Citat:
Ursprungligen postat av
Elliotxz
Jag kan börja med att jag under en längre tid mått jävligt dåligt av dessa förbannade jävla tankar om vem jag egentligen är. Dessa tankar, bla tvångstankar och massa andra sjuka saker jag ibland kan komma att tänka på (som jag inte alls vill tänka på, jag blir riktigt arg när det kommer upp i mitt huvud) kom när jag började gymma rätt så seriös för cirkus 8-9 månader sen. Har testosteron något med detta att göra? Har alltid varit rätt så självsäker inom VISSA saker, har varit rätt så populär bland tjejerna men varit väldigt blyg, så jag vet att jag ser någorlunda bra ut, känner empati för folk och förstår varför dom är ledsna, men har väldigt svårt att bli ledsen själv. Ett exempel var när min klasskompis dog, jag var inte direkt ledsen, medans dom andra grät ihjäl sig men jag var väldigt chockad och kunde inte förstå att hon var borta, spydde tex när jag fick reda på det. Jag kan ibland också tänka på hur jävla hemskt det kommer bli när mina föräldrar går bort.
Det är inget konstigt. Jag var inte heller ledsen när min klasskompis dog när jag gick på gymnasiet. Detta nog främst för att jag inte kände honom så väl, eftersom jag bytt klass och bara gått något över ett år i den. Det var folk (främst tjejer) som grät när kistan sänktes i marken, men jag kände inget. Sen kan jag i dag bli lite sentimental när jag tänkte på hur han dog. Han körde sin (snabba) bil in i ett träd och dog. Han precis som jag körde alltid som "en galning", men han dog ung och slapp all skit som kom efter.
Edit: Läste nu att du spydde så du blev nog ganska berörd. Sorg kan kanske visa sig på olika sätt. Jag fick t.ex. höra att jag verkade väldigt "kall" på min mormors begravning, men jag spydde efteråt.
Citat:
Jag går dagligen, notera DAGLIGEN runt och funderar på allt jävla skit som jag väldigt plötsligt börjat blivit tyngd av varje dag, och är väldigt orolig och ledsen pga av detta. Jag har diagnosen ADD och går inte på någon medicinering, gjorde förr och mycket blev bättre men slutade av personliga anledningar.
Du är kanske på väg in i någon sorts depression?
Citat:
Jag kan vara riktigt svinig ibland, tex mot mina bröder (var mycket så när vi var mindre också) och jag kan bli riktigt arg och brukade ofta slåss med mina bröder när vi va mindre. Folk brukar tycka att jag är väldigt rolig ofta och jag är när jag är bland folk ofta på rätt så gott humör..
Jag var väldigt elak mot min bror som liten. Sen slogs vi konstant under uppväxten. Det är nog inget ovanligt... Folk tycker ofta jag är rolig också. Det är inget negativt.
Citat:
När jag var mindre var jag VÄLDIGT känslig, var någorlunda mobbad(?), eller kanske utanför är ett bättre ord, ända sen dagis och kunde tex bli ledsen om någon sa något taskigt på skoj och lite sånt. Jag kan ibland fortfarande känna mig lite utanför, fast jag nog egentligen inte är det.
Jag tog aldrig åt mig av elaka saker vissa sa till mig i skolan, typ öknamn och annat. Kände inget alls... Det var i yngre ålder.
Citat:
Jag tycker kärlek är det underbaraste som finns, får väldigt ofta såkallade ''instant crush'' när jag är borta någonstans och ser vackra underbara tjejer, och mår sedan väldigt dåligt av att åka iväg och veta att jag aldrig mer kommer att få se dom igen och sånna saker. Så på känslofronten, jag har väldigt mycket känslor annars. Hatar att vara singel och vill mer än något annat ha ett förhållande.
Det här är några saker jag kommer på nu, vet att de blev mycket endå men men..
Jag tror det är vanligt. Förr brukade jag också se någon tjej jag "borde" ha talat med men inte gjorde det. Sen kändes som en missad chans när hon gick. Tror den känslan är vanlig.
