psykisk misshandel i hemmet håller på förstöra mig. Möjlighet att flytta?

Hej jag går bara kort på sak och berättar att jag är 20 år och har en alldeles för pressad situation här i hemmet. Min mamma har ingen lycka och vill bara förstöra för alla, hon manipulerar på hög nivå och har till och med lurat sig till förtidspension. Jag är olycklig och mentalt svag, står ut med hennes elakheter. Blivit mycket stresskänslig. Märkt att hon gärna ser till att störa mig medan jag håller på plugga dessutom. Hon uppmuntrar mitt datamissbruk och manipulerar min pappa. Han blir väldigt manipulerad men nu bryr jag mig inte om honom längre, det är lika hopplöst. Jag måste dra härifrån men får inte sumpa skolan heller. Jag skulle gärna dragit till biblioteket för att plugga men det stänger jättetidigt i helgerna och dessutom behöver jag ha tillgång till tekniska mjukvara i datorn som bara går använda i hemmadatorn(oftast).
Synd att jag verkligen inte förstod allt det här när jag var yngre men nu är jag 20 och vill bara överleva det här. Håller på sumpa min framtid,skola och jag måste flytta ut. Jag vill bara ha någonstans att kunna ta tag i mig själv ostört. Är det dock försent att få hjälp att bo med socialen nu när jag är så gammal? Hur lång tid kommer den här processen att ta annars? Jag har mitt sista gymnasieår och får verkligen inte sumpa den nu. Kan någon göra något för mig? Jag klarar inte av att ta hand om mig själv när jag bor här, det är alldeles för svårt och jag är inte van med någonting annat än det. Mycket svag och nere sålänge jag sitter här i hemmet. Såfort jag är i biblioteket får jag min koncentration som jag behöver men behöver ändå en hemmamiljö för att ta mig ur det här nu faktiskt. Ligger såpass efter i plugget men vill ändå ha en möjlighet att kunna fixa det. Vad är det snabbaste och enklaste sättet för mig att få någon slags stöd?

Jag hatar religion och jag hatar min mors ursäkter till den. Jag har ett helvetiskt böneutrop härhemma. Såfort jag försöker stänga av det så blir de väldigt fientliga mot mig. Det går inte att bevisa något och alla galenförklarar mig såfort jag vill säga något. Nu ber jag om råd, hur kan jag fixa det här?

edit: just nu väntar jag på att kontakta socialen imorgon och för att kunna kolla om det går få en tid med min kommun(gör jag ens rätt nu?).

Svårt, min mamma anser att man väljer sina föräldrar... har alltid stört mig på det.

Skaffa flickvän och flytta in där!

Jag berättade precis hur jag mådde till en kompis men åh herregud vad han/hon är stressad, varken han/hon eller jag kan göra någonting åt detta. Mitt hopplösa fall är det sista den personen behöver ha i sina tankar, jag bryr mig om denne så jag besparar gärna det här nu. Det behövs någon högre makt helt enkelt, det är hopplöst för andra ensamma att försöka empatisera och bara kunna lida med mig medan de ser hur mitt liv faller. Det krävs för mycket från en person helt enkelt, det är just vad problemet är nu. Jag orkar heller inte försöka leka med andras empati, då är jag knappt bättre än min mamma ens. Finns det inte bara något logiskt, juridiskt sätt eller något sånt där som jag skulle kunna fixa mig rätt till? Jag håller på läsa för fullt om socialen nu så skulle gärna uppskatta era tips eller erfarenheter här. Jag behöver all information som går att få tag i nu. Tack!

skaffa dig ett deltidsjobb. typ donken eller liknande.

•Tjäna extra stålar

•Träffa andra människor.

•Komma bort från hemmet

•Skaffar dig yrkeserfarenhet.

•Blir mindre ekonomiskt beroende av dina föräldrar = du behöver inte ta en massa skit du inte förtjänar etc

Samtidigt fixar du sista året. Börjar plugga yrkesutbildning/högskola, flyttar till studentlägenhet. Sen kan dina päron sitta kvar därhemma och tycka synd om sig själva....

Det finns en massa positiva saker med denna lösning som jag inte tagit upp. Just do it.

Träffa andra människor kan fungera. Men ibland blir det alldeles för galet i hemmet och hysteriskt med min mamma att jag inte vågar gå ut för att komma hem till ett ännu mer helvete, måste ju ändå bo här trots allt... :/ Men detta har jag faktiskt börjat strunta i mer och mer. De kan dö och må dåligt, jag bryr mig mindre och mindre om deras känslor nu faktiskt.
Jag tar promenader, massor utav småpromenader men det hjälper ju inte min situation än att glömma bort allt för någon stund. Jag behöver studera nu framförallt. De är försörjningsskyldiga sålänge jag pluggar. Jag har missat så mycket nu och det är min sista chans i gymnasiet att jag behöver ta det här som ett heltidsjobb ifall det ska gå städa bort mina resterande prov/uppgifter från skolan. Min intelligens är helt duglig för det märker jag men det är just min situation här som är oerhört distraherande.

Det största problemet är att du intalar dig att du endast klarar av att plugga. Vilket är fel. Du klarar av mer än du tror även fast det kan verka obekvämt.

Det bästa du kan göra för alla parter är att lyda mitt råd. Take it or leave it.

Du har rätt. Men en sak som är säker är att jag inte klarar av att undvika böneutrop och störande knackningar med korkade frågor som just måste komma upp när jag som allra mest inte behöver det... Inte ens in-ear hörlurar kan hjälpa när hon kommer och knackar på mig.
Alla tycker så synd om min mamma, det allra minsta jag säger emot är så stackars lilla henne... Hon har det precis som hon vill ha det. Men du har rätt, jag intalar faktiskt mig själv för mycket vad som går och inte går. Jag har det svårt och vill ha stöd helt enkelt. Men annars kan ju såklart fortsätta prova överleva och jobba på min attityd, absolut. Det är ju mitt enda alternativ nu annars så jag säger inte emot den nu.

Gulliga, religiösa lilla mamma som tror på sin gud och försöker få sin värld att fungera... Hon har inga vänner, har inte varit utomhus på flera år och är väldigt isolerad. Alla springer och gör tjänster åt henne eftersom hon inte kan ta hand om sig själv. Hon gör ett väldigt bra jobb att försöka hålla mig där nu också måste jag faktiskt säga. Visst är jag kanske inte helt besegrad, men det är hursomhelst ett oerhört jobbigt motstånd att stå ut med. Så ifall det finns något alternativ eller råd så tar jag alltmer än gärna emot det då. Bara o säga till det ni tänker nu. Jag uppskattar all stöd jag kan få nu. Annars försöker jag hantera det här med vad jag än känner till nu. Vad annars liksom

Jag talar av egen erfarenhet. Lita på det. Jag har en bra ide om vad du går igenom. Du behöver bryta dig fri från dig själv och din familj. Och mitt råd är ett steg i rätt riktning oavsett hur korkade dina päron är.

Jag kör på ditt råd sålänge det inte dyker upp något. Förhoppningsvis löser det här sig tillslut då hursomhelst. "Gör bara ditt bästa" är ett oerhört underskattat råd märker jag nu, svårt att inte uppskatta den här enkla lilla motivationen/förståelsen som kan finnas till hand vart jag än befinner mig. Tack så jättemycket, du fick mig faktiskt att tänka på det här lite mer nu. Verkar inte finnas något annat än det. Den finns alltid där för mig, får helt enkelt överväga det mycket mer bara. Mitt allra bästa!

Säg gärna till ifall du hade något litet extra som hjälpte dig på den biten dessutom. Någon förståelse eller vadsomhelst? Jag tänker såklart ändå försöka men ge mig gärna nånting, jag uppskattar som sagt varenda liten grej som jag kan få tag i nu att göra det bättre för mig att komma ut ur den här knipan :P

EDIT: every man for himself. Jag måste göra mitt allra bästa nu! behöver inte klänga på andras medlidande. Lås tråden eller whatever, ibland får jag gå tillbaka och läsa det som jag riktat in mig i nu vid tider då det känns jobbigt Tack jag trodde inte sån här prat skulle kunna hjälpa mig. Nu förstår jag lite mer iallafall. Det känns bättre nu

Hej! NoLif3r. Jag har haft det likadant, men jag är uppvuxen i en fosterfamilj som betedde sig som skit mot mig. När jag var 18 så tog jag mitt och flyttade in tillfälligt hos en kompis, det är nu 1 år och 4 månader sen och jag har fortfarande inte fått bostad. Soc säger att dem inte kan hjälpa mig. Jag både studerar och jobbar på deltid så pengar är inget problem. Har du fått hjälp än? Och i så fall, hur?!

Säg åt dina föräldrar att dra åt helvete, sen gå därifrån och ta närmsta tåg till något vandrarhem. Om de inte kan behandla dig bra förtjänar de inte att ha barn.