Citat:
Jag försökte sammanfatta det till nedan. Lite långt, så om du har tråkigt och intresserad av det så passa på
Dela gärna synpunkter!Direkt så känns det inte som om man kan vara en forskare i tex kvantfysik och ha en idealistisk världsbild. Men efter en stunds eftertanke så ställer jag mig frågan, varför inte?
Jag drar paralleller till naturvetare och religiösa i form av exempelvis kristendomen. Platon hade sitt andliga i idévärlden medan Berkeley trodde på att Guds medvetande avgjorde om något existerade eller inte. Alltså både religion och idealismen har inslag av en övernaturlighet. Så varför kan man vara en religiös forskare men inte en idealistisk forskare?
Däremot så har jag svårt att se att en forskare i fysik använder kunskaper ifrån sin idealism för att stötta sina teorier. Dagens metoder för att bevisa en kunskap måste kunna upprepas oberoende av vem som sköter experimentet och man ska kunna få samma resultat. I och med att idévärlden i Platons teori är objektiv och är något vi får med oss.
Frågeställningen ställer frågan vad problemet med en idealistisk världsbild är?
För om allt handlar om metafysik så innebär det i praktiken något som är utanför den fysik vi se, upptäcka eller mäta. Därav så kan man inte med fysiska metoder bevisa om en andlig väg eller en idévärld verkligen existerar eller inte. Det blir nästan en form av agnostiskt tänk.
Men om man utgår ifrån ren fakta, att man inte kan bevisa att idévärlden inte existerar så kan inte vi som forskare utesluta att den inte existerar. För det är så det fungerar i verkligheten kring vetenskap.
Idealismen kräver en viss tro på hur saker och ting fungerar och är. Vad gör oss alla till människor? Vad har vi gemensamt? Vad är gemensamt för hästar som gör alla så ”hästiga”? Allt det kommer ifrån idévärlden, så för en biolog exempelvis som jämför idévärlden med exempelvis DNA som förenar de olika hästarna och gör de ”hästiga” har jag svårt att förstå hur man skulle resonera till idévärlden. Men precis som jag sa inledningsvis i stycket så är DNA kunskap och idévärlden en uppfattning/tro om ursprung för det vi upplever. Men återigen så väcks frågan i inom mig, varför är det accepterat att tro på ett högre väsen i form av en religion och inte idealismen och vara vetenskapsperson?
Det ligger någonting i det där materialistiska, att det verkligen inte existerar eller att det inte är den verkliga verkligheten. Hur kan jag väga, mäta och förena något som verkligen inte existerar, är svaret så simpelt att jag kan göra det för att jag är medveten om det jag väger, mäter och förenar?
Men då kanske fokus ska ligga på hur ser en vetenskapsman/kvinna på världen med en vetenskaplig världsbild? Den mekanistiska världsbilden brukar prägla vetenskapen. Den säger att himlakroppar är döda och deras rörelse är beroende på naturlagarna som finns i materian, därav så menar man att det inte finns någon ”kosmisk intelligens” som styr. Man menar också att människan är en slump av den biologiska utvecklingen och att vi inte har något speciellt syfte. Man menar även att människan kan ses som en maskin som endast lever en gång thats it! Men till det viktigaste, medvetandet, och menar att det endast är en produkt av naturliga, fysiska och kemiska processer. Slutsats, när vår hjärna släpper taget och dör så försvinner även medvetandet.
Ställer man detta i kontrast till idealismen så förstår man att man inte kan vara en vetenskapsman/kvinna med en mekanistisk världsuppfattning och ändå tillhöra idealismen.
Personligen så tror jag att man kan vela fram och tillbaks om det verkligen är möjligt eller inte. Spontant känns det orimligt, och om det är möjligt så tror jag heller inte att det förekommer särskilt ofta. I slutändan så tror jag att det handlar om det personliga medvetandet och vad man själv känner är rimligt med sin världsuppfattning oavsett yrke.
