Det här är min första tripprapport, och det här är en händelse som hände under förra året. Har tidigare skrivit om händelsen i den stora tråden om DMT men beslutade mig nu för att skriva en tripprapport.
Jag visste att en kabbe heroin skulle landa i mina händer någon dag i veckan, och att även 200 mg DMT skulle göra det. Heroinet var det jag längtade efter, men jag var glad att ha tillgång till DMT för första gången ever, och skulle röka det vid något välplanerat tillfälle.
Jag och min polare var ivriga. Vi hade fått ett paket! Vi hoppades innerligt att det skulle vara heroin så vi kunde avnjuta en kväll med att nodda och bara må bra, som vi inte hade gjort på några veckor. Med brevet i handen rusade vi tillbaka till studentkorridorsrummet från brevlådan och kollade på frimärket. Det var USAs flagga. Jag tyckte mig minnas att det var DMT:t som var beställt från USA, och att smacket skulle komma från ett annat land. Eller? Jag förträngde snabbt den tanken på grund utav att det alldeles för stora hoppet tog över.
Vi slet upp förpackningen och i den lilla förpackningen finns en beige-aktigt pulver. YES! HEROINET ÄR HÄR. Vi visste att DMT i kristallform nog inte skulle vara så pulveriserat, och vi visste att det inte heller löser sig i vatten, Jag tog lite pulver i skeden och hällde på vatten. Smacket löser sig inte. Vi eldade och då hände det kanske eventuellt något... Men det ser ju på alla sätt ut som heroin, tänkte vi, och det kanske är brunt trots att de sa att det skulle vara vitt.
Så typiskt att verkligen förtränga all fakta som pekar emot det man vill att det ska vara.
Men syran åker fram för att vi skulle lösa vårt bruna heroin, trots att det skulle vart vitt, och allt löser sig och blir en gyllene lösning.
Jag sa till min kompis att inte förbereda sin dos innan jag testat styrkan och så. Jag var helt exalterad över att äntligen få känna känslan av den varma, gosiga knarkfilten som omsluter ens själ, och se verkligheten dimma bort och bara få vara nöjd. För det är så jag bäst skulle beskriva känslan av att vara hög på heroin. Man är bara så förbannat nöjd.
Jag satte nålen mot huden, och tänkte att det borde vara chill att skjuta in det rätt fort eftersom jag enbart uppskattningsvis hade 30 mg i lösningen.
Jag skjuter, och tar ut nålen. Inget händer. Under en sekund hinner jag bli glad över att det är heroin och att jag bara behöver ta mer för en underbar kväll. Men så börjar luften krylla ihop sig och jag inser att det här är inte heroin. Jag blir livrädd men hinner inte tänka något mer innan jag var alltet och ingenting och fanns överallt och ingenstans. Jag säger till min vän: "Det här är inte heroin".
Kamraten sitter där, och ser lite oroad och besviken ut, och frågar hur jag mår. Jag vet inte vad jag svarar.
Jag lägger mig i sängen och har den coolaste trippen jag någonsin varit med om. Tid kan ta upp plats, känslor har materia och universum delas upp i många olika klossar, som hela tiden byter plats med varandra, och växer och krymper i storlek. Jag själv är splittrad i miljoner bitar, sådana där små klossar vill säga, fast mycket mindre än allt annat. Var alla små bitar av mig är utspridda, det vet jag inte riktigt, men det ser ut som att det följer ett mönster som snart ska leda till att alla klossar då och då ska återkomma till sin rätta plats och att då verkligenheten ska vara ett helt pussel igen, men just nu är pusselbitarna inte i ordning.
Jag är egentligen lite orolig, för jag har ingen aning om när det ska gå över, om det är farligt, ifall det kan lösa sig helt eller om jag kanske fått i mig massa små kristallpariklar, men trots det mår jag inte dåligt. Jag tycker att allt är väldigt coolt, men det är synd att jag inte kunde njuta av det mer.
Jag frågar min kompis om denne kan googla när allt borde gå över, och jag får svaret 5-20 min om det röks. Om jag minns rätt så var jag tillbaka på jorden efter 10 min, men jag är inte helt säker. Det jag är säker på är iallafall att efter 30 minuter så är jag helt normal igen.
Jag trodde aldrig att min första upplevelse utav DMT skulle bli såhär. Jag hade föreställt mig att jag skulle röka det och se hallisar med en lugn sitter i ett mysigt rum. Jag hade till och med tidigare sagt att jag inte vill testa skjuta dmt... (Konstigt nog, eftersom jag skjutit det mesta jag provat) Men ja, så blev det en full dos i venen och en överraskande tripp, utan att ens vara säker på om det är ofarligt eller inte.
Jag tror att jag vill prova det här igen någon gång, men först ska jag prova att röka det. Jag kan tänkta mig att det här kan bli en sjukt cool upplevelse om man är förberedd på vad som ska hända.
