av en författare, lärare, nattklubbsbesökare, tennisspelare, skidåkare, feminist och politisk aktivist som log mycket men alltid lät sig fotograferas med allvarlig uppsyn. Det kanske var en miss. Åtminstone om det påverkar bilden av hennes poesi (och orsaken till självmordet).
"Alla som läst hennes verk vet att det inte var natten som lockade mest, utan den gryende nya dagen", skriver Svedjedal.
Hm. Har du verkligen läst hans bok om Boye?
Ja. Med Gud som vittne haver jag läst Svedjedals bok.
Jag hävdar att han, litegrann som Boye själv, i salongsmässig anda blir förskräckt inför dödsvurmen och istället framhåller livsdyrkan som vägen att gå.
Men en ateistisk, gudsfri "livsdyrkan" är för sin del ingen väg ut. Det är bara yin istället för yang.
Som Margit Abenius framhållit är det något oförlöst i Boyes väsen och dikt. Det är något gymnasialt väluppfostrat i att, i samma dikt, först skildra en valkyrisk stridbarhet och sedan dra ett streck över det och istället, som i en stipendieskrift, hylla livet. Qv. dikten "Jag vill möta..."
Svedjedal redogör bevisligen för psykoanalysen i Berlin 1932. Har du verkligen läst Svdejedals bok och missat det? Liksom fler indikationer på Boyes dödsdrift. Såsom önskan att kasta sig ut i biltrafiken. Och dikten "De lugna stegen bakom”.
Om Svedjedals metod säger jag: först presenterar han odiskutabla fakta om Boyes dödsvurm. Sedan tonar han ner dem till förmån för Boyes egen tillrättalagda tolkning av sagda vurm. -- Med ett ord: jag reserverar mig inför denna metod.
+++
För att förtydliga gällande Boyes dödsvurm tänker jag nu citera vad jag skrev i Science Fiction Seen From the Right (2016). Ett kapitel behandlade Boyes Kallocain. För att teckna Boyes valkyriska särart citerade jag bland annat Olof Lagercrantz i Tretton lyriker och Fågeltruppen. Jag översatte de aktuella citaten av Boye och Lagercrantz till engelska men andemeningen torde framgå.
Den talande passagen ur min bok börjar med hur jag själv säger att Boye var grym, "fierce":
Citat:
[Boye] was fierce: ”I dreamed of blood last night, I dreamed of death last night”. And ”rest only awaits you in battle, / only between the shields there is peace”. This fierce side is also displayed in Kallocain, like the praise of dictatorship that the seemingly misled Kall delivers. On the surface the novel has the theme of ”freedom before dictatorship” but beyond this goes a silent shout of approval for marching in line, wearing a uniform and eating the same food as everyone else. Kallocain has a hard surface that the author wants to counteract with clear, sometimes too clear, signals.
This is also shown in Boye’s poetry. Programatically she said no to being a knight in armor but the way she rejected it is telling.
Lagercrantz’ Critique
Boye had many strings to her bow. She could both praise the sunshine and have an interest in ”death and night and blood”. True, to some extent she tried to suppress the darker sides. Olof Lagercrantz uncovers some discrepancies in Boyes works in the study Tretton lyriker och Fågeltruppen. Even in praising life she sounds a bit rough.
” ’Be quiet. Have faith,’ Boye cries, the words sounding like a command. (...) ’Pull the shoe off your foot. Be still, keep guard,’ it reads in a famous poem, sounding as if it were the case of a relaxation exercise in gymnastics.” [Lagercrantz 1973 p 71]
Lagercrantz is on to something here. He touches on how Kallocain with its supposedly critical depiction of a dictatorship government still shows a sort of silent sympathy for its spartan sides, much like I’ve indicated above. – A not inconsiderable part of Boye’s essence was at home in an archaic world of asceticism, sacrifice and discipline, courtly love and dedication. All or nothing, victory or death. When she affirmed these traits she wrote with force. When she denied them it became a waffle and ”scholarship prose,” texts that want to be good but between the lines scream of unreleased rigorism. ”Rigorism” doesn’t mean downright death wish even if Boye also had that feature (q.v. ”The Quiet Steps Behind”). It means devotion, sacrifice, idealism of a combative nature.
As a whole Boye’s opus contains some bland and superficial moral sermons, fine ideals rolled out in a pedantic spirit. Her ”death poems” are more authentic. It’s true that ”The Quiet Steps Behind” worships death itself in a strange way. Strange, because in essence death is just a transition, not a state. But of course, death is also a symbolic figure and it isn’t emotionally strange to worship it; this phenomenon isn’t a riddle as such. And I will always pay tribute to Boye for a poem like ”The Amazon”. Its lines are unique, harder than even the martial Edith Södergran could write: ”I dreamed of blood last night. I dreamed of death last night. (...) I dreamed my death was fair and good. - - - / Thus I dreamed last night.”
These are true lines, delivering the essence of the Nordic shield maiden, capturing her condition. It’s a sincere portrayal of a longing for ”death and night and blood” in the spirit of Yukio Mishima.
[Svensson 2016, s. 74-76]
This is also shown in Boye’s poetry. Programatically she said no to being a knight in armor but the way she rejected it is telling.
Lagercrantz’ Critique
Boye had many strings to her bow. She could both praise the sunshine and have an interest in ”death and night and blood”. True, to some extent she tried to suppress the darker sides. Olof Lagercrantz uncovers some discrepancies in Boyes works in the study Tretton lyriker och Fågeltruppen. Even in praising life she sounds a bit rough.
” ’Be quiet. Have faith,’ Boye cries, the words sounding like a command. (...) ’Pull the shoe off your foot. Be still, keep guard,’ it reads in a famous poem, sounding as if it were the case of a relaxation exercise in gymnastics.” [Lagercrantz 1973 p 71]
Lagercrantz is on to something here. He touches on how Kallocain with its supposedly critical depiction of a dictatorship government still shows a sort of silent sympathy for its spartan sides, much like I’ve indicated above. – A not inconsiderable part of Boye’s essence was at home in an archaic world of asceticism, sacrifice and discipline, courtly love and dedication. All or nothing, victory or death. When she affirmed these traits she wrote with force. When she denied them it became a waffle and ”scholarship prose,” texts that want to be good but between the lines scream of unreleased rigorism. ”Rigorism” doesn’t mean downright death wish even if Boye also had that feature (q.v. ”The Quiet Steps Behind”). It means devotion, sacrifice, idealism of a combative nature.
As a whole Boye’s opus contains some bland and superficial moral sermons, fine ideals rolled out in a pedantic spirit. Her ”death poems” are more authentic. It’s true that ”The Quiet Steps Behind” worships death itself in a strange way. Strange, because in essence death is just a transition, not a state. But of course, death is also a symbolic figure and it isn’t emotionally strange to worship it; this phenomenon isn’t a riddle as such. And I will always pay tribute to Boye for a poem like ”The Amazon”. Its lines are unique, harder than even the martial Edith Södergran could write: ”I dreamed of blood last night. I dreamed of death last night. (...) I dreamed my death was fair and good. - - - / Thus I dreamed last night.”
These are true lines, delivering the essence of the Nordic shield maiden, capturing her condition. It’s a sincere portrayal of a longing for ”death and night and blood” in the spirit of Yukio Mishima.
[Svensson 2016, s. 74-76]
__________________
Senast redigerad av kilo98 2024-09-19 kl. 04:52.
Senast redigerad av kilo98 2024-09-19 kl. 04:52.
