Är jag den ende som beundrar människor som uppvisar totalt dödsförakt?

Jag har alltid beundrat människor som sätter livet på spel utan att tveka ett ögonblick. Allt ifrån forna tiders krigare som kelter, vikingar och romarrikets gladiatorer till moderna legosoldater.

De gamla polarfararna hade anledning att vara stolta. Att ta sig an de iskalla polerna med så primitiv utrustning som de hade var projekt värdiga sanna hjältar.

Tjurfäktare är en annan sorts människor jag avundas. Tänk så otroligt manligt det måste vara att utföra den dödande värjstöten samtidigt som du utsätter dig själv för livsfara utan att en enda gång darra på handen.

Eller att åka till Afrikas bush och skjuta lejon med pilbåge. Att bestiga höga berg eller dyka ner i världshavens djuphavsgravar. Att klättra upp på byggnader eller höga monument utan skyddsutrustning. Eller ta sig in till farliga djur på Zoo.

Vad finns det för farliga grejer som vanligt folk kan göra egentligen? Om man inte kan utbilda sig till tjurfäktare eller inte har möjlighet att åka till Afrika och skjuta lejon?

Finns det några fler på detta forum som beundrar människor som inte tvekar att se döden i vitögat?

Både ja och nej. Att utsätta sig för livsfara i onödan är enligt mig bara korkat och nonchalant. Men om det är för att rädda någon annan eller liknande så är det beundransvärt.

Håller med, själv gillar jag att ta en promenad genom gaza , hur kommer jag dit? Malaysianair har säkert ngr flygrutter dit hörde jag .
De tordes vara tillräckligt farligt huh?

Jag har alltid förundrats över medvetandets potentiella kontroll över kroppen i situationer där döden är en möjlighet eller rent av oundviklig. Det mest slående exemplet på detta som jag känner till är Thich Quang Duc, som tände eld på sig själv och brann upp utan att röra en fena i protest mot Diem-regimen i Vietnam:

https://pleasurephoto.files.wordpress.com/2012/04/photographed-byc2a0malcom-browne-saigon-1963-thich-quang-duc-was-born-in-1897-and-was-a-vietnamese-b uddhist-monk-b.jpg

Att vrida och vända på sig i tandläkarstolen blir på sätt och vis satt i perspektiv här.

Precis, det finns de som har förmågan att vara totalt kalla i sådana situationer. Exempel på detta är den helige Stefanus som står omnämnd i Nya Testamentet, som blev stenad till döds men som prisade Gud ända in i döden.

Eller John Wayne Gacy, seriemördaren som helt kolugnt sa "Kiss my ass" till sina bödlar innan de slog på strömmen till elektriska stolen (eller han kanske gasades ihjäl, jag vet inte exakt i nuläget hur han avrättades men ska kolla upp det)

Jakob Johan Ankarström, han som sköt kung Gustav III, gick till alla åskådares förundran in i döden hur lugnt och frimodigt som helst. Även kung Gustav III själv dog enligt alla uppgifter som en man, han låg inte och bölade på sin dödsbädd som en liten fegis.

Det ligger något i de gamla vikingarnas önskan att dö i strid för att kunna komma till Valhall, eller Walis-Halla som de europeiska germanerna uttryckte det. Även kelterna hade sitt Avalon.

Ja, det finns gott om exempel på detta. Jag undrar jag om det inte är ett drag hos människan? Somliga är väldigt rädda för höjder, andra tycks det inte bekomma. På samma vis är en del sjukligt rädda för att dö medan andra tycks helt orädda? Sedan kan förstås rädslan övervinnas med träning - sinnet är nog otroligt mycket starkare än vi tror.

Se exempelvis detta:
http://www.youtube.com/watch?v=htgluoeoN7k
över 200 meter upp i luften leker de i ett gammalt radiotorn.

Eller för all del detta:
http://www.youtube.com/watch?v=SR1jwwagtaQ
(Alex Honnold, "free solo" klättring)

Jag kan bli ganska imponerad av de som klättrar upp på höga byggnader eller berg utan säkerhetsutrustning. Krävs bara ett enda misstag för att man skall falla ner mot en säker död.

Imponeras också av det. Fransmannen Alian Robert gör ju sådana saker, klättrar på otroligt höga byggnader helt utan säkerhetsutrustning. Betänk även att han är 51 år gammal och fortfarande håller på. Förstår verkligen inte hur han vågar. Ett litet snesteg så faller han hundratals meter mot sin död.

Titta också på filmen där de hänger Saddam. Han var visserligen ett jävla as, men han var inte rädd när han skulle dö. Han hånade också bödlarna.