Att veta allt. Vetenskapens slut som normaltillstånd.

Det är fortfarande matematiska verktyg som används då man analyserar empiriska forskningsresultat (som fysiken bygger på). Fysik är applicerad matematik.

Nej. Du måste vara universum för att veta allting samt hur allting fungerar.

Du sluggar vilt du!
Jag tycker att man knappast kan kalla det trams att jag påstår att humoralpatologin numera anses vara trams, men att den en gång sågs som den medicinska vetenskapens fundament. Vad är det som skulle vara parastithumanistiskt med det, det är ju baserat på grundlig forskning om hur kroppen fungerar? Det jag ville belysa var att din syn på vetenskapen som kumulativ är svårt att försvara eftersom exemplet visar att det som ansågs vara "vetenskap" förändrades med tiden.

"Kritik mot fysiken"? Vad menar du med det? Att man t.ex. kom på att den newtonska fysiken inte är applicerbar på subatomär nivå?

Överlag känns ditt resonerande väldigt Johan-Norbergskt...

Jag är inte så säker på det. Eftersom materia är ganska trist repetitiv, mest bara gas och plasma, så kan en dator mycket väl representera denna större omgivning mycket väl. Helt perfekt inom mätfelsmarginalerna, faktiskt. En del av universum (datorn) kan veta allting om resten av universum. Frågan är om vi, och våra ännu okända kompisar där ute, kommer att, och respektive redan har, konstruerat denna apparat som vet allt och är vetenskapens slutpunkt.

Låt säga att så blir fallet. Vad blir följden? Att universum blir likt ett sandbox-spel där kognitivt välutvecklade varelser leker omkring?

Med våra viljor som riktpinnar.

I så fall är ett alternativ att inta ett tillstånd av negerande: vetenskaplig omnipotens? Tja, varför inte, men vad är poängen? Desto mindre omständligt att vilja att inte vilja. Då är man redan "framme" vid det "mål" som finns.

Hur länge tänker man stanna där då?
Blir nog tråkigt efter ett tag där vid "målet".
Varför började man leka?
Man hade tråkigt.

Följden blir ju meningslöshet. Man vet i förväg vad man kommer att vilja och göra. Det vore en fullständigt ointressant tillvaro. Kanske okunskap skulle kunna marknadsföras som en värdefull tillgång i en sån värld? Folk spelar ju hazardspel just för att de inte kan veta vad utgången blir.

Att leka så att man glömmer bort att det är en lek är ju det man eftersträvar,
uttrycket "in the zone" passar.

Heureka!

Frågan är om man ska välja att se på detta -- oavsett om det är en eventuell framtid eller blott ett tankeexperiment -- som ett utopiskt tillstånd; eller som en vederläggning av att tillvaron ö.h.t. är önskvärd.

För en följdfråga är ju: om vi antar att det är en fröjd att leva, är den omnipotenta civilisationen då förpliktigad att skapa så många medvetanden som möjligt, (barnafödande, kloning, konfigurering av oorganisk materia till levande dito, simulerade världar komplexa nog att inhysa medvetna varelser, et cetera in absurdum) för att det är en "bra grej" att existera?

Om detta inte är en plikt för den högtstående vetenskapligt fulländade civilisationen -- varför ska den bry sig om att själv existera, snarare än att gå upp i intet? För då tycker man ju i grunden att det inte är så farligt att inte ha blivit född/vara död.