Du är din röst.

Din röst är ditt tal.
Din röst är din skrift.
Din röst är din känsla.
Din röst är din tanke.
Din röst är din rörelse.
Hur du rör dig spelar roll.

Du skapar vem du är, hur du ska låta, i världen.
Hur du låter påverkar dom som lyssnar.

Din rörelse sätter igång andra rörelser.

Hur vill vi att världen hör oss? Vad ska vi skapa?
Jag röstar för något vackert.

Har jag rätt eller fel?

Jag anser att det man gör samt det som händer dig (vilket jag tror är samma sak) är det du är, det innefattar ju rösten också.

Allt det där är saker som jag upplever, alltså är jag inget av dom. Vad jag säger, känner och gör har ingenting med det jag brukade kalla "mig" eller "jag" att göra.

Det du säger, känner, är en del av dig. Är dig.
Det du gör är en del av dig. Är dig.
Du är helheten. Från grunden och upp.
Ta ansvar för vad du gör istället för att skylla ifrån dig.

Precis, min rörelse, mitt mönster, min röst, påverkar omgivningens, rörelse, mönster eller röst.
Det jag gör hakar i omvärlden och vice versa.

Det där beror ju på perspektiv och tro. Jag tror att jag är som du säger, helheten från grunden uppåt, men man kan också se formens och tankarnas dimension som en illusion, fast då blir man nog galen. Men det är inget ologiskt i den tron, förutom att man kan ifrågasätta sin egen existens, men kan man verkligen det? Kan du bevisa att det du upplever är verkligt? Att big bang har ägt rum? Att fysiken inte är din fantastiska förmåga av fantasi? När du dör så kan man lika gärna tro att man aldrig har existerat, för då kan du ju inte ifrågasätta din existens längre.