Varför är jag så självkritisk?

Jag skall försöka mer, ag har lovat mig själv och andra detta så många gånger nu, men disciplin fallerar ständigt, jag vill så in i helvete, men varför gör jag inget åt saken? Är det mitt tvivel? Är det för att jag inte älskar mig själv fullt ut. Jag vill, jag vill så in i helvete gärna vara som er andra som kan vara er själva och bli accepterade för dem ni är.

Nej, det är just det, jag tar inte tag i mitt liv, jag väntar på något, en uppenbarelse, en person, en händelse, ett möte, jag vet inte. Jag är så djävla uppe i molnen hela tiden, så jag blir rätt flummig. Jag vill verkligen, men jag gör inget. Det är kanske bara rösten inom mig, men jag vet inte. Jag letar ofta hjälp utifrån, jag kan ju egentligen allt, och har alltid kunnat det, men har bara valt en annan väg? Jag vill ändra på mitt beteende, jag vill kunna se och tro på något bättre, men jag tror att någon slags fysisk bekräftelse är ett krav. Jag måste se att jag faktiskt gör framsteg, och vet att jag är på rätt stig. Jag är rätt vilse i världen som det redan är.

Jag vill bara inte vara ensam jämt!, jag vill ha någon vid min sida som säger att det är okej, att jag är på rätt spår. Ja, jag söker bekräftelse, men vadfan skall jag annars göra? Jag vill ju att någonting skall finnas där, det är ju så djävla tomt alltid annars? Jag vet ärligt talat inte hur jag skall klara mig ensam.

Om jag inte skämdes så skulle jag nog bli lugn. Ta två steg tillbaka och betrakta alla andra, och i all välmening försöka hjälpa dem bli bättre i sig själva, bara hjälpa liksom. Jag vill egentligen bara att alla skall få må bra, men jag visar aldrig den sidan av mig själv. Jag tycker väldigt mycket om andra människor, men jag visar det aldrig. Jag vill att dem skall må bra, men jag vågar inte berätta det.

Jag har ett enormt bekräftelse behov, jag vet inte. Jag kanske bara göder mitt övervuxna ego genom att tro att jag gör något bra? Men när allt kommer till kritan så spelar ju ingenting någon roll alls. Absolut ingenting. Jag skulle lika gärna kunna radera den här tråden och inget skulle ha förändrats och ändå förbli detsamma.

Men jag vet att jag bara undviker, hela tiden, jag undviker och undviker. Bygger barriär efter barriär. Men jag kan inget annat, jag vet inget annat.

Jag hittar bara inte ut ur mig själv längre. För helvete, jag vill bara få kunna gå ut och vara jag utan ångest och nervositet, bli accepterad och älskad och känna att jag ger något tillbaka. Varför i helvete är det så svårt för just mig? ni andra klarar ju detta så galant.

Känner igen mig i väldigt mycket utav det du skriver. Jag har hemsk självkänsla, känner mig för det mesta som en misslyckad människa och skäms över mig själv. Har alltid varit så och jag uppfattar det nästan som drag som definierar mig, och oerhört svåra att förändra. Jag besitter vissa fysiska attribut som sätter käppar i hjulet, och jag klarar inte riktigt av att acceptera detta. Men ändå vägrar jag att låta dessa defekter styra över mig. Precis som du så känner jag ångest, oro, stress, rädsla och nervositet inför de löjligaste sakerna, men jag låter det inte hindra mig ifrån att fullfölja.

Jag vet att jag aldrig kommer att bli den person som jag skulle vilja vara, och det är okej. Men det betyder inte att jag tänker ge upp och tycka synd om mig själv, trots att det ibland är det enda jag vill. Ingen kommer att bry sig om du inte ger dem en anledning, ingen kommer att sympatisera med någon som dem inte kan relatera till. Jag är medveten om att det inte alltid bara är att "ta sig i kragen", viljan för förändring måste överväga den bekväma passiviteten. Jag är personligen långt ifrån nöjd, men efter att jag börjat söka förändringar, både mentalt och i mina vardagsrutiner, så har min tillvaro blivit mer tolerabel.

