Oansvarig och barnslig far.

Hej flashback!
Min syster har en ätstörning som är ganska svår. Det kom i samma veva som jag flyttade hemifrån.
Min syster får ångest och panikattacker efter hon ätit. Hon har slagit sönder halva sin garderob, skriker gråter, är deprimerad, blivit lämnad ut av de flesta av sina vänner. Hennes "vänner" dumpar eller dissar hon i sista sekunden. I försvar kommer deras föräldrar med ursäkter som dom druckit vin, inte har tid att skjutsa på sina döttrar, då min mor svarar med att hon kan skjutsa men det kommer inte ens på fråga. 3-4 dagar i veckan är hon på BUP (barn och ungdomspsyk)

Samtidigt så har många ut av mina vänner börjat dryga sig mot mig. Dom kommer med ursäkter för att dom inte kan eller orkar träffa mig samtidigt som dom känner till både min och min familjs situation.
Jag har som sagt flyttat hemifrån sen ett tag tillbaka, har jobb och tränar efter jobbet.
Så fort jag är färdig så skyndar jag mig till familjen för att umgås och stötta för att sedan anlända hem för sent nästan varje kväll och få för lite sömn etc.

Nu till min far. När min syster mår dåligt eller gråter på sitt rum så kallar han på min mor eller tar fram sin telefon för att "rymma" från situation. Det har hänt flera gånger att hon går mellan sitt rum och toaletten genom tv rummet där min far sitter och kollar på tv. När hon gör detta så stirrar bara min far på hon eller går o lägger sig för att han är trött eller tycker synd om sig själv. Det slutar alltid med att antingen att jag eller min mor tröstar eller uppmuntrar hon. Jag kommer ihåg en gång när min mor kom hem med min syster från en biltur för att få bort tankarna från maten.

När hon kommer in i huset så börjar tårana komma och paniken komer fram och hon springer ut på gårdsplanen och gråter samtidigt som hon vägrar bli omkramad av min mor. Innan jag ska gå ut för att lugna min syster sitter min far i Fåtöljen och säger att hela hans värld rasat samman och att han lever i en mardröm för att sedan gå in och lägga sig igen. Det slutar alltid med att antingen jag eller min mor tröstar och uppmuntrar min syster medans min far bara tycker synd om sig själv. Min mor har försökt att få han o prata med en psykolog men det säger han att han inte behöver för han tycker det går bra utan. Ovanpå detta har han ett extremt katastroftänkande och ett tramsigt kontrollbehov. Jag kommer snart föreslå psykolog till han innan jag skäller ut han efter noter så han kanske fattar att han behöver stötta både min mor och syster i denna mörka situation.

Jag försöker spendera så mycket tid som möjligt efter jobbet/träning och varje helg med hon. Jag känner att jag inte räcker till för min familj i denna situation och har väldigt lite stöd just nu och min far känns som ett ankare i denna situation. Det håller på att vända. hon kommer snart börja gymnasiet och gå en linje hon är väldigt intresserad av så jag försöker tänka positivt.

Men vad ska jag eller vad bör jag göra med min far? Det känns som min far o mor glider isär(pratar knappt längre), Samtidigt som min syster säger att hon aldrig kommer förlåta min far för att han varken stöttar hon eller min mor i detta?

Låter som ett klokt val att föreslå terapi för din far.
Han kan säkert behöva att någon ryter till mot honom med.
Ni kanske kan testa familjeterapi, det kanske känns lättare för han om alla följer med.
Oavsett så verkar han inte må bra utan lider säkert av en otrolig ångest, han kanske behöver medicinering.
Har han alltid varit lika frånvarande?

Jag tror att din far behöver prata med någon, en ventil där han får släppa ut sin frustration och kanske få tips på hur han ska få energin att ta tag i detta. Jag tolkar det som att din far är "slutkörd" och behöver vila upp sig lite.

Familjeterapi tror jag faktiskt skulle funka riktigt bra för er, men som sagt jag tror att din far (och mor) behöver lite "egentid" hos terapeuten.

Min far har alltid varit tramsig, Men jag har väl inte sett det förrens nu. När jag var nyfödd berättade mamma att han inte kunde ta med mig i affären för han visste inte hur han skulle göra när han betalar samtidigt som jag var med. När jag var liten ca 10 år så sa han till mig att jag inte skulle gråta för det gör ju bara småflickor och lipsillar enligt han. När jag var 13 så frågade han mig ifall jag var bög bara för att jag inte sprang efter tjejer.

När jag var 16 så var det lätt att jag blev arg och var mer lättirreterad. det hände att jag skrek, och svor när jag mekade på min moped eller cross i verkstaden eller liknande. Men arg fick jag heller inte bli för det gjorde tydligen ingen nytta, Då jag svarar med att det hjälper inte att sitta ner och se dum ut som dig!

Det var nog då jag fick nog och började säga ifrån och fick nog av hans trams. jag märkte då att han är väldigt svag för kritik. Hålla tillbaka känslor är något jag inte gör längre, har heller inga problem att yttra mina åsikter heller om folk. Har nog fler exempel men det är nog dom sakerna jag kan reta mig på mest.

Jag har inte kunnat prata med min far om personliga problem så som tjejer eller kompisproblem heller då han istället svarar med att det inte är något att bry sig om eller så rycker han på axlarna och svarar med "så är det"

Han kan inte hantera situationen, inget konstigt med det , din syster verkar för dålig för att inte få mer hjälp och vård-Sätt din Energi på det att fixa rätt vård till henne och låt din pappa vara.
Att du förstör ditt liv med att sitta där varje kväll-har din syster blivit bättre av det? Nej antagligen inte .Ni vill väl men beter er fel.
Du kan heller inte ta ansvar för deras äktenskap , ni behöver nog alla råd o stöd, fast på olika sätt.