Till er som finner livet meningslöst, vad skulle egentligen vara meningsfullt för er?

Jag kanske var otydlig i min trådstart, men jag tror att jag syftade på just en form av objektiv mening. Folk klagar hela tiden om hur meningslöst världen och livet är, och då vore det intressant att veta vad de är missnöjda med och skulle vilja vara annorlunda? Min bestämda uppfattning är att de just klagar på den objektiva meningslösheten, och då vore det intressant att veta vad de menar med det. Det enda jag kan komma på är att en/flera gudar har skapat oss för att vi ska uträtta något specifikt mål och möjligen att vi hamnar i paradiset efter detta liv som "belöning". Frågan är om folk skulle bli lyckligare av detta? Eller är det ett "det är grönare på andra sidan"-scenario? Frihet (meningslöshet) eller mening (mindre frihet)?

Det du talar om är en subjektiv mening, vilket naturligtvis kan finnas. Gillar du och finner djup mening med att utöva en viss sport eller aktivitet, så kan det vara väldigt meningsfullt för just dig, medan jag kanske finner djup meningsfullhet att syssla med konst. Skillnaden mellan subjektiv och objektiv mening är väl just att när det gäller den subjektiva meningen så är det något vi själva har valt, medan den objektiva är något som kommer utifrån (gud/gudar).

Fast jag ser nu att jag i trådstarten har blandat ihop subjektiv och objektiv mening. Jag antar att jag ibland har svårt att se hur en gud kan stå utanför världen. Jag menar, även om en gud har skapat precis allting, så finns det ändå enligt mig eviga värden och koncept som hade funnits även utan denna allsmäktige gud, som exempelvis matematik och moral. Om denna gud sade åt mig att utföra saker som jag fann helt oacceptabla och fel, och som går emot dessa enligt mig eviga värden (moral och etik), hur kan denna gud då göra anspråk på att stå för den "objektiva/riktiga sanningen"? Att jag skulle hamna i paradiset känns inte som en objektiv mening utan snarare en subjektiv mening där jag kan vara lycklig i evig tid, men ingen objektiv mening. Samtidigt är även moral och etik subjektiv, även om jag själv vill tro att det är väldigt universellt att mörda barn och oskyldiga är fel, etc.

Nej du var inte otydlig! Jag valde att svara utifrån mig själv.
Jag tycker att livet får en mening om jag fyller det med både en subjektiv och en objektiv mening.
Missnöjet kanske också är att människor ser det andra har eller önskar att de hade inom alla områden som finns.
Det finns så mycket som kan få en människa att känna missnöje i tillvaron men det finns också mycket som kan bli meningsfullt om man bara ger händelsen man gör en mening.
Man blir nog inte lyckligare än vad man gör sig.
Det objektiva är något som jag egentligen inte vet något om men hoppas ,tror och anar att finns där.
Man behöver inte kunna och veta allt. Det räcker med att bara vara den man är.
Leva eller inte leva.
Dö skall vi göra ändå och försöka hitta livet under tiden. Ens eget liv och fylla det med det man själv vill fylla det med.
Nu tror jag att det finns något( Gud) eller (Det) som har skapat allt.
Jag känner inga behov av att veta sanningen om det. Utan mer att jag känner tillit till allt som händer och sker. Att det finns något där.......

Jag skrev ett till stycke i mitt föregående inlägg som du lär ha missat, så läs gärna det.


Varför kan du inte nöja dig med att kalla det för en subjektiv mening? För dina intressen är ju intressen som just du har valt och finner mening i, inte något som kommit utifrån.


Känns som att denna objektiva mening om den skulle ha funnits, skulle vara väldigt uppenbart från första början för oss. Som någon tidigare i tråden skrev, att vi kanske rent utav skulle vara förprogrammerade med denna mening av Gud. Men vem vet? Kanske denna objektiva mening är förprogrammerad eller på annat sätt väldigt uppenbar, men bara det att vi inte ser det för att det är FÖR uppenbart/nära? Jag tvivlar dock.

Hehe, jag har bara väntat på att någon som läser mina inlägg inom både politik och filosofi ska påpeka detta.

Ja, det är en rätt bra sammanfattning. Objektivt är tillvaron meningslös. Min subjektiva mening är att allt som inte skadar någon ska vara helt tillåtet, så att människor kan brinna för allt som de önskar som inte skadar någon.

