Varför verkar feminister så sura?

Tycker man alltid hemskt synd om sig själv är det lätt att hitta saker som kan göda den världsbilden eftersom det inte är en rosafluffig dörmvärld som vi lever i. Ska du fiska sympatier när du sitter där och känner dig lite förtryckt och som att det är hemskt synd om dig själv så går det givetvis inte att vara glad, hur mycket sympatier får man då? Nä inga så då får man vara sur och det där blir till sist en livsstil för feminister uppenbarligen.

Kärringar har alltid haft nåt att klaga och gnälla på, det sitter i generna.
Sånt gör ingen glad.

Det är ju bekvämt att kunna skylla sina misslyckanden på "strukturer".

Sedan tror jag inte att feminister är sura för att de är feminister, utan att de sökte sig till feminismen eftersom de var sura och bittra från första början. Ni vet den där typen av kvinna/tjej som alltid låter anklagande, alltid känner sig förorättad och alltid uppträder ohyfsat och har en aggressiv, anklagande ton. Surkärringar, helt enkelt. Är man en sådan så kan ju feminismen fungera som en ventil och legitimering för ens bitterhet.

Jag tror att dessa kvinnor skulle bli mycket lyckligare om de sminkade sig, klädde upp sig och gjorde sitt bästa som kvinnor. Det skulle kanske ge dem uppskattning och den självförtroendeboost som de behöver.

Dem får säkert inte så mycket dirre så e väl drf

Jag tror det finns sura personer i alla ideologier om det så gäller feminism, liberalism, socialism etc. Tror inte feminister är specifikt arga. Har träffat feminister har varit jävligt trevliga individer.

Feminister är arga för att vanliga människor ofta inte accepterar deras bisarra idéer om hur verkligheten är beskaffad. Istället för att inse att de har fel går de runt och är sura över att alla andra människor är "fel" och upprätthåller de (fiktiva) strukturer som de inbillar sig förtrycker alla kvinnor.

Att bittra eller arga personer dras till ideologier baserade på gruppressentiment är ju knappast något nytt fenomen, den totalitära ideologin erbjuder ett ramverk varifrån man kan projicera sina egna tillkortakommanden på upplevda externa fiender. Nassar och kommunister är ofta sura de med.

En markant skillnad är dock att nassar inte sprang omkring och bölade i tredje riket, kommunisterna surade inte i sovjet men i det statsfeministiska Sverige anno 2014 så surar feministerna för fullt.

Ganska pricksäker observering, de extrema feministerna är ofta riktiga jävla bitterfittor. Frågan är om det är bitterheten som leder till feminism, eller om feminismens hjärntvätt gör de bittra. Jag gissar på en kombination, och det är inte män de är bittra på egentligen. Det är de andra kvinnorna som männen valt istället för feministen ifråga som hon egentligen är bitter på, men det kommer hon aldrig erkänna. Hjärntvätten stärker bitterheten och hetsar fram hatet i feministen.

De var väl inte söndercurlade och bortskämda på den tiden, svenska feminister verkar ju i en privilegierad kontext av betydligt större välstånd och jämlikhet och måste således navelskåda och ångestrunka kring imaginära oförrätter för att bortförklara sina egna brister. Det är egentligen ganska komiskt att feministerna upplever sig vara i underläge när de faktiskt fått så starkt gehör för sin destruktiva ideologi. Anhängare av NSDAP och Sovjetunionens kommunistiska parti lär som du säger inte ha bölat över hur förtryckta de var när de väl hade tagit makten, då var det friskt framåt, might is right och världsherravälde som stod på dagordningen. Jag tänkte dock mer på dagens nynassar, AFA-iter och commies. De har naturligtvis inte fått samma politiska gehör som feminazisterna, men det är nog i stort samma personlighetstyp som dras dit.

Den f.d. radikalfeministen Susanna Pettersson skrev nyligen en reflektion om psykologin bakom gnällfeministerna som det ligger mycket i, att dessa trasiga människors förvirrade uppfattningar bereds så oerhört stort utrymme i det här landet är skrämmande: http://tenebrism.wordpress.com/2014/02/13/fran-radikal-till-liberal-en-feministisk-resa/

Håller inte med om att alla feminister är bittra, - de flesta har ett liv bortom feminismen och det upplevda förtrycket. Därtill visar sig många självutnämnda feminister ofta vara ganska dåligt insatta i genusvetenskap o.dyl. när de väl hamnar i en diskussion som går bortom de tomma plattityder som vi matas med vareviga dag. Precis som med många andra populära ideologier är det en lite klick som är drivande för ideologin, medan resten kopierar deras åsikter och retorik i tron om att man härmed framstår som politiskt medveten.

En del feminister som framstår som arga och bittra har förmodligen lyssnat på någon annan creddig, arg och bitter feminist och helt enkelt tagit efter vad denne har sagt. De flesta feminister jag känner är fullt normala och trevliga personer, även om en del blir väldigt aggressiva vid minsta antydan till kritik mot deras älsklingsideologi.

F.öv. är surhet och bitterhet snarare symptomatiskt för svenskar i allmänhet, och vänsterfolk (större delen av väljarkåren) i synnerhet.

Givetvis blir du inte bitter och hatiskt bara för att du som 14åring går i en av Ung Vänsters demonstrationer. Men feminismen som ideologi tycks förespråka en livsstil för aktivisterna där de ständigt skall upptäcka olika sätt på vilka de som kvinnor dagligen kränks av allt och alla. En sådan "medvetenhet" skapar i längden inga leenden.

Där skiljer sig manliga feminister. De strävar ju inte efter att hela tiden bekräfta bilden av sig själva som nedtryckta. Kända manliga feminister som Göran Lindberg verkar tvärtom jobba hårt för att kunna maximera njutningen i vardagen.