Det känns liite som att jag har kommit in i ett stadie att jag är kär i kärleken och inte i personen. Personen jag dejtar har varit min partner för ca ett och ett halvt år sedan ( extremt dumt redan där ). När vi umgicks, så kändes allt som det gjorde förr och vi fortsatte träffas. Vårt förhållande som vi hade slutade med att hon var en idiot, vilket hon idag inser själv.
Jag anser inte att jag är något som hon bara har för att. Jag har denna tjejen så tajt runt mitt finger, så att jag skulle behöva kapa av hela armen för att få släpp på henne. Jag är tydligen allt i hennes ögon och blabla men jag vet inte riktigt vad jag känner själv... Hon är yngre och jag tror jag vill ha en tjej i min egna ålder eller ädlre. Allt är kul och toppen när vi är med varandra men när vi inte är det, så känner jag lite som att '' nah asså jag bryr mig egentligen inte om ifall jag träffar henne eller inte ''.
Vi har inte inlett ett förhållande än eftersom jag sagt att jag inte vet vad jag känner än.
Jag kan göra detta till en halv bibel. Är det något istället som jag missat eller ni undrar över, så fråga och jag svarar på det direkt.
Grejen är den att min magkänsla säger nej precis i denna stund men när jag är med henne, så säger den ja. Förvirrad som fan. Är inte rädd att vara singel.
Känns också som att jag vill dejta fler folk och träffa nya människor nu när det är sommar och inte binda mig med något gammalt, utan testa på nytt för att kunna jämföra.
