Hur hjälper man bäst en vän att vilja sluta med ett heroinmissbruk?

Tack för ditt svar, jag tror tyvärr att det ligger mycket sanning i det du säger, men jag försöker hålla en så hoppfull attityd som möjligt. Även om jag precis som ni tror att det egentligen inte är mycket man kan göra när personen själv inte vill ha hjälp och jag tror också att man måste ge det lite tid och låta henne själv komma till insikten att vilja sluta.

Jag är mest bara rädd att hon kommer dö av en överdos innan hon når dit, hon har redan varit inlagd på sjukhus för heroinöverdos flera gånger och två av gångerna sa läkaren att det var på håret att hon överlevde.

Jag har också hört att den farligaste tiden för en heroinist är när man kommer ut ifrån ett behandlingshem eftersom toleransen har gått ner och då är den gamla vanliga dosen nu en dödlig överdos. Ganska så snart nu (några månader tror jag) kommer hon ut för första gången så alla anhöriga är väldigt oroliga för det.

En narkoman/alkis är en otroligt egoistisk person när han är aktiv. Gäller oavsett drog. Allt kretsar omkring honom. Han bryr sig inte om hur han skadar sin omgivning. Missbruket styr hela hans liv och vardag. De stunder han är någorlunda nykter är fyllda av abstinens, skuld och ånger. Enda utvägen är att få tag på droger, för att fortsätta sitt känslolösa drogade liv. Det är den enda målsättningen i en aktiv missbrukares liv.
På så sätt byggs ett berg av nedtryckta känslor, skuld, skam och total brist på självförtroende upp. Ett berg som måste rivas sten för sten i drogfritt tillstånd. Det är svårt, men görs det inte är utgången ofta återfall. Narkomanen måste i ett sånt läge vara villig att våga möta detta berg av skit utan hjälp av droger. Det går, men då måste han vara motiverad.

Som vän/anhörig byggs det upp motsvarande berg av känslor, svek och sorg.
De blir på sätt och vis två motpoler av känslor, som mycket lätt kraschar. En nynykter narkoman är långtifrån stabil och det är inte en förväntansfullt väntande anhörig heller. Minsta gnista eller gnissel mellan dom två kan bli en eldsvåda.

Det är med andra ord en mycket komplicerad och djupt känslosam situation. Finns inget enkelt "gör så här".
Som narkoman kan man få hjälp av samhället/vården, din vän är på behandlingshem. Är hon minsta motiverad får hon i alla fall mycket kunskap om sitt missbruk.
Kunskap är jätteviktigt, både för missbrukaren och familjen.
Utan kunskap kommer inget fungera.
Innan du och andra i familjen gör något mer så ska ni se till att få kunskap om denna tragiska och förödande sjukdom. Vad den gör mot människan på båda sidor.
Googla på medberoende och hitta något som passar er. I det här läget är det inte bara narkomanen som har ett tungt arbete framför sig. Även familj och vänner måste anstränga sig om ett förhållande ska ha en möjlighet att bli sunt och livskraftigt.
Vet under min tid på AA och NA att det på så kallade öppna möten kom anhöriga ibland. Det kan vara ett första steg att ta. Då får ni träffa drogfria människor och få input.
Det finns också en anhörig-motsvarighet ALANON. Där har jag aldrig varit av förklarliga skäl. Men det är ett AA/NA möte för just anhöriga. Där de kan träffas anonymt och prata med varandra. Ge varandra stöd, kunskap och råd.
Usch vilken lång harang det här blev på morgonen...

Vad jag ville säga är att KUNSKAP är lite A&O i detta. Utan den är utsikterna ganska små till en bra framtid för din vän och din familj.

Men många missbrukare är medvetna om detta, så dör är det ju inte säkert att hon gör, men jag förstår verkligen din oro. Hur ser hon på sitt missbruk nu då?

En narkoman/alkis är en otroligt egoistisk person när han är aktiv. Gäller oavsett drog. Allt kretsar omkring honom. Han bryr sig inte om hur han skadar sin omgivning. Missbruket styr hela hans liv och vardag. De stunder han är någorlunda nykter är fyllda av abstinens, skuld och ånger. Enda utvägen är att få tag på droger, för att fortsätta sitt känslolösa drogade liv. Det är den enda målsättningen i en aktiv missbrukares liv.
På så sätt byggs ett berg av nedtryckta känslor, skuld, skam och total brist på självförtroende upp. Ett berg som måste rivas sten för sten i drogfritt tillstånd. Det är svårt, men görs det inte är utgången ofta återfall. Narkomanen måste i ett sånt läge vara villig att våga möta detta berg av skit utan hjälp av droger. Det går, men då måste han vara motiverad.

Som vän/anhörig byggs det upp motsvarande berg av känslor, svek och sorg.
De blir på sätt och vis två motpoler av känslor, som mycket lätt kraschar. En nynykter narkoman är långtifrån stabil och det är inte en förväntansfullt väntande anhörig heller. Minsta gnista eller gnissel mellan dom två kan bli en eldsvåda.
...