Lyssnade, med skepsis på förhand, till Benjamins premiär av Sommar i P1.
Men den var tydlig. Och med empati, så inser man att han har haft (och jag påstår, har ännu) en jävla ryggsäck. Tentakler att ständigt känna av med och en i princip omöjlig uppgift, att bli helt omtyckt. Eller såhär; -
slippa bli Så jävla illa omtyckt utan fog för det.
Kände för honom i det hotfulla programmet med Arga Snickaren. Jag hade gjort något som jag hade fått ångra med den där jävla Anders. Och Benjamin ger ju tydlig info om att detta är inte tillgjord teater. Det vi ser. Så är det. Anders mobbar hårt.
Vidare. Hans föräldrar.
Mamma: Hon borde tidigt i livet hindrat honom hans känsla av att ta ansvar. Men.
Hon t o m uppmuntrade.
Pappa: Är så dum i hela huvudet att jag är glad över att han har avsagt sig sitt Svenska medborgarskap. Management by fear och Dolce & Gabbana är en kärnfull beskrivning av latinot.
För mig är han inte ens en riktig italienare. En rakvattenstinkande tvångsmässig latino. Turk.
Nej fan. Benjamin Ingrosso har en tid kvar innan hela han blir helt stabil. Och frid och en hemkomst unnar jag honom naturligtvis.