Jag vet inte om jag är till någon hjälp, men det var värt ett försök. Notera också att jag endast utgår ifrån mina egna erfarenheter, dina förutsättningar och din situation är naturligtvis annorlunda.

Du har mindrevärdskomplex. Läs på om vad det är.

För att hjälpa andra må bra så måste man oftast må bra själv.

Ja du får väl bestämma dig om du ska fortsätta filosofera om detta i flera år eller ta tag i saken och skapa ett starkare jag..

Jag vet vad du menar med den känslan att man väntar på någonting som nästan tvingar en att göra livsförändrande val. Kan kallas 'sista droppen' eller engelska 'the straw that broke the camels back' vilket är när att fortsätta vara som man varit utan att förändra någonting blir mer frustrerande än att faktiskt ta handling.
Hoppas du kommer dit så småningom och börjar lägga ner energi på det jag sagt, annars kanske det tar 10-20 år innan du är nöjd med dig själv eller i värsta fall aldrig blir det för att du var för lat och omotiverad.. I så fall kommer du ligga där på dödsbädden och ångra dig och tänka 'varför la jag inte ner energi på att ändra mig själv för'.

Jag vill kunna både filosofera och handla.

Jag tycker ändå om båda aspekterna och ser dem som viktiga. Men egentligen så kommer det hela ner till en väldigt enkel och lättbegriplig punkt; Jag måste agera.

Jag har ju vetat om det länge, men har försökt fly ifrån det, hoppats på en enkel lösning, ett blixtnedslag, någon slags insikt. Att "God would snap his fingers and fix me". Ja, jag är lat, jag är inte alltid på topp. Men iochmed svaren jag fått i denna tråden så skall jag pusha mig själv mer, jag vet att jag kan klara av detta. Jag är inte bättre än någon annan, men jag är heller inte sämre.

Jag skall visa de människor som finns i mitt liv på ett eller annat sätt, att jag uppskattar dem. Jag skall visa mer intresse, jag skall visa att jag bryr mig.

Den där ängeln som ag har väntat på så länge är nog egentligen jag själv. Det är ingen som kommer komma från ovan och lyfta upp mig, det är jag som skall sprida mina vingar och lyfta min egen tyngd. Det jag har väntat på är mig själv. Det är kanske insikten.

Det låter säkert flummingt och löjligt, men jag använder mig bara utav ord som betyder något för mig personligen, sen kan alla skratta och håna mig om dom så vill, men det här handlar inte om det.

Tack för att du,, och ni andra ville diskutera med mig kring detta. Jag skall skärpa till mig lite, jag skall göra det jag vill. Det kommer bli tufft, men jag kan alltid ta ett steg tillbaka i sådana situationer och sedan komma igen, tio gånger starkare och bryta igenom hindren som ligger framför mig.

Ja, jag känner tvivel, just nu tillochmed, när jag skriver detta. Jag är rädd för rädslan. men det finns bara en väg och det är framåt. På måndag när skolan börjar igen så kör jag. Ingen vill mig illa, jag har många fina klasskamrater. Jag har bara haft lite dålig kontakt med dem. Jag vill förverkliga mig själv, men jag vill inte glömma bort smärtan. För ingen annan skall behöva ha det såhär. Kan jag dra upp mig själv så skall jag fan dra upp andra med mig. Lite väl nobelt att tänka så kanske när jag inte ens själv lyckats än, men kämpar jag för någon mer utöver mig själv så får jag mera motivation tror jag.

Ja, jag kanske är en tönt, ja jag skriver en massa dravel kanske men det skiter jag i. Jag skall sluta stirra mig blind på en punkt, jag skall fortsätta framåt, igenom all ångest och alla skakningar och stammanden, jag skall fan ta mig vidare till något bättre. Det låter stort, men det är litet. Jag skall bara vara lite större än vad jag känner mig som varje dag ifrån och med nu.

Du uppskattar ju dig själv i den här posten. Vad hade annars poängen varit med att skriva posten? :/