Anorektisk tjej?

Jag har börjat fundera över om jag eventuellt lider av en ätstörning. Är dock inte säker och tänkte därför se vad ni här anser.
Till att börja med kan jag berätta att jag var ganska "tjock" för ca 2-3 år sedan. Jag vägde som mest 66 kg och var 1,64 ungefär. Jag tog tag i det och började äta mindre och hälsosammare, minska på sockret, träna och powerwalka varje dag.
På några månader, kanske 3-4, hade jag gått ner till att väga 60 kg. När jag flyttade fortsatte jag att träna, fast nu ännu hårdare. Nästintill varje dag och gick ner till ca 55 kg på ett par månader. Så på drygt ett hår hade jag gått ner 10 kg ungefär. Jag var dock inte nöjd med min kropp för det. Kände mig större än alla andra.
Kan tillägga att jag blivit mobbad under hela min skolgång för att de ansett att jag varit tjock vilket tärt på mig en hel del.

Nu är situationen så att jag blir mätt på minsta lilla..ett halvt äpple och jag är mätt. Äter nästan aldrig upp mina portioner och det känns som att det bara blir värre och värre. Det här har pågått seriöst nu under 3 månader kanske. Jag känner oftast inte aptit, tänker hela tiden på hur min kropp blir fetare och fetare och då klarar jag inte att äta. Dock måste jag äta när min familj, åtminstone mamma, är hemma. Middag, frukost och lunch dvs. Annars skulle hon garanterat skicka mig till psykolog eller något. Dock anser hon att mina matvanor är galna och att hon är rädd för att jag håller på att bli anorektiker. När hon säger sådant blir jag nästan arg, låter bli att vara och känner ingen aptit. När jag är ensam hemma, en hel dag tex..så äter jag ett halvt knäckebröd ungefär och inget mer. Äter inte när ingen är hemma för då tvingas jag inte. Jag ser mig själv som överviktig, det jag ser i spegeln är bara fett. Just nu väger jag strax under 55kg och är 1,64 Cm lång. Ibland om jag ätit mer än vanligt, två slevar köttfärssås istället för en exempelvis så mår jag illa och vill tvinga upp det igen. Straffa mig själv i princip. Sedan äter jag inte på ett bra tag.

Så vad säger ni..?

Solklart exempel på ätstörning.
Låter som att du lider utav anorexia.
http://www.psykologitest.se/anorexia.php

Man måste inte se ut som ett benrangel för att lida av anorexia, men jag råder dig att
ta hjälp innan det är försent. För förr eller senare kommer du att sluta som ett benrangel om du
fortsätter som du gör.

Du har ångest över att "äta".
Du kompenserar genom att träna.
Antar att du också kastar upp mat?
Hetsäter du?

Du har i alla fall helt klart en ätstörning.
Sök hjälp, tro mig. En ätstörning tar över och förstör ditt liv.
Prata med din mamma om det!

Går du ner i vikt för tillfället? Gör du det så har du problem, och du behöver skaffa hjälp innan det går för långt! Alltid bäst och lättast att lösa problemen så fort dom uppstår.

Jag tycker iallafall att ett bra mått på sin vikt är sin längd minus en meter, Alltså Är du 160 så kan du väga 60kg, 180cm så 80kg, dock beror det ju helt och hållet på vad man är för person.

Vad som från början var ett sunt tänkande har gått över till något osunt, om vi säger så. Du börjar med att äta nyttigt till att gå till att inte känna någon hunger, inte njuta av maten och sedan tänka "jag blir tjock" eller "jag förtjänar inte detta".

Tycker absolut att du ska vända dig till en professionell, en kurator och kanske även en kostrådgivare? Så du inte hamnar för djupt och slutar äta helt. I nuläget verkar det vara tack vare din mamma som du faktist äter, för att du inte vill oroa henne mer.

Det är inte snyggt och framförallt inte hälsosamt att vara för smal (eller för fet för den delen) utan man ska träna och äta rätt för att må bra. Det är hela grejen! Allt sitter i ditt psyke, hur smal du än blir så kommer du inte bli lyckligare, fast du försöker intala dig det. Det är på tiden att du börjar älska dig själv och ta itu med det verkliga problemet - det psykiska! De som mobbat dig och intalat dig att du inte duger. Har själv gått till psykolog i över ett år under tonåren och det stärkte mig något så otroligt. Rekommenderar dig detsamma, utan tvekan

Ja, även ifall du kan verka normalviktig i andras ögon så låter det på din beskrivning som du har utvecklat ett ohälsosamt beteende till mat och träning. Jag har själv haft anorexia kombinerat med hysterisk träning och besatthet av att äta rent = ortorexi.

Jag känner igen mig på varande punkt. Även ifall det tar emot så försök få upp aptiten och äta mer även ifall det tar emot. Ta lite i taget, i början får man tvinga i sig lite mer bara för att kunna bryta mönstret. Ta en matsked mer mat och när du känner att du klarar det så ökar du tills det blir en normal portion. Varken för mycket eller för lite. Det tar ett tag innan magen vänjer sig för normala portioner igen men ge inte upp. Sen föreslår jag att du pratar med någon och kanske kan få ångestdämpande ifall du känner panik och ångest efter att du har käkat.

Fortsätter du din träning samtidigt som du äter mer så kommer du må bättre. Kom ihåg att om du äter lika mycket som du tränar bort så behöver du inte vara rädd för att bli tjock "igen" Inte för att jag räknar det som tjock. Lagom mycket mat och lagom mycket träning! Du har gått ner 10 kg och det är skitbra jobbat. Försök hålla dig på den vikten genom att äta bra och träna så går du varken upp eller ner och folk (oroliga föräldrar) sluta tjafsa.

Kram på dig

Lägg upp en bild på dig (ja kroppen, du kan censurera ansiktet eller inte ha med det) så kan vi avgöra. Utan bild kan det vara rätt svårt att svara på frågan

Låter helt klart som att du håller på att skapa eller redan har en ätstörning. Speciellt när du nämner att du stöter upp maten igen eller straffar dig själv.
Att inte vara hungrig eller att ha minskad aptit vissa dagar är inte så ovanligt. Det kanske bara inte passar dig att äta frukost, lunch, middag varje dag. Om måltiderna ligger för nära så kanske du hinner skapa tillräckligt med aptit imellan måltiderna. Och att du känner sånt måste till dom kostvanorna när du äter med dig mor kanske skrämmer bort aptiten ännu mer.
Testa fokusera och hitta när du är som hungrigast och försök kompensera vid dom tillfällena.
Finns ju massvis med dieter, du kanske inte har hittat vad som passar just din kropp bäst än. (5:2, leangains etc)

Tränar du för att du gillar det, ger dig en snyggare och hälsosammare kropp eller endast för att gå ner i vikt?

Hur som helst är ju mönstret att du vill träna mycket något positivt och något att ta vara på att du har sån vilja och drivkraft till att träna! Ta vara på den motivationen och försök att inse vad faktiskt mat är, bränsle för kroppen. Med sådan vilja borde det inte vara några problem att få en väldigt fin kropp. Sluta tänk så mycket på kilon då det kan vara väldigt missvisande vid så pass mycket träning och motion. Muskler väger mer än fett. Och att ha en kropp på 60 kilo med väldigt lite kroppsfett vs en kropp på 60 kilo som bara suttit framför tvn hela sitt liv är en jävla skillnad.
Tänk också på att om du tappar för mycket vikt så försvinner kvinnans fina former, bröst och rumpa. Och ett benrangel är inte attraktivt.

Det är nog en ätstörning ja, huruvida det är en ätstörning avgörs av dina tankar och känslor, inte av vad som står på vågen.

Ta kontakt med någon professionell så fort som möjligt, ätstörningar som går för långt leder väldigt ofta till hemska konsekvenser, väldigt dålig relation till närstående och i många fall självmord eller död pga underätande.

Det är möjligt att ha en sund kropp utan att fokusera överdrivet mycket på vikten. Jag tror personligen att dagens ätstörningar beror mycket på de lockelser vi ständigt utsätts för, det finns skitmat, godis och skräp överallt och därför känner man ett behov av total kontroll. Lär dig gilla bra mat du lagar själv. Bra mat ger en sund kropp och en glad person.

Ja, för det sitter ju i kroppen...