Varför skamligt att inte ha ett liv

Jag utgick ifrån att det var oempatiskt att parasitera på planeten. Det jag ville komma fram till är att det bara är vi människor som använder oss av begreppet empati och värdesätter det, att jorden kanske inte lider av vårat parasiterande, den är oberoende av vilket skick den befinner sig i och är därför oantastlig. Vi empatiserar med något som inte berörs av vår empati. Men jag kanske bara svamlar

Du har rätt i övrigt, att man inte behöver uttrycka en ovilja emot något för att någon annan ska kunna empatisera, my bad!

Hade du accepterat tillvaron så hade du inte behövs söka trygghet genom yttre omständigheter. Vad bygger rädslan på? En spåkula i ditt huvud som säger att det här kommer att ske om du inte gör det här. Problemet är bara att allt är en fantasi.

Ser du inte att anledningen till att du är irriterad på de som lever fattig är därför att du jämför dig med dem? Hade du inte jämfört dig med dem så hade du inte varit irriterad. Detta är bara onödigt lidande skapat av ditt ego. Och vem vill lida? Ingen, vi vill alla vara lyckliga.

Mänskligt vet jag inte. Vad spelar det för roll? Jag är inte den som bestämmer vad som är mänskligt eller inte. Jag personligen ser ingen poäng i att jämföra mig med andra. Det skapar bara lidande.

Dom kanske menar att man ska döda någon?

"Skaffa ett liv", det är ju självklart vad det betyder!

För det första så kan man inte ha något som man är, vem är du om inte liv? Utan liv kan du inte vara.

För det andra, de som säger: "Skaffa dig ett liv", lever i den "mätbara" världen och är totalt vilse i vem eller vad de egentligen är. De känner sig "mer" ju mer de äger och ju högre status de har. Dessa människor tror att livet är en tävling där den som har mest när den dör, vinner. Ett mycket oansvarigt sätt att leva på, men de vet inte bättre då de föddes till ett sjukt system. Världen vi lever i idag, är sjuk. Räcker med att se sig omkring för att förstå att majoriteten av människor är totalt nedsläckta i blicken, man skulle vilja säga att de är levande döda, bortkopplade från vad eller vem de egentligen är.

Vi är alla samma sak, liv, medvetande, människor, det betyder att ingen kan vara "mer" än någon annan och ingen kan skaffa sig ett liv eftersom alla som är, är liv, utan liv kan det inte vara.

Med det sagt så kan vi heller inte dö i den bemärkelsen. Vi kan inte bli av med något som vi är, vi kan bara bli av med något som vi har. Kroppen har vi, den blir vi av med, men den vi är, är alltid och har alltid varit.

Hur ska man uppnå en högre mening med livet? Att överkomma att inte bara vara en kugge i systemet som tillslut kommer att nötas ner och bytas ut.