Vid vissa röntgenundersökningar får man ta på sig en filt fylld med blyplåtar som skydd mot strålningen. Ofrihet känns för mig som att alltid vara tvungen att vara klädd med en sådan filt.

Om en allsmäktig god Gud hade funnits, hade det kanske inte varit nödvändigt med någon frihet. Då hade ju allt varit avgjort till vårt bästa av en högre moralisk instans.

Jag måste väl få svara som jag vill, eller hur? Det är mitt liv och min bakgrund och historia som har format mig till den jag är idag och då även format mina funderingar och tankar om livet.
Ja jag kanske missade något av det du skrev, och jag kanske inte heller förstod allt du skrev utan svarade som jag förstod och det jag förstod av dig.
Ja det kan vara så att man är tidsinställd, programmerad för att lära sig något just här och nu. Ingen vet. Endast den som dött har sanningen. Den vet om den inget vet mer eller om den vet lite mer.
Jag tror mer på att vi inte skall förstå allt för då blir det för uppenbart och att man därför skall leva sig igenom allt på ett ganska ovetande sätt.
Vet man vad som väntar så kan man också mixtra med sanningen så den passar en själv och då beräknat.

Yes, vi är "förprogrammerade" med den objektiva meningen av Gud, även om det är inte så uppenbart för oss från första början. Men vi kommer underfund med detta i slutet av vår reinkarnationscykel. Denna mening består i att utveckla (höja) vårt medvetande så att vi blir "lika" Guds natur, dvs. become beings av unconditional love and sharing.

Man kan ha politiska åsikter trots att tillvaron är meningslös, och viljan att vara fri är inte direkt från den korkade ändan av politiska åsikter.

Jag förstår precis hur du menar. Detta är väl också anledningen till att auktoritära ideologier alltid hänvisar till kollektiva värden. Ditt sista stycke säger allt.



Instämmer helt. Min fråga till Redoxreaktion var dock snarare baserad på hur just han ser på förhållandet mellan dessa båda ställningstaganden. Jag fick ett tydligt svar, som visar att han helt förstod innebörden i mitt inlägg. Jag har tidigare noterat hans konsekventa sätt att resonera kring olika frågor inom politik och filosofi, men inte så här sammanfattande.

Ok, sedan finns det en annan möjlighet man kan hamna i som förnekare av tillvarons meningsfullhet; nihilismen. Det finns heller inget logiskt tvång att som förnekare av tillvarons mening bli libertarian.

Eller vad säger ni?

Nej, Schopenhauer var ju t.ex. inte libertarian. Hans politiska åsikter är en rätt egensinnig blandning av extremliberala och reaktionära åsikter, men han var för våldsmonopol, mot demokrati och ännu mer mot anarki, så han var knappast libertarian. Han ansåg att kvinnor aldrig någonsin skulle få vara myndiga, vilket var en rätt reaktionär åsikt redan under hans egen livstid.

Vad är det för mening i att inbilla sig och/eller tro att livet har någon mening? Är det inte bättre att helt enkelt bara uppskatta tillvaron, utan någon sådan påklistrad idé om en mening?

Schopenhauer är intressant på många sätt. Jag läste hans Världen som vilja och föreställning för några år sedan. Jag minns att jag i ett annat sammanhang förvånades över de liberala ståndpunkter han tycks ha haft i åtminstone vissa frågor.

Hans idéer påverkade som du vet Nietzsche. Denne filosof har också relevans för tråden, då övermänniskan kan sägas skapa sin egen mening på ett genomgripande sätt. Dessutom diskuteras huruvida Nietzsche även påverkats av en annan filosof, som du garanterat känner till, Max Stirner.

Nu kan det diskuteras om Stirner skall betecknas som libertarian, men vi har en viss koppling här med Schopenhauer. Båda talar om viljan som en fundamental kraft.

Hursomhelst, har vi här tre för tråden intressanta filosofer: Schopenhauer, Stirner och Nietzsche. Det finns en djup koppling mellan subjektets vilja och frågan om tillvarons meningslöshet. De resonerar på olika sätt, men de har mycket gemensamt.

Jämför med Hegel som är något helt annat.