När var den ljusaste perioden i ditt liv?

När var den bästa/ljusaste/härligaste/roligaste perioden i ditt liv? Där du känner att den här tiden var nog höjdpunkten i mitt liv eller du kanske känner att livet bara blir bättre & bättre för varje år som går?

Som alla vet pratar alltid äldre folk (??-99 åringar) om att "de var bättre förr", håller ni med om det?

Nämn ålder & kön, danke

Var nog roligast när man gick i skolan 7-18år sen blev det tråkigare men var nog mycket tråk även då för mycket fritid och läxor men mycket var nytt och spännande. Nu är man snart 40 :-S gäller att ha lite nya mål så inte livet bli tråkigt.

Runt 13-16 utan tvekan. Alkoholen, fitta och kul i mängder. Numera har man inte ens tid att gå på toa.

Tills jag blev 4 år. Efter det har det bara handlat om ångest och oro. Självklart har man haft fina stunder men inget går upp mot den tiden då man slapp tänka på pengar, utseende, olycklig kärlek, jobb, studier och människor som beter sig som rövhål.

Nu är man ca 30 och visst livet lunkar på men nej, det var bättre förr.

Min bästa tid var som bostadslös! Ålder 25-30
Allt jag ägde rymdes i plåtskåpet på jobbet, (polar-fodrad-sovsäck) skuldfri och utan bekymmer gick hela avlöningen rakt ner i fickan.
Då kan man lätt bli lite kaxig och be chefen dra åt helvete i motsats till dom som har fru, barn, bil och villa belånad upp över öronen för vilka minsta tecken till permitteringar leder till sömnlöshet.

20-22.
Tiden precis innan jag blev sjuk.
Men det ska bli ändring på det hade jag tänkt mig.

Skulle vilja säga lågstadiet och mellanstadiet när det enda man gjorde var att spela fotboll, hockey och andra sporter med polare. Blir alltid nostalgisk när jag tänker tillbaka på det. Man hade absolut inget att oroa sig för, man tyckte det var kul när man började skolan.

Högstadiet var inte heller tokigt. Festade och lanade varje dag med massvis av polare. Gymnasiet var värre. Riktigt trött på skolan, inget nytt hände utan man festade ändå var och varannan helg på rutin mer. Men har alltid varit helt ok då man haft riktigt sköna polare och dragit på resor och gjort massa saker. Men tycker det blir bättre nu när allt hänger på en själv och man kan välja att göra exakt vad man vill med livet.

När jag gick i lågstadiet. Ingen oro för framtiden som alltid såg ut att vara långt borta, enormt med fritid samt vänner och dataspel att fördröja tiden med.

Nu har jag konstant ångest över framtiden, livets mening eller avsaknad av det, dödsdagens långsamt närmande steg och över hur jag skall försörja mig i framtiden samt med vad jag skall försörja mig. En följd av detta är enorm avsaknad av motivation till att åta mig krävande skoluppgifter samt insatser till att skaffa goda betyg.

Livet är absurt, självmord är absurt, ett hopp av tro är absurt. Vad fan skall jag göra nu?

Studera filosofi såklart! Det är det universella receptet på existentiella plågor.

Jag var ängslig fram till tonåren. Därefter blev jag sorgsen. Svårt att avgöra vilket som är ljusast. Hur lång tid krävs för att kalla någonting för en period? Jag har såklart haft tidsspann där jag varit tillfreds, eller rent av lycklig, men som övergripande bild upplever jag mig som en nedstämd och evinnerligt grubblande figur -- om än glad utåt.

Nåväl. Man är åtminstone inte olycklig under påverkan av rusmedel (läs: någonting med tillfällig psykologisk effekt) i form av droger, dopaminkickar eller kärlek och förälskelse. Även om jag faktiskt -- tro det eller ej -- föredrar att vara vid mina sinnens fulla bruk. Sedan kan man såklart gotta sig i att man faktiskt har rätt om man är av uppfattningen att livet är ett lidande och en börda, i motsats till de flestas påtagligt märkliga optimism rörande fenomenet existens.


Jag är strax över tjugo och man, så någon ålderdomlig visdom kan jag inte göra anspråk på.

Är man och den ljusaste tiden i mitt liv måste varit under skoltidens början fram till mitten på högstadiet. Hade tidigare (innan åttan) mått som en ängel, men plötsligt brast det totalt och droger och psykiska problem kom in i mitt liv.

Var hur lycklig som helst i sjuan, då lekte livet, men slutet på nian och början på gymnasiet var nog den värsta tiden i mitt liv. Minns att jag kände mig fruktansvärt vilsen och osäker i livet.

Det är intressant att se hur så kort tid kan förändra ens psykiska hälsa så mycket.

Min ljusaste period är nu då jag passerat 4o och det blir bara bättre och bättre.Jag har blivit säkrare som individ och väljer vilka jag vill ha runt omkring mig och väljer bort energitjuvarna.
Då jag var yngre var jag mer rädd att inte passa i.
Sådant bryr jag mig inte alls om idag. Jag är den jag är.
Kvinna, över 45 .