Psykologisk brandvägg och andra problem

halloj

Jag har inte kunnat vara ledsen för 8 år och känner ingen sympati för någon. Jag kan fantisera om mina föräldrars och syster död utan att röra en min. Jag har självmord tankar men kommer aldrig att ta självmord, dock så fantiserar jag om hur jag ska göra det och olika metoder. Samma sak gäller att mörda någon, kommer aldrig att göra det men tänker ut metoder.

Jag blev mental mobbad då och då när jag var väldigt ung. Men som värst var det i högstadiet, varje dag vart man kallad saker osv. I december fick jag reda på att min pappa är otrogen, men han sade att det bara var ETT sexmeddelande och att han skulle sluta med det, men tog hans mobil förra veckan och det fanns massor med sexSMS. Morsan lever i förnekelse och tror inte på mig, men hon vill även inte se smsen.

Jag har även social fobi, och har därför inga vänner eller flickvänner.

så till min fråga; kan man utvecklad en seriös mental störning om man inte går till någon och pratar ut? Kan man få tillbaka känslor och kunna gråta? hur?

De första styckena påminner väldigt mycket om psykopati. Dock är det väldigt väldigt sällan en psykopat verkligen förstår att den är just det, psykopat.

Har läst igenom om den där sjukdomen, men jag är ingen psykopat

Intressant trådstart ts.

Påminner om när jag jobbade som säljare för många år sedan. Det var så stressfullt och jag gick in i warrior mode varje dag. Det är när man typ hetsar sig själv och höjer sina adrenalin nivåer. Till slut tappade jag också de "vardagliga" känslorna.
I början kändes det lite coolt att typ vara immun från att känna nervositet eller rädsla osv. Men det är lite som att ta den mörka vägen. Jag insåg efter ett tag att det kom negativa konsekvenser utav detta. Jag kunde inte längre känns mig normal.. Alla de där känslorna man inte tänker på att man har varje dag, när dom är borta så känns allt väldigt tomt och kallt (samt att det krävdes väldigt mycket mental energi att vara i det tillståndet). Det var en skrämmande insikt.
Så vad gjorde jag?
Jo jag slutade försöka vara så tuff och osårbar och fokuserade på att slappna av och fokusera på att låta sig själv känna igen. Det är som meditation, när du börjar slappna av så kan du rikta ditt fokus in i dig själv. Det är som när du tänker på en färg och tittar dig omkring så kan du lägga märke till den färgen. Samma sak, fast nu tänker du på alla typer av känslor.
Kan rekommendera breaking through difficult emotions, sök shinzen på piratepay, och han har även en lång meditationsserie som heter enlightenment någonting, skaffa den också.
Du kommer nu lära dig lägga märke till de små förändringarna som kommer ske i dig själv och efter det kommer du öppna upp dig själv mer, släppa den där väggen du haft framför dig (vilket är effekten av en självbevarelsedrift) och lära din hjärna våga känna igen.
Det är just nu som att du går omkring med ett psyke som byggts upp av val du gjort som en 8a åring. Som en 8a åring upplevde du saker som fick dig skapa väggen etc.

Lycka till!

Det är klart att man kan utveckla/förvärra mentala störningar om man inte söker hjälp. Som med alla andra sjukdomar blir de värre om man inte gör något åt saken. Det med känslor är svårt att svara på, men har du tidigare känt empati, sorg osv och inte gör det längre kan det bara varit så att din hjärna "stängt av" eller förträngt den delen som en försvarsmekanism och med psykologisk hjälp går det antagligen att åtgärda. Finns bara en sak att göra, sök hjälp och vård så ska det nog bli bättre!

Tack så mycket, ska kolla up de böckerna. Men du skriver att jag måste hitta mig själv, och jag var mig själv för 10 år sedan. Jag har ingen aning hur jag är mig själv? Allt jag vet om hur jag är, är som jag är nu.

Och en till fråga är om jag verkligen ska berätta allt som jag känner? Jag vill inte bli galenförklarad och jag litar inte på medicinering.

Men jag känner samtidigt att jag inte behöver någon hjälp. Jag tänker att det finns ju andra personer med mycket värre problem och sjukdomar, och jag tar bara upp viktig tid.

Det är ljudböcker. Du liksom lyssnar med hörlurar och följer instruktionerna så gott du kan, om och om igen. Träning för din hjärna.

Du behöver inte förklara för någon och jag litar inte heller på medicinering. Du har själv insett vad du vill förbättra och kan göra det nu, det är jättebra att du gjort det.

Hoppas du inser att det här handlar om att jobba med dig själv, kanske åtminstone nån timme varje dag. Det är ingen annan som kan fixa dig du måste göra det. Det är din hjärna.
Om du ska söka hjälp skulle jag gå till en kbt terapeut och talat om för personen att du vill lära dig tänka mer positivt och vara mera i nuet och känna mera, att du haft en slags vägg som hindrat dig från att känna känslor. Du behöver bara säga det som krävs för att du ska få rätt behandling.
Det sagt så kan du göra detta helt själv om du övar på rätt saker.

Tack igen, håller på att "köpa" ljudboken nu. Verkar intressant!