Hur hjälper man bäst en vän att vilja sluta med ett heroinmissbruk?

Jag har en nära vän vars lillasyster (låt oss kalla henne Anna) väldigt snabbt (2-3år) gått ifrån alkohol och spice till tyngre och tyngre saker och är nu 19 år och varit inlagd på LVM-hemet Lunden i ca 4 månader efter att hon nästan dog av en i.v. heroin överdos.

Lite bakgrundshistoria:


Jag har själv använt en del droger dock aldrig heroin men det mesta annat och jag tror vi har ganska lika personligheter och haft liknande uppväxt, trots att jag är en man. Jag har alltid haft åsikten att låt folk bruka vad dem vill och staten ska bara hålla sig borta, men det känns verkligen annorlunda nu på andra sidan som anhörig. Jag har inte tagit något på många år men ibland känt sug, men efter allt detta har jag bara känt ångest på tanken på droger.

Jag tänker mycket på henne och jag funderar på att skriva ett brev till henne och mest beskriva min egen historia och hur jag själv började med droger och slutade och hur jag känt under tiden och försöka visa att jag åtminstone lite förstår hur hon känner det och att hon inte är ensam.

Jag undrar om ni har några råd hur jag ska agera och vilka råd jag kan ge övriga anhöriga.

Jag är också intresserad av att höra er som tidigare varit heroinmissbrukares historia och också ni som fortfarande brukar. Varför började ni med heroin? Hur ni slutade och om någon i er omgivning gjorde eller kunde ha gjort något för att hjälpa er och hur får man någon som inte vill sluta med heroin att vilja sluta. Jag är speciellt intresserad av att höra ifrån er tjejer som började tidigt, men alla historier är väldigt välkomna.

All hjälp ni kan ge uppskattas enormt.

Mvh Maww

Det här låter jättefint. Gör det. Det kan vara att hon bara slänger det och tycker att du inte ska lägga dig i, men jag ser inte vad du har att förlora på att göra ett sådant här försök. Störst utsikter till framgång tror jag du har ifall du gör det tydligt att du förstår att ni kan ha helt olika erfarenheter och utgångspunkter, och att du inte vill skriva henne på näsan, men att ni i alla fall har några erfarenheter gemensamt, och att det rent allmänt finns ett hopp om att kunna ta sig ur eländet.

Hon kommer bara göra det om hon själv vill. Så hon kommer nog inte bry sig ett dugg om ditt brev.

Tack för ditt svar!
Det är ungefär så jag också tänkt att mest bara berätta om mig, men utan att antyda att vår situation är/var identisk, men att det kanske finns vissa likheter. Jag tror inte hon har haft någon aning om att jag också mått dåligt och använt droger och att då få se att allt kanske inte är som det ser ut på ytan. Att alla andra människor inte heller alltid är så lyckliga som det kan verka utåt och att det inte bara är hon som mår dåligt, utan att förminska allvarligheten i hennes situation så klart.

Jag tror inte heller på att komma med några pekpinnar eller absoluta sanningar, utan bara tala utifrån mina egna erfarenheter och tala om att jag finns där om hon vill ha någon att prata med.

Jag håller redan på att skriva brevet, men det är minst 2 månader innan hon kommer ut, så jag försöker ta mig lite tid för att få det så bra som möjligt för jag tror att om inte första brevet når fram har andra betydligt mindre chans.

Om jag ska vara brutalt ärlig mot mig själv så tror jag att du har rätt och jag tror även att risken att hon dör av en överdos strax efter hon kommer ut är mycket stor. Men det är absolut värt min ansträngning att göra allt jag kan för att minska den risken, även om det är minimalt.

Och jag är övertygad om att det finns något jag eller någon annan skulle kunna göra för att hjälpa henne ut ur det här, men eftersom hon är så sluten är det nästan en omöjlig uppgift att lista ut vad det kan vara. Det är främst därför jag har vänt mig hit för att kanske få någon ledtråd av att höra av andra som varit i liknande situationer och höra deras historia och råd.

