Soldaten - undergiven & kuvad?

Blev också lite nyfiken på vart du gjorde gmu och senare jobbade, lust att berätta?
Jag har jobbat på två ställen i försvarsmakten och min erfarenhet är att ju närmare soldaten och befälet är varandra i fält. Desto närmare blir man också en vanlig dag på jobbet och som kollegor.

Första stället jobbade vi soldater själva i grupper och befälen styrde bara vad vi skulle göra. Men de behövde inte göra lika jobbiga saker personligen. Medans där jag jobbar nu måste alla slita lika nästan lika mycket. Iaf när det handlar om att gå med packning, stridsutrustning och sånt. Då blir man på en mer jämlik nivå då man i ett sånt läge inte vill eller orkar skrika och härja med sina soldater. Jag kan t.om sitta och småprata med min kompanichef utan problem.

Texten "...skall vi samvetsgrant..." betyder i korthet att vi ska koppla in hjärnan vid tolkning av order. Huvudregeln är att alla order ska lydas omedelbart.

Order av typen "våldta den där kärringen"och "skjut fången" är uppenbart olagliga, förutom att de sannolikt strider mot FMs värdegrund, och får inte följas.

Order som "eftersom Johansson glömde två fulladdade magasin i stridsställningen så måste plutonen göra BRAK-övningar i 30 minuter" är olaglig eftersom kollektiv bestraffning inte är tillåten.

Å andra sidan kunde ordern lyda: "Fan Johansson har du glömt två laddade mag i stridsställningen? Spring och hämta. Övriga uppställning för BRAK." Då är den laglig.

Är du osäker på orderns laglighet och det finns tid kan du alltid be att få den skriftligt. Du blir inte kompis med din chef på det sättet och om ordern är olaglig så kan både du och din chef åtalas i efterhand.

I en krigssituation uppenbarar sig dock tillfällen då det är lämpligt att efter given order bekräfta den men sen utföra den i begränsad omfattning eller kanske inte alls. Allt beroende på situation. Det finns ingen mening med att slösa bort resurser i onödan.

Samvetsgrant är ett äldre ord för noggrant, har inget med någon samvetsprövning att göra.

Så nu kommer den söndercurlade GMU-generationen och gnäller för att befälen är elaka mot de små snöflingorna.

Hur vore det om du höll käften och lydde order? Vänskapligt samkväm kan man ta över en bärs på fritiden, men när uniformen är på så lyder man utan knot.

Nått är ju fel på dig..

Det fetstilta är väll en beskrivning på ett perfekt förband.


Det kan inte bero på att du var allmänt värdelös?

Sen finns det ju en hel del undantag från regeln och jag var ett undantag som ingen ens försökte ifrågasätta efter ett tag då jag hade kompetensen och viljan att få skiten att fungera oavsett om det gällde att lappa ihop ett fordon eller ett vapen så övningarna kunde fullföljas. Nu gjorde jag ju lumpen på ett litet ställe (Utö) och alldeles i slutet av 70-talet men jag "skapade ett läge som jag gillade" just bara genom att ifrågasätta och vara flexibel (även nattetid och på helger fast jag officiellt inte hade tjänst då).

Visst fanns det befäl som hatade mig till en början,,,,,,ända tills dom upptäckte att jag aldrig brydde mig och jag har vänner bland dom fortfarande. Disciplinen lämnade jag också därhän, dom fick helt enkelt bara finna sig i att vi spelade i samma lag och att jag aldrig titulerade dom ens en enda gång. Ang. att följa order, dom fick lära om, bara jag fick ett tidschema och en lista på vad som skulle användas så höll jag dom igång så länge nåt gick att laga. Okej, jag var inte utbildad vapenmek men verkstadsmek och det fanns både svarv och svets så det mesta gick ju att åtminstonde nödtorftigt lappa ihop så delar av övningarna inte behövde ställas in.

Ser folk man har att göra med att det finns ett intresse att lösa problem och vara allmänt hövlig så brukar resten lösa sig även om det inte sker enligt reglementet. Det är min erfarenhet.

Men snälla, så du menar att du ensam fick frångå hela reglementet ang hälsningsetikett gentemot militär förman?
Det är en strikt hierarki i militären, klarar man inte av det så ska man inte vara soldat.

Efter gröntjänsten, ja, vilket kan tyckas märkligt men är man på ett litet ställe så blir det lätt så. Tja eller blev kanske. Är man dessutom mångsysslare och kreativ så har ju alla nytta av att saker bara sker utan att nån behöver säga något och allt bara flyter på.

Jag vet att det låter som en skröna men jag har inte för vana att ljuga så varför skulle jag ljuga om just detta?

Till Teknikerns försvar så var det ju iofs inte ovanligt att t ex besättningen på flottans fartyg frångick reglementet vad gäller tilltal när man var till sjöss. Med 8 YOff och 14 värnpliktiga ombord på en patrullbåt så var de nog mer du med varandra än vad ett skytte- eller KJ-kompani var. Alltså, ju färre personer som ingår i "förbandet" ju mer familjärt blir tilltalet och stämningen.

Även om det mesta av TS kritik låter överdriven ligger det lite i det här ändå. Dagens (eller egentligen de senaste tre till fyra århundradenas) soldater är knappast "krigare" i samma bemärkelse som under tidigare epoker. Hur duktig man själv är på att strida spelar inte särskilt stor roll längre, i alla fall inte som konventionell soldat, utan man är mer av en kugge i ett enormt maskineri.

Detta kommer dock kanske att ändras, i takt med att moderna soldater får allt mer avancerad egen utrustning (personliga radior, datorer osv) som nog kommer göra att mer ansvar läggs på dem i framtiden istället för att nästan allt ska micro-manageas av olika sorters befäl.

UTÖ på den gamla goda tiden.

Verkstaden hade ett formidabelt helvete att hålla igång de gamla Centurionerna som stod där och allsköns gammal bråte ifrån de gamla 903orna till de väl slutkörda lastbilarna.
SAABmålen var fanimig ett under att ni lyckades hålla igång.

Fan, gubbarna på verkstaden var ju ena riktiga original och mångsysslare. Kan nog ha varit en intressant övning att som värnpliktig ha studerat den lilla delen av Sveriges FM.

Angående disciplinen på UTÖ så var den kanske inte Högvaktsmässig men vafan, personalen och de värnpliktiga stod ju på en ö tillsammans och skulle bara få skiten att fungera. Det blev nog lite som att jobba i en U-båt.
UTÖ var en egen del av det militära och Promillestigen samt Örnboet blev ett unikt ställe för diverse "blodiga" slag. Sista gången jag var där ute så hade till och med "Pysch" blivit gammal. Pysch var efterträdaren till den "paramilitäriska" föreståndaren som drev UTÖ innan.
Fan om jag kommer ihåg vad den gubben hette, Lindberg?

Tack för ditt inlägg "Teknikern", det blev en resa djävligt långt tillbaka i tiden.
Gamla gubbar och dess minnen.

"Paramilitären" hette Lidberg, efterträdare till min gamla chef Carefall. Verkstadschefen Z som alla kallade honom för då hans efternamn var Zetterlund dog för 3 år sen och vi hade kontakt in i det sista. Många nätter sov jag hos Zetterlunds när han och jag la skötar tillsammans och fiskade strömming.

Disciplinen hade vi helt enkelt inte tid med då vi var underbemannade och var tvungna att försöka hålla igång stället så övningarna kunde fungera som tänkt. Fritid, ja riktif "fritid" hade jag sällan för även om jag var ute och fiskade en hel del och dök bla. så var radion alltid med och påslagen. Detta var ju i slutet av 70-talet och mycket konstigt hände därute, det hände tom. flera gånger att jag inte fick åka ut på havet obeväpnad så "drivankaret" som alla trodde att jutesäcken var innehöll inte bara bojen och sänkena. Sånt nämndes aldrig.