min text, din läsning

Om mina ord är en del av mig så sträcker sig jag, genom orden, genom tid, hela vägen till dig.
Jag nuddar dig.

Ja på ett sätt ja

Det är ju stort på ett sätt, det är som att vårat medvetande sparas i gammal tid, en bit av det, och nuddar dig nu.
Som att tiden inte spelar någon roll, mönstret är satt, sen sitter det, och det kan påverka ditt mönster.
Även om vi inte minns våra tidigare ord eller tankar, så var dom ju där i sin tid och satte ett avtryck.
Sitt mönster.
Och så fortsätter det.

Tiden har nog inte den centralaste rollen som vi tror, de flesta!
Tiden är hela tiden både då, nu och i morgon, så vårt medvetande har nog varit i många tider och vaknar delvis och i olika delar beroende på vem och vad som kommer till en.
Någons ord kanske omedvetet väcker ett medvetande inom en och mönstret får ett nytt avtryck eller avtrycket får ett svar.

Varför är det så viktigt? Vill du föreviga dig själv? Vill du att det du gör spelar någon roll för andra? Absurdt.

Jag har inte sagt att det är viktigt. Det var ett påstående.
Om jag vill föreviga mig själv? Nej egentligen inte. Det är inget jag tänker på.
Jag vet att det jag gör spelar roll för andra.
Så fort du har mött mig i ditt liv så har jag en roll att spela.
Liten eller stor. Du med.
Absurdt att tro att det man gör inte påverkar sin omgivning.
Min text fick dig att skriva här.

Människan är som en dator - om det händer något på en "in-ut-port" så reagerar den. våra sinnen är sådana portar - och om vi är vakna, registrerar vi vad som händer - Din text blir en sådan händelse - Jag tar in den i form av symboler, som jag tolkar. Om jag känner igen symbolerna kan det ske en koppling inom mig. Men om du skickar burmesiska tecken eller något liknande, för mig obegripligt, så registrerar jag endast - okända tecken, sedan blir det nästan tomt - dvs det finns en liten förundran varför du skickar sådana tecken som jag inte kan hantera - det finns ändå ett litet försök till att ta mig an det som ändå kommit fram. Det nådde fram, nuddade men det gav ingen respons inom mig. Kanske som en appledator inte reagerar igenkännande på en windowsapplikation..
Den text som kommer fram - och som jag känner igen, börjar jag dechiffrera - gör om den till en mening som om jag själv hade skrivit den. Känner inte igen mig själv riktigt - tycker den är för kortfattad, känner en brist på ord - Så tar jag till mig av texten - men känner inte igen mig fullständigt, får försöka ta in den som en "främmande text" - skriven av någon som är mer kortfattad. Det blir ändå ett igenkännande - en fråga om själva varseblivningen, om informationshanteringen, - Här uppstår också en känsla - igenkännande eller främmande.. Det finns ett delvis igenkännande i själva funderingen - den filosofiska sidan. Det finns en människa bakom texten, som lite grann tar gestalt, med din fundering. Frågan är hur långt du når, nuddar, sträcker dig? Och hur ser min mottagare ut. Om jag aldrig haft några funderingar åt det här hållet så blir din text svårare att koda av. Men om jag ägnat mig åt liknande tankar, så blir det ett igenkännande. Och så kommer detta svaret, där "datorn" jag, analyserar förloppet för en igenkänningsmanöver. "Handskakning".

Vi nuddas här, genom Flashback, nu.

För många år sedan så hade jag en DC server,
Där fildelade folk och chattade.

Var dom verkligen i min dator?

Servern blev något av en mittpunkt av informationsutbyten,
för elektriska och magnetiska laddningar formades och bytte plats i datorn.

Allt var strukturerat och bra ordnat, dom behövde aldrig fyiskt mötas i datorn.
Deras rum var isolerade varandra för att kommunikationen skulle fungera.
Indata, utdata, minneshantering till magnetlagring. Helet isolerat.

Mötet skedde mellan människornas upplevelser,
där påverkade vi varandra och vart inte längre isolerade i den fysiska världen.

Upplevelser hör ihop o den fysiska världen isolerar det.

typ.