Jag visste att en kabbe heroin skulle landa i mina händer någon dag i veckan, och att även 200 mg DMT skulle göra det. Heroinet var det jag längtade efter, men jag var glad att ha tillgång till DMT för första gången ever, och skulle röka det vid något välplanerat tillfälle.
Jag och min polare var ivriga. Vi hade fått ett paket! Vi hoppades innerligt att det skulle vara heroin så vi kunde avnjuta en kväll med att nodda och bara må bra, som vi inte hade gjort på några veckor. Med brevet i handen rusade vi tillbaka till studentkorridorsrummet från brevlådan och kollade på frimärket. Det var USAs flagga. Jag tyckte mig minnas att det var DMT:t som var beställt från USA, och att smacket skulle komma från ett annat land. Eller? Jag förträngde snabbt den tanken på grund utav att det alldeles för stora hoppet tog över.
Vi slet upp förpackningen och i den lilla förpackningen finns en beige-aktigt pulver. YES! HEROINET ÄR HÄR. Vi visste att DMT i kristallform nog inte skulle vara så pulveriserat, och vi visste att det inte heller löser sig i vatten, Jag tog lite pulver i skeden och hällde på vatten. Smacket löser sig inte. Vi eldade och då hände det kanske eventuellt något... Men det ser ju på alla sätt ut som heroin, tänkte vi, och det kanske är brunt trots att de sa att det skulle vara vitt.
Så typiskt att verkligen förtränga all fakta som pekar emot det man vill att det ska vara.
Men syran åker fram för att vi skulle lösa vårt bruna heroin, trots att det skulle vart vitt, och allt löser sig och blir en gyllene lösning.
Jag sa till min kompis att inte förbereda sin dos innan jag testat styrkan och så. Jag var helt exalterad över att äntligen få känna känslan av den varma, gosiga knarkfilten som omsluter ens själ, och se verkligheten dimma bort och bara få vara nöjd. För det är så jag bäst skulle beskriva känslan av att vara hög på heroin. Man är bara så förbannat nöjd.
Jag satte nålen mot huden, och tänkte att det borde vara chill att skjuta in det rätt fort eftersom jag enbart uppskattningsvis hade 30 mg i lösningen.
Jag skjuter, och tar ut nålen. Inget händer. Under en sekund hinner jag bli glad över att det är heroin och att jag bara behöver ta mer för en underbar kväll. Men så börjar luften krylla ihop sig och jag inser att det här är inte heroin. Jag blir livrädd men hinner inte tänka något mer innan jag var alltet och ingenting och fanns överallt och ingenstans. Jag säger till min vän: "Det här är inte heroin".
Kamraten sitter där, och ser lite oroad och besviken ut, och frågar hur jag mår. Jag vet inte vad jag svarar.
Jag lägger mig i sängen och har den coolaste trippen jag någonsin varit med om. Tid kan ta upp plats, känslor har materia och universum delas upp i många olika klossar, som hela tiden byter plats med varandra, och växer och krymper i storlek. Jag själv är splittrad i miljoner bitar, sådana där små klossar vill säga, fast mycket mindre än allt annat. Var alla små bitar av mig är utspridda, det vet jag inte riktigt, men det ser ut som att det följer ett mönster som snart ska leda till att alla klossar då och då ska återkomma till sin rätta plats och att då verkligenheten ska vara ett helt pussel igen, men just nu är pusselbitarna inte i ordning.
Jag är egentligen lite orolig, för jag har ingen aning om när det ska gå över, om det är farligt, ifall det kan lösa sig helt eller om jag kanske fått i mig massa små kristallpariklar, men trots det mår jag inte dåligt. Jag tycker att allt är väldigt coolt, men det är synd att jag inte kunde njuta av det mer.
Jag frågar min kompis om denne kan googla när allt borde gå över, och jag får svaret 5-20 min om det röks. Om jag minns rätt så var jag tillbaka på jorden efter 10 min, men jag är inte helt säker. Det jag är säker på är iallafall att efter 30 minuter så är jag helt normal igen.
Jag trodde aldrig att min första upplevelse utav DMT skulle bli såhär. Jag hade föreställt mig att jag skulle röka det och se hallisar med en lugn sitter i ett mysigt rum. Jag hade till och med tidigare sagt att jag inte vill testa skjuta dmt... (Konstigt nog, eftersom jag skjutit det mesta jag provat) Men ja, så blev det en full dos i venen och en överraskande tripp, utan att ens vara säker på om det är ofarligt eller inte.
Jag tror att jag vill prova det här igen någon gång, men först ska jag prova att röka det. Jag kan tänkta mig att det här kan bli en sjukt cool upplevelse om man är förberedd på vad som ska hända.
