Vilket djur är mest misstänksamt?

Gärdsmygen, sett den bara några gånger fast jag vet att den lever nära min bostad, nästan sjukligt misstänksam.
Edit, Och jag är säker på att den iakttar mig när jag är ute och promenerar.

Alla "bytesdjur" är av naturlig anledning j-vligt vaksamma. Som jägare kan jag se att exempelvis orrar både ser och hör väldigt bra och även lätt paranoida. Smyga upp i skottavstånd på en sådan som sitter i ett träd utan att den drar är inte lätt. Man vet att man är upptäckt när dom sträcker på halsarna.

Rådjur drar om man trampar på minsta kvist. Däremot så går dom bara undan lite om man lever om tillräckligt. Är det är lite spårsnö så kan man följa spåren, ta en gammal gren och banka i träden, brukar inte ta så lång tid innan dom blir nyfikna på vad som lever om och stannar för att se efter. Då är dom inom skotthåll.

Korpar är också misstänksamma och har en förmåga att alltid flyga utom hagelhåll.

Skator brukar vara sjukt misstänksamma mot folk. Svårt att komma dem nära oftast.

Rävar kan också vara väldigt misstänksamma mot folk, såvida de inte blivit matade ofta eller har skabb.

Vargar brukar väl också sky människan (Vilda vargar alltså)

Jag har dom 3 senaste dagarna försökt skjuta skator som stör här hemma.
Extremt taktiska. Flyr när jag visar mig och är sen borta länge. När dom sen kommer tillbaka så sätter dom sig i träd på håll och iakttar. Är det fortfarande 'farligt' så drar dom vidare, men annars så låter dom en skata först sätta sig på backen för att se om det är okey innan resten vågar.

Dock har jag nytta av deras skrik andra dagar. Hör jag skatorna skrika så betyder det oftast något, som att en räv, rovfågel eller liknande är nära.

Rådjur och räv vänjer sig vid omgivningen tycker jag och blir mindre försiktiga. Synd för räven för den kommer jag snart ta.

Nötskrikor verkar vara väldigt försiktiga. Det räcker med att jag ser ut genom fönstret så flyger de iväg under ett vilt skränande.

Ja det är bra på att jävlas. En liten skröna jag växte upp med var att när jag var liten så var den en gubbe som morfar var vän med som blev ihjälskrämd av en fasan. Han hittades död i ett skogsparti han brukade ta sin morgonpromenad i (perfekt fasan ställe med högt gräs och allt) av en hjärtattack. Sanningshalten är förmodligen tvivelaktig men har man ett svagt hjärta så skulle det nog inte vara omöjligt för det är verkligen en jumpscare som får alla skräckfilmer att blekna.

Lodjuren är de skyggaste djuren där jag bor, i södra Uppland.
Man ser spåren i snön ibland på vintern men de är nästan omöjliga att se IRL.

Tre jävligt bra exempel alla mitt i prick.
Aldrig tänkt om dessa kandidater på detta sätt men nu när du nämner dem har de legat där undermedvetet just på detta vis.

Jag tror måsar är ute efter något. De är fan helt störda i huvudet på alla sätt och när de borde ligga där ute vid kusten dyka efter ostron eller vad de nu gillar glufsa i sig, så sitter de på taken i storstäder och blick som om de har en långsiktig Hitchcocks agenda.
De svinen.

Harar kan dö av ren rädsla.
Det räcker att den överraskas och blir rädd så kan den få en hjärtinfarkt.

True story.

Svenska paranoida nervösa harar är att betrakta som tama i jmf mot domni Alaska.

Dom sticker när man är närmare än 5 mil....

Djur som man kan se är ju inte så misstänksamma.

Djur som man kan se spår av, de finns, men man kan spana hela livet utan att se, de är misstänksamma: Lodjur!

Korpen bör också kvala högt på listan, tror aldrig jag sett en sitta kvar efter jag sett den, så oftast drar de väl innan. Alltid med första bästa skydd i ryggen till skillnad från andra kråkfåglar(där vissa individer verkar köra så jämt också). Örnar är bra mycket kyligare. Inte förstått riktigt det med korparna.

Vildsvinen är fascinerande duktiga på att hålla sig osynliga i förhållande till storlek och antal också. Men de lär sig väl fort vilka ställen som är "säkra" också, och syns från bilen utan bry sig nämnvärt på vissa fält.

Mycket ovanligt att jag ser någon ute i skogarna.

Sen låter kanske märkligt för en stadsbo, men gräsänder norr ut har jag fått uppfattningen om att de är nervösa så in i helvete. Kan dra på flera hundra meters avstånd.

Björn och järv har jag tyvärr aldrig sett, än, men de är ju lite färre till antalet och rör sig inte ofta i marker jag besöker.

(Alla dessa är säkert nämnda, men mina erfarenheter )