Två flickor, 13 resp 14 år våldtagna, Emporia/Malmö

En dag så träffade jag en tjej via instagram som tydligen var jätte kär i mig och så.
Hennes namn kan ej nämnas men iallafall så träffade jag henne och ärligt ja jag tyckte väll om henne lite men inget märkvärdigt, vad jag tänker komma till här är jag säker att många av er redan vet så jag hoppar lite och hoppar till den kvällen jag blev hembjuden på en fest hos tjejens kompis.
Hon smsa och sa att jag kunde komma och jag tänkte why not liksom så jag drog dit och hade kul men lite senare på kvällen tänkte jag dra hem men då frågade tjejen om jag ville sova över och ännu en gång tänkte jag varför inte.
Det var en natt med kyssande och inget mer och morgonen därpå var jag borta, jag stack.
Anledning, jo för jag kände ångest över att jag svikit mina föräldrar så jag stack hem.
Började ordna upp lite hemma och allt flöt på tills jag fick det där brevet, ett brev från polisen där det står att jag har våldtagit och jag och min familj tänkte, dem kan inte mena allvar men jo det gjorde dem.
Poliser kom senare och tog med mig in och det dem gjorde var att låsa in mig vilket var fruktansvärt.
Ska försöka förklara så ni kan sätta er in i min sits då.
Vi snackar ett mörkt rum i en källare som är en cell med pansar dörr med tre stycken lås på utsidan och där inne finns det inget annat än en gul liten madrass på golvet som man ska ligga på.
Tänk er ni ser knappt, ni vet ej vad klockan är, ni vet ej om det är dag eller natt och ni ligger där på golvet och gråter i panik för att ni bara vill dö....
Och där skulle jag och låg jag i 3dagar.
I 72timmar låg jag i ångest och grät och höll på att gå in i väggen.
Det var så hemskt men jag överlevde och tog mig igenom allt ännu en gång för nu har tre dagar gått och nu skulle dem bestämma om jag skulle bli häktad eller inte.
Så nu blev jag skjutsad till tingsrätten för det och där satt jag med handbojor och fick se min mamma bakom ett glas gråtandes i väntan på ett svar.
Svaret vi fick var nej, jag slapp bli häktad och därmed blev jag släppt.
Jag var så glad och kände yes nu ska jag få återgå till att rätta till det där hemma och ännu en gång var hoppet för högt och jag hade så fel för nu skulle hatarna stå och vänta på andra sidan av gallret.
Jag kom ut och mötes direkt av hot, jag skulle dö och jag skulle skjutas för att jag var våldtäktsman vilket ej stämde!
Dagar gick och jag försökte ändå trots alla hot leva ett vanligt liv men det var svårt för jag var tvungen att se mig om vart jag än gick.
Tills en dag då jag var på fest och inte gjorde detta och det ledde till att jag blev misshandlad, ett gäng killar med mopeder kom och tryckte mer mig mot marken och tog strypgrepp på mig och för vad?
Jo för att dem trott på ett rykte dem hört som knappast var sant!
Jag blev rädd för att gå ut, fruktan att förlora sitt liv kom varje dag och kunde ej leva normalt så jag anmälde detta men vad gjorde polisen nej ingenting, dem sa att jag får skylla mig själv som har satt mig i den sitsen jag satt i...
Dem behandlade mig som smuts som alla andra människor...
Och tänk er det var jag som skulle ha utsatt någon när det egentligen endast var jag som var utsatt.
Kunde ej leva normalt utan att bli hotad till livet men jag såg förbi det och försökte kämpa ändå men jag kunde ej lita på någon och så fick det bli, hade endast några vänner som jag umgicks med och vi festade en kväll några veckor efter allt skit hänt för att tänka på annat och försöka ha kul, vi hade en underbar kväll och alla var glada för att jag var ute och ändå skrattade trots allt hat jag får.
Sov dör den dagen och nästa dag vaknar jag av att min mamma har ringt 40+ gånger och jag undrar ju vad som hänt så jag ringer upp henne och jag hör direkt att något hemskt har hänt.
Hon har gråten i rösten och säger att jag måste komma hem direkt och jag undrar ju såklart vad som har hänt men hon vill ej svara så jag får pressa henne till det och då svarar hon...
... Max för det första så har din anmälan blivit uppsagd den har lagts ned vilket var jävligt positivt men det var inte allt, hon sa även att jag var tvungen att komma hem för att polisen var där ännu en gång och då tänkte jag va??
Vafan gör dem där, men det visade sig till slut att det kommit en ny anmälan riktad emot mig...
För andra gången på mindre än 1 månad drygt så har jag blivit anklagad och spottat på 2 gånger...
Men jag sa inget mer och åkte hem till min familj.
Jag kom hem och mina nära vänner var dör för att stötta mig, första jag gjorde var att krama om dem alla och börja gråta, jag var rädd fast räddare denna gången!
Vad skulle hända denna gången tänkte jag.
En sak som jag även la märke till när jag kom hem var att ingen polis var där så jag frågade mamma varför inte, då sa hon att dem åkte igen men att jag skulle ringa när jag var hemma, då ville jag bara sticka hemifrån, jag ville rymma!
Men dem hindrade mig så det blev att jag ringde polisen istället.
Ringde och en man svarade med att det var bra att jag ringde och för att jag har duktig så skulle jag få sova över hos min mamma den natten och ladda om batterierna för att sedan lämna över mig själv dagen därpå.
Det låter hemskt, denna 17åriga kille skulle lämna över sig själv till polisen under tvång.
Men så fick det bli.
Sov hos mamma som sagt den natten och det var en tuff natt, bara tänk er att försöka kunna slappna av och sova när du vet att ditt liv kan vara kört morgonen efter...
Visste ju inte det då men det blev ju så kan jag säga!
Morgonen kommer till slut trotsallt och jag skulle nu gå till polis stationen för att lämna över mig.
Det var den längsta promenaden i mitt liv det var som vi aldrig kom fram men det gjorde vi så småningom och när vi gjorde det så möttes vi där av en polis som skulle ta med mig.
Nu stod jag där på kanten och skulle hoppa men innan jag gjorde det så tog jag farväl av min mamma genom att ge henne en kram, då säger polisen att det var tramsigt för att jag började gråta men var så rädd och ville inte förlora min älskade mamma...
Men så skulle det nästan bli.
Dem tog mig och ännu en gång den där cellen från tidigare gång, mötte det mörka dystra och läskiga rummet igen.
Där låg jag i ytterligare 72 timmar och led, det var som att sitta i en trång låda med 1000 knivblad inåt mot en och den skär mot din ömma hud.
Dem tre dagarna gick och nu blev jag körd till ännu en häktningsförhandling för att få ett svar och som förra gången fick jag se min mamma och även min pappa denna gången och det var tufft att se mamma men pappa däremot det var fruktansvärt då jag lämnade pappa som ovän då vi bråkade precis innan men ändå kom han dit för att stötta mig, då trodde jag att jag var död...
Nu kom svaret fast ej som förra gången, jag skulle bli häktad.
Inlåst för en obestämd tid...

Bodde på sis hemmet i 2veckor sen var det dags att flytta vidare till behandlingshemmet och lämna allt och det gick till på så satt att min socialsekreterare hämtade mig och körde mig till flygplatsen där jag mötte mina föräldrar och en från behandlingshemmet som jag skulle flyga med upp.
Vi snackade lite och gick igenom lite papper och sen var det adjö till pappa och mamma ännu en gång och det sved varje gång jag var tvungen att säga hejdå!
En flygresa på en timme och sedan en bilresa på en timme sen var vi där, ett hus ute i skogen mitt ute i ingenstans skulle jag bo men det som var bra var att det var öppet!
Inga lås inga grindar inget taggtråd!
Lite frihet för engångsskull efter två månader!
Det visade sig vara rätt schysst ändå men faktum är att jag var 70mil från mitt liv..
Men nån gång fick jag åka till Malmö och till mitt liv och det var när det var rättegång och då passade man på att ta med sig så mycket minnen man kunde sen var det adjö ännu en gång.
Hemmet som sagt var ändå helt okej men jag visste att härifrån skulle allting gå uppåt!

Nu sitter jag här på behandlingshemmet i mitt rum och skriver denna berättelse för att försöka få er ungdomar runt om i landet att tänka en extra gång.
Varför?
Jo för att rykten behöver inte alltid vara sanna och tänk på den utsatte vad han/hon behöver gå igenom i samband med allt.
Vill få er att tänka en extra gång och verkligen försöka sätta er in i bådas situationer och inte döma någon på förhand!
Ta mig till exempel, kolla allt jag fick kämpa mig igenom och för vad? Inget för jag blev inte ens dömd för det jag var anklagad för i rätten!