Några tankar om allt och ingenting

Det CokeAcola verkar försöka säga är att upplevelsen av minnen utspelar sig just nu. Det är bara tankar, och man åker som bekant inte bakåt i tiden bara för att man tänker på nåt som hände förut.

Annorlunda uttryckt kan man säga att det är omöjligt att skaffa någon empiri från dåtiden eller framtiden. Eller att det är omöjligt att uppleva någon av koncepten. Så det är givet att båda två bara är grundlösa antaganden.

Off-topic: Om man köper det här med att minnen alltid är från dåtiden så får man en kul effekt. Framtiden är helt och hållet baserad på minnen. Så den tänkta framtiden ligger också i dåtiden.

Och det jag forsoker saga ( tillsammans med Marcel Proust skulle jag tro) ar att det inte finns nagon objektiv tid. Nar du befinner dig i minnesupplevelsen av datiden da ar du i datiden. Denna datid ar den enda datid som finns.

"Tiden" sa som vi uppfattar den ar knuten till var kroppsliga formaga. Ar vi flexibla i kroppen ( vilket vissa unga ar ) ar man snabb, tiden gar langsamt, man ar otalig etc; ar vi krokta och troga i kroppen ( vilket dom flesta gamla ar ) da gar tiden snabbt, man ar fornojd och sitter bara.

Nagon verklig tid finns inte bara vara kroppar och allt beror pa hur flexibelt saker och ting ror sig i dom.

Jag har redan namnt att jag inte fornekar att det inte skulle finnas en officiell tidsrakning, men den ager ingen motsvarighet i verkligheten. Den ar bara en konvention.

Med tanke på att jag inte kan vara säker på någonting, (precis som att du inte kan vara säker på någonting) så kan jag inte heller vara säker på att jag inte kan vara säker på någonting, vilket magiskt knyter upp den olösbara knuten.

Jag vet inte vad du menar riktigt. Du säger att det inte finns någon objektiv tid, men ändå talar du om dåtid. Så du håller med om att det bara är en tanke? I såna fall har jag inget mer att prata om i den frågan.
Jag kan säga "jag kan inte vara säker på någonting" men att jag inte kan vara säker på den utsagon stödjer faktiskt utsagon. Jag kan inte bevisa utsagon "jag kan inte vara säker på någonting", och eftersom brist på bevis inte är ett motbevis så får man inte något mer från utsagon som du försöker göra.

Hur menar du nu?

Vi kallar minnesupplevelserna "datid" men datiden motsvaras inte av nagon verklig objektiv tid.


Det gar att bevisa att tiden inte finns med en syllogism:

Allt som finns ar endera fornimbart eller tankbart

Tiden ar varken fornimbar eller tankbar

----------------------------------------------

Alltsa finns inte tiden

Jag vet ju inte precis vad du var ute efter. Men jag kan försöka förtydliga vad jag ville säga.

Vi börjar med utsagon "sanning finns inte". Om den är sann så motsäger den sig själv. Alltså är den inte sann. (ganska intressant... det finns nåt som är sant!)

Om vi tittar på utsagon "jag vet ingenting" så kan den vara sann utan att den motsäger någonting, om man tolkar det som "jag vet ingenting (den här utsagon inkluderad)". Det uppstår ingen paradox. Du verkade antyda att det gjorde det, fast jag kanske misstolkade dig.

Med tanke på att du inte kan vara säker på någonting, så kan du inte heller vara säker på att du inte kan vara säker på någonting, vilket magiskt knyter upp den olösbara knuten.

vilket magiskt knyter upp den olösbara knuten. Min tanke bakom denna mening var hur vi hela tiden diskuterar och resonerar kring stora frågor som inte har något svar, vilket är den olösbara knuten. Men genom att inse att allting vi säger och filosoferar kring inte är säkert, kan också vara säkert eftersom vi själva inte vet. knuten knyts upp genom allt det vi skriver. som du, jag och alla andra som skrivit här inte kan vara säkra på, lika mycket som vi kan vara säkra på det.

Sedan vet jag inte om detta är tankar som dykit upp hos mig, som jag egentligen inte förstår, det känns som en knut i min hjärna som jag helt enkelt inte kan lösa

Det kan tillaggas att aven "gravitationen" rakar ut for samma ode, att inte existera.

Det finns inget större mysterium än existens av någonting. Vissa menar däremot att det är helt uppenbart, men dom verkar ha tagit ett steg mer än vad jag har gjort. Varje steg får ta hur länge det vill, bara det tas.

En man vid namn Mctaggart skall ha diskuterat tiden i en bok vid namn "The nature of existence". Jag har inte last boken och kommer knappast att gora det heller da jag upptackte att han dedicerade boken at sin fru; han var alltsa gift och saledes knappast i stand att tanka varfor det ar sloseri med tid. Med tiden lar man sig solla bort skrap. Men hoppet ar alltid dar och lever att man en dag hittar nat nytt att lasa. Hoppet har inte gatt ut, men det lar bli Homerosstudier i framtiden. Vet inte riktigt vad det har har med amnet att gora men man kan kanske saga att det ar nagra tankar om allt och ingenting. Bra att det finns en san har trad var man kan "tala ut"

Men anda menar jag allvar med det dar om tiden, sa det sa.

Tid kan finnas på samma sätt som tid inte kan finnas. Vi människor upplever tid i vår verklighet på ett linjärt sätt, i andra verkligheter kan tid vara olinjär eller helt enkelt inte finnas alls. Att allt är inget och inget är allt, så är det ju, men eftersom medvetandet är oändligt har det även oändligt antal uppfattningar om verkligheten, så därför kan det finnas oändligt antal sanningar.

Det var intressant när hon pratar om 'motsatsen', det är intressant ord, för det finns väl ingen motsats till ordet motsats, eller?