Jag är inte villig att ge upp hoppet än och om hennes anhöriga inte tror att hon kan klara att bli ren hur ska hon själv då kunna tro det?

Man kan nog inte hjälpa någon som inte själv är motiverad som fan. Det är svårt att sluta med heroin, man måste vilja det till hundra procent själv. Men visst lyssnar man mer på någon som förstår. I den åldern hade jag aldrig lyssnat tyvärr. Men visst, du kan försöka.

edit: Det lät negativt. Jag menar att självklart ska man försöka allt. Om inte annat så kanske hon tröttnar om ett antal år, och vänder sig till dig.

Tack för ditt svar, jag tror tyvärr att det ligger mycket sanning i det du säger, men jag försöker hålla en så hoppfull attityd som möjligt. Även om jag precis som ni tror att det egentligen inte är mycket man kan göra när personen själv inte vill ha hjälp och jag tror också att man måste ge det lite tid och låta henne själv komma till insikten att vilja sluta.

Jag är mest bara rädd att hon kommer dö av en överdos innan hon når dit, hon har redan varit inlagd på sjukhus för heroinöverdos flera gånger och två av gångerna sa läkaren att det var på håret att hon överlevde.

Jag har också hört att den farligaste tiden för en heroinist är när man kommer ut ifrån ett behandlingshem eftersom toleransen har gått ner och då är den gamla vanliga dosen nu en dödlig överdos. Ganska så snart nu (några månader tror jag) kommer hon ut för första gången så alla anhöriga är väldigt oroliga för det.

Ju mer hjälp du ger desto mer medberoende blir du. Trist men sant. Sett det och varit med om det, från båda sidor. Allvarligt, det finns inget som triggar en missbrukare så mycket som "hjälp".

man kan inte få någon att sluta med något om inte denne själv vill.
fråga henne varför hon gör det, vad hon får ut av det.

börja träna på gym tillsammans!
efter lite tid kommer beroendet att träna att ta över
få henne att använda envisheten till något bra.
var inte dömande utan stöttande.
gör något kul tillsammans som är nytt för er, byt miljö.

talar av erfarenhet. dock inte av heroi n.

att slå på stora trumman och frysa ut henne gör saker värre

Jag vet inte om jag förstår vad du menar riktigt.

Menar du att man lätt kan få missbrukaren att känna sig misslyckad/hjälplös genom att indirekt nedvärdera eller tycka synd om henne?

Eller menar du att man inte ska hjälpa missbrukaren med att sköta sitt övriga liv, ekonomiskt, städning osv.? Så att missbrukaren kan lägga all sin fokus på att fixa och använda droger, så att hela deras liv då handlar om droger.

Eller har jag missförstått helt och hållet?

Tack så mycket för tipsen, men som jag försökt säga är det väldigt svårt att få någonting ur henne hon har alltid varit väldigt sluten och om missbruket är hon det ännu mer, men jag ska försöka få in det på ett icke-konfrontativt sätt i brevet jag skriver.

Just nu är hon inlåst på andra sidan av landet så att aktivt göra saker med henne är lite svårt. Det kan som allra mest bli en gång i månaden eller något sådant, sen är jag ytterst tveksam om hon ens skulle vilja ha kontakt med mig än mindre göra saker med mig, men idéen är god och jag ska definitivt föreslå att vi kan göra någonting tillsammans om hon vill när hon får permission.

Dem har även gym på hemmet där hon bor så jag tror att hon tränar en del och också läser en del gymnasiekurser som hon inte klarat tidigare, men jag tror också att träning är mycket nyttigt för välbefinnandet och jag ska nog försöka nämna att det hjälpt mig. Jag är bara lite orolig att jag kan riskera att bli lite nedlåtande och få det att verka som jag tror att hon är en idiot, om du förstår vad jag menar.

Att byta miljö och sådant tror jag också är viktigt och hon bodde hos sin mamma när allt började och hon fick som ett steg i Socialens insatser ett tag bo i en fosterfamilj i en annan del av landet, men det fungerade inte och hon rymde där ifrån ganska snabbt. Det är delvis därför hon är inlåst nu i ett LVM-hem med högsäkerhet.

Och att inte vara dömande utan stöttande tror jag också är otroligt viktigt. Att vara dömande tror jag kan till viss del vara felet hennes mamma har gjort och det är det som har gjort Anna så arg på henne och fått henne att helt vilja bryta kontakten.

Jag vet som sagt inte hela historien Anna är som jag sagt en lillasyster till en nära vän som inte alls har bott med henne under hela drogtiden och han och övriga familjen har inte heller känt till droganvändandet förrän det redan var uppe i i.v. heroin.

Att frysa ut henne tror jag också är urdumt, men många av hennes gamla vänner har gjort det p.g.a en specifik händelse och jag kan till viss del förstå dem. Den övriga utfrysningen av familjen har hon själv gjort och hennes mamma skulle definitivt vilja vara mer involverad i hennes liv och vård.

En narkoman/alkis är en otroligt egoistisk person när han är aktiv. Gäller oavsett drog. Allt kretsar omkring honom. Han bryr sig inte om hur han skadar sin omgivning. Missbruket styr hela hans liv och vardag. De stunder han är någorlunda nykter är fyllda av abstinens, skuld och ånger. Enda utvägen är att få tag på droger, för att fortsätta sitt känslolösa drogade liv. Det är den enda målsättningen i en aktiv missbrukares liv.
På så sätt byggs ett berg av nedtryckta känslor, skuld, skam och total brist på självförtroende upp. Ett berg som måste rivas sten för sten i drogfritt tillstånd. Det är svårt, men görs det inte är utgången ofta återfall. Narkomanen måste i ett sånt läge vara villig att våga möta detta berg av skit utan hjälp av droger. Det går, men då måste han vara motiverad.

Som vän/anhörig byggs det upp motsvarande berg av känslor, svek och sorg.
De blir på sätt och vis två motpoler av känslor, som mycket lätt kraschar. En nynykter narkoman är långtifrån stabil och det är inte en förväntansfullt väntande anhörig heller. Minsta gnista eller gnissel mellan dom två kan bli en eldsvåda.

Det är med andra ord en mycket komplicerad och djupt känslosam situation. Finns inget enkelt "gör så här".
Som narkoman kan man få hjälp av samhället/vården, din vän är på behandlingshem. Är hon minsta motiverad får hon i alla fall mycket kunskap om sitt missbruk.
Kunskap är jätteviktigt, både för missbrukaren och familjen.
Utan kunskap kommer inget fungera.
Innan du och andra i familjen gör något mer så ska ni se till att få kunskap om denna tragiska och förödande sjukdom. Vad den gör mot människan på båda sidor.
Googla på medberoende och hitta något som passar er. I det här läget är det inte bara narkomanen som har ett tungt arbete framför sig. Även familj och vänner måste anstränga sig om ett förhållande ska ha en möjlighet att bli sunt och livskraftigt.
Vet under min tid på AA och NA att det på så kallade öppna möten kom anhöriga ibland. Det kan vara ett första steg att ta. Då får ni träffa drogfria människor och få input.
Det finns också en anhörig-motsvarighet ALANON. Där har jag aldrig varit av förklarliga skäl. Men det är ett AA/NA möte för just anhöriga. Där de kan träffas anonymt och prata med varandra. Ge varandra stöd, kunskap och råd.
Usch vilken lång harang det här blev på morgonen...

Vad jag ville säga är att KUNSKAP är lite A&O i detta. Utan den är utsikterna ganska små till en bra framtid för din vän och din familj.