Hur kan min hjärna räkna ut avstånd?

Om jag lyser med en ficklampa mot en vägg som befinner sig fyra meter bort, så kan ju min hjärna få mig att uppfatta avståndet till just fyra meter på ett ungefär.

Hur kan min hjärna veta hur långt ljuset har färdats innan det registreras av mina ögon och på det sättet bedöma avståndet?

Det kan den inte. Du måste vänta på att informationen nått hjärnan och bearbetats på en massa sätt.

Sen finns det ju spatialt minne också, om du sett väggen innan och sen stänger av lampan kan du orientera dig med hjälp av det. Det är så jag hittar hem på fyllan i skogen

Avståndsbedömning sker snabbt och automatiskt när du tittat på något med båda ögonen. Skillnaden mellan de två bilderna berättar för hjärnan hur långt bort föremålet är. Fenomenet kallas parallax: http://en.wikipedia.org/wiki/Parallax
Om du tittar med bara ena ögat, kan det vara svårare att bedöma avståndet. Men om du rör på huvudet, får hjärnan ändå de nödvändiga synvinklarna, och kan räkna ut var saker befinner sig jämfört med varandra. Syn- och andra sinnesintryck används för att bygga upp och uppdatera en tredimensionell modell av omvärlden i hjärnan. Det är upp emot denna modell som all tankeverksamhet och alla rörelser avmäts, och om modellen är felaktig eller ofullständig kan du till exempel uppleva att saker dyker upp "från ingenstans". Eller känslan när du till exempel lyfter en tom kartong du trodde var full, eller när det var det andra tåget som rörde på sig och inte ditt.

Instämmer i ovanstående, men undrar om någon har en bra förklaring till nedanstående:

Någon gång ibland spelar jag tennis med en man som är helt blind på ena ögat sedan tjugo år (han har porslinsöga).

Han spelar tennis på hyfsat hög nivå och har inga problem att bedöma avståndet till bollen i snabba och aviga situationer.

Ishockeyspelaren Mattias Weinhandl fick tidigt i sin karriär en klubba i ögat och efter den händelsen hade han bara ledsyn på det ögat. Ändå kunde han spela hockey i absolut världsklass i många år, vilket ställer ytterst höga krav på exakt avståndsbedömning på föremål som rör sig snabbt.

Kan det finnas någon annan mekanism som gör det möjligt för människan att bestämma avståndet trots att man bara har ett öga? Eller är det så att dessa personer har lärt upp sig medan de fortfarande hade full syn och därefter lever på erfarenhet?

ett annat exempel på det är ugglan, vars ögon är fixerade och därmed inte heller kan fokusera stereoskopiskt.. vilket förstås leder till det särpräglade beteendet där den rör huvudet i cirklar istället.

Svaret finns i inlägget du citerar: "Om du tittar med bara ena ögat, kan det vara svårare att bedöma avståndet. Men om du rör på huvudet, får hjärnan ändå de nödvändiga synvinklarna, och kan räkna ut var saker befinner sig jämfört med varandra."

Det behövs alltså inte två ögon för att hjärnan ska ha en parallax.

Det kan man lätt prova själv, tycker jag, genom att blunda med ena ögat när man tittar på saker. Inte försvinner djupet för det!

Tack för era svar. då förstår jag lite bättre hur det hänger ihop.

Det verkar ju vara väldigt mycket information som hjärnan måste bearbeta. Ljusstyrka, skuggor, färgnyanser o.s.v.

Är hjärnans felmarginal densamma på stora avstånd som på korta mätt i procent? Eller blir felmarginalen större med avståndet?

(Observera att jag menar avståndet till en skog på andra sidan sjön t.ex. Inte avstånd till solen, månen eller stjärnor som är omöjligt att avståndsbedöma med blotta ögat).

Ugglor använder hörseln för att hitta byten. De har öronen assymetriskt utplacerade i ansiktet, och framsidan av skallen och de parabolformade fjädrarna funkar som en riktmikrofon. Det är därför de rör på huvudet, för att fastställa exakt var ett visst ljud kommer ifrån. Men principen är densamma som vi använder för att bedöma avstånd med synen, hjärnan jämför intrycken från två källor som sitter lite isär och bedömer därefter hur långt bort det vi ser eller hör är baserat på tidigare erfarenheter.

Ännu en ledtråd för hjärnan, som jag glömde bort i mitt tidigare inlägg, är fokusdjupet. Fokuserar du ögat på något som ligger nära, blir det som är långt bort suddigt - och tvärt om.
I sportexemplen som du nämnde är också bollens/puckens storlek känd, så hur stor den ser ut berättar hur långt borta den är. Parallax genom rörelse får man nog också lätt i båda sporterna.

Det är precis därför vi har två ögon.
Hjärnan kan triangulera fram avstånd pga avståndet mellan våra ögon.
Är man blind på ena ögat kan man inte bedöma avstånd.

Det blir ändå en fördel för oss att ha två